Annika Aschberg: Magisk realism

Det är inte speciellt lätt att prata om Annika Aschbergs bild-er. Just som du tror dig ha listat ut vad hon håller på med visar hon upp något nytt. Nu senast kom hon ut med en bok; Mitt mörka hjärta. Det är en sorts dokumentärroman med text av Cyril Hellman där hon porträtterat flyktingar från Pol Pots Kambodja. För den som inte visste bättre hade Kambodjabilderna kunnat vara ett reklamjobb eller kanske rent av en modefotografering. Det är noggrannheten med ljuset som gör det, verklighet och sagolikhet på samma gång.

Annika Aschberg

Aktuell med Boken Mitt mörka hjärta.

Fototips Titta mycket på bilder. Det lär dig vad du gillar och vad du inte gillar, liksom vad ljussättning handlar om. Själv har jag ett litet arkiv med bilder som jag kan återvända till för att få inspiration.

I kameraväskan: Allt som Nikon säljer. Men det som oftast följer med på jobb är de fasta objektiven 50 mm och 85 mm samt zoomen 24-70 mm, en D3X samt en D90.

Precis som det finns något drömskt och skimrande över hennes dokumentära jobb finns ofta något som skevar i de kommersiella utopier hon målar som modefotograf. Det gör att även hennes uppdragsfotograferande bär drag av journalistik. Ungefär så har hon vid något tillfälle själv beskrivit sin fotografiska stil; magisk realism, eller vardag med twist på. Hon konstaterar också att hon inte skulle kunna fotografera mode om hon inte också jobbade dokumentärt mellan varven, och vice versa.

– Även om det ibland kan verka vara ögonblicksbilder planerar jag alla mina jobb väldigt noga, om man gör det finns också möjlighet att freestyla och kanske fånga något oväntat. Det kanske låter klyschigt men det är just det nya och oväntade jag vill åt. För mig är det kanske det allra viktigaste – att aldrig stanna upp och göra samma sak för ofta. Det är lätt att bli bekväm och fastna i vissa metoder eftersom man gjort det förr och vet att det funkar. Därför jobbar jag gärna med befintligt ljus, det går inte att styra lika noga.

Lusten att fotografera har funnits med sedan hon var ganska liten och bläddrade igenom sin pappas (journalisten Robert Aschbergs) bilder. Han hade rest i hela världen och fotograferat och Annika listade snart ut att en kamera skulle kunna erbjuda ett och annat äventyr.

Även om hon köpte sin första kamera ganska tidigt för sparade veckopengar var det en lite snirklig väg innan hon valde att satsa professionellt. Hon var förvisso på god väg efter att hon dels läst på fotoskola, dels tagit assistentuppdrag för olika modefotografer och dessutom landat några prestigefyllda fotouppdrag. Till exempel att fotografera Madonna vid fyra tillfällen, ett jobb hon beskriver som »kul men lite läskigt«.

– Jag hade en pågående panikångestattack under hela första fotograferingen.

Men eftersom hon hade bra betyg i skolan och dessutom fick ett oväntat högt poäng på högskoleprovet tänkte hon att hon nog borde satsa på ett riktigt jobb och söka några utbildningar där det var svårt att bli antagen. Ett beslut som ledde till en tids juridikstudier.

Det var efter en juridikföreläsning som agenturen Cameralink ringde och erbjöd sig att bli hennes agent.

– Jag blev så smickrad av att de frågade att jag kände att jag måste välja, då valde jag efter hjärtat. Jag hade kanske kunnat göra både och om jag varit någon sorts underbarn, men jag är en sådan som måste plugga för att klara tentorna.

När hon i dag anlitas för ett jobb är det vanligtvis ganska många som engageras. Förutom ett grundteam för smink, hårfixning, styling och set-designing finns en hel hop assistenter och diverse bisittare från något produktionsbolag. Vem som sedan regisserar föreställningen är lite olika.

– Vissa jobb jag gör är väldigt styrda, andra kan jag styra helt själv. Nu är det till exempel ett svenskt märke som ska återlanseras, där har företaget helt utgått ifrån min stil när de planerat kampanjen och jag har i princip fria händer.

Hon återkommer till att komma nära det hon fotograferar, liksom att hitta något annat än den vackra ytan och inte objektifiera sina modeller.

– Jag har själv modellat en hel del innan jag började fotografera och tror att jag är ganska bra på att föreställa mig hur modellen känner sig, utsattheten på samma gång som du höjs upp. Jag vet inte hur, men på något sätt påverkar det säkert min fotografiska stil. Det är fortfarande ett gubbvälde i den här branschen. Kolla på agenturerna, det är alltid sexton män och två kvinnor. Det är lite synd, fler kvinnor borde ta plats i den här branschen.

Något som skiljer henne från modefotografer i allmänhet är att hon i dag fotograferar uteslutande med småbild.

– Jag kommer säkert använda mellanformat igen, men jag trivs med den kamera jag har nu.

På senare tid har hon även hunnit med ett par musikvideor tillsammans med konstnären Jenny Palén inspelade med en Nikon D3s.

– Vi är nära vänner och jobbar bra ihop, nu håller vi på med fler filmprojekt men jag kan inte berätta vad de handlar om riktigt ännu.

Om hon börjar luta åt rörliga bilder, eller kanske dokumentärfotografering, reklamkampanjer eller något speciellt egensinnigt modefotograferande har hon själv ingen aning om. I stället för att ge tydliga svar om framtiden levererar Annika Aschberg ett liten beskrivning av sin livsstil:

– Jag lever så mycket jag kan i stunden, det leder alltid till något nytt. Det är det som gör livet spännande tycker jag, att inte ha någon aning.