Intervju

Aida Chehrehgosha: Svart komik

Våld och ond bråd död med en släng av humor. Aida Chehrehgoshas bilder berör direkt och väcker obehag. För henne själv handlar bilderna om uppgörelser med egna tankar. Vi träffade den sprudlande fotografen inför hennes utställning på Fotomässan i Stockholm, där såväl den ljusa som mörka sidan av henne tar plats på väggarna.

I mamma/pappa-projektet Dead Parents gestaltar hon sina föräldrars död. I projektet om tvångstankar gör hon bild av sina värsta farhågor. Hennes kommersiella jobb lånar samma mörker, men gemensamt för dem alla är hennes känsla för en dysterhetens humor. Båda är hon – Aida Chehrehgosha, som fotograferar det många inte ens vågar tänka.

– Jag har min glada och min svarta sida, båda är jag och jag kan inte leva utan dem, säger hon.

Aidas bilder är iscensatta, men hon vägrar nästan använda ordet iscensatt – i stället ser hon sig som en performanceartist där fotograferingen är det viktiga, inte bilderna. På något sätt som en teater, där fotograferingen är föreställningen..

–  Jag skulle kunna nöja mig med att iscensätta och sen gå – det viktiga är det som händer under plåtningarna. Jag dokumenterar det, men händelserna är det absolut viktigaste.

Projektet där Aida i olika scener iscensätter sina föräldrars död var inte meningen att bli just ett projekt. Därför spretar bilderna stilmässigt.

Utgångspunkten för bilderna är lika mörk som bilderna är obehagliga. En uppväxt kantad av misshandel och ständig rädsla blev grogrunden till en ilska så stark att den behövde kanaliseras på något sätt. Det gjorde den genom händelserna, eller bilderna. 

–  Att jag, vi, gjorde bilderna är allt. Det är en sån enorm kärleksförklaring. De är ledsna och gör det. Lägger sig ned och spelar döda. Jag älskar dem och vill inte att något ska hända dem, men jag hatar dem för evigt för vad de gjorde. Jag gjorde det här för att överleva och inte bli galen.

Bilderna blir ett fysiskt bevis för hur arg hon var. Men när hon själv tittar på bilderna blir hon ledsen och känner sig inte bättre än dem 15 år efter deras svek.

–  När jag gjorde det ville jag komma åt dem, jag var så arg, så hatisk. Jag tror inte att de visste hela vägen vad de ställde upp på och det är klart att de är ledsna och sårade, men det är komplicerat… Det har varit förlösande att ta de här bilderna. I dag kan jag vara arg, men inte lika arg.

På Fotomässan i Stockholm den 18-20 november ställer Aida dels ut mamma/pappa-projektet, som får stå för den inre sidan av hennes konstnärskap, dels en serie kommersiella bilder för skoföretaget Swedish Hasbeens, som relaterar till Aidas yttre glada skal, den ljusare sidan.

Hasbeensbilderna är lika iscensatta. Det är reklam, men samtidigt bilder som håller utan företagets budskap. Bakom ligger veckor av planering och research.

–  Jag gillar snabbverkan och att det ska vara lätt, men svårt. Hur kommunicerar jag assnabbt utan en massa krusiduller?

Med Hasbeens fanns ingen byrå inblandad. De visade Aida nästa års kollektion och gav henne en slogan. Utifrån det letar hon efter inspiration till … ja, alla bildens beståndsdelar egentligen, från miljö, ljus, stil och budskap till hår, makeup och kostym.

–  Sen presenterar jag en idé. De fattar vad jag menar och vågar. Till 2012 års kollektion har jag hämtat inspiration från svensk patriotism, sundhet, husmorsgymnastik i 40-50-talets Tyskland …

Snyggt, på allvar, men med en stor portion humor där hon driver med gamla ideal. I vackra miljöer man kan drömma sig till. En bild där man sugs in i en känsla eller ett årtal direkt.

Miljön är otroligt viktig för scenen. Reklamfotografering med en snygg modell mot en grå bakgrund gör henne nervös.

–  Jag är bara en dålig pastisch om jag gör det, säger hon. Jag gör min grej.

Vilket egentligen inte innefattar bildserier.

–  Bildserier ger mig panik, jag vill helst se allt i en bild. Jag är så bildfattig att jag inte kan krysta fram så många bilder. Fyra, fem kanske går. Visst skulle jag vilja, men det går inte. Trots att det ända sedan jag gick på Kulturama funnits där.

Nästa egna projekt är lika våldsamt och mörkt som mamma/pappa-projektet. Att det handlar om tvångstankar säger i sig själv inte så mycket. Men det sätt Aida jobbar med sina scener där hon skapar en händelse, gör bilderna så direkt obehagliga att man nästan inte vill titta.

När hon i vinter ställer ut bilderna på Skövde konsthall kommer en musikslinga att ljuda över utställningslokalen. Så pass »att man känner att man inte vill vara där«, säger Aida.

–  Bilderna om tvångstankar är jobbiga att göra också i fototillfället. Det är effekten jag är ute efter. Och för att få makten över tankarna – att kunna sätta upp bilderna på väggen och säga »du är bara något fysiskt objekt« tills de inte blir verkliga längre. Det ska bli kul att ställa ut dem och vara i samma rum.

Tvångstankarna rör allt ifrån att någon står utanför ett fönster i sommarstugan, redo att ge sig in i stugan och sticka kniven i familjen, till att hela familjen dör av syrebrist för att dörren är stängd.

–  Knivar är ett sånt vidrigt vapen därför att den som håller i kniven måste vara så väldigt nära och fysiskt aktiv för att göra en illa. Jag hatar de där tankarna, jag har inte bett om dem, de förstör stunden.

Inför projektet har Aida i sin research bland annat köpt böcker om brottsplatsbilder i USA.

–  Så fruktansvärda bilder. Det finns bara två fotografer eller bilder som berört mig så pass att jag inte vill titta: Joel-Peter Witkins bilder och en brottsplatsbild där ett spädbarn, en mamma och en pappa dött av koldioxidförgiftning i sitt hem. Det sitter kvar och det är därför jag fantiserar om att vi ska dö. Får inspiration till nya tvångstankar.

Det är alltid krig, våld och humor?

–  Ja, en kompis sa det till mig också. Men jag gillar att ha allvaret och det roliga. Jag kan på en halv sekund börja gråta, men sen skratta igen.

Även om hon tycker Joel-Peter Witkins bilder är obehagliga, är han en källa till inspiration. Liksom Gregory Crewdson, vars uppbyggda scener där hela händelsen ryms i en enda bild, känns igen från Aidas egna bilder.

–  Jag vill vara som Crewdson. Inte innehållet, men det visuellt vackra i hans bilder kan jag ta inspiration ifrån.

Liksom den amerikanska fotografen trycker heller inte Aida på avtryckaren själv, för det är »sjukt tråkigt och oviktigt«. I stället är det hennes man, som är filmfotograf, som trycker av. Hon väljer ut vinklar och säger till när han ska trycka.

–  Man göms bakom kameran, menar Aida. Jag gillar att stå och hoppa och skrika vid sidan om och jag vill att de ska se mig när jag pratar med dem.

–  Ta nu, ta nu! Brukar jag ropa till min man. Det funkar väldigt bra.

–  Fan, nu blev det två män på min inspirationslista, säger Aida för att direkt lägga till: Nej, Helena Blomqvist också, hon är nummer ett! Hon är ett geni och gör mig stolt som människa och fotograf. Jag önskar att jag hade ett lillfinger av vad hon har. En dag hoppas jag att ett av hennes verk hänger i mitt hem.

Text

  • Elin Parmhed

Publicerad den

18 dec 2011 - 07:09

AIDA CHEHREHGOSHA

Född 1981 i Iran. Kom till Sverige som 8-åring.

Bor Stockholm med man och ett barn.

Gör Egna projekt och kommersiella uppdrag.

Utrustning Pentax 6x7 för de konstnärliga projekten eftersom det är ett »snyggt format, så fort jag tittar i sökaren pirrar det till i min kropp«. Kommersiellt väljer hon kamera efter vad det är för något, men kör alltid digitalt.

Inspiration Helena Blomqvist, Gregory Crewdson, Joel-Peter Witkin, fotografduon Thobias Fäldt och Klara Källström »för deras sätt att jobba ihop och använda sitt konstnärsskap«, Lars Tunbjörk för »humorn och allvaret« samt Martin Parr: »Han är magisk«, säger Aida.

 

    Senaste kommentarerna