Intervju

Benjamin Goss: Andas gammalt och nytt

Benjamin Goss är fotografen som tjänar sitt uppehälle med digitalkameran, men som älskar det bristfälliga som en trasig storformatskamera ger honom. I porträttserien »Breathe« möter vi människors allra innersta.

Publicerad

Benjamin Goss projekt »Breathe« började som en ren slump. Hade han inte gått in i den där affären i New York och köpt den där gamla kameran – till ett bra pris eftersom slutaren var trasig – hade han aldrig börjat fundera över st0rformatkamerans möjligheter. Filmen är dyr och att knäppa exponeringar i digitalkamera-stil var aldrig att tänka på. I stället fotar han med svartvitt fotopapper. Till en början testade han sig fram för att lära sig processen. När han fått kläm på att papprets iso-tal låg på 5 och att bländaren fastnat på 8 kunde han börja utveckla fotograferandet.

– Jag kan till exempel inte alls använda blixt när jag fotar med Kodaken, jag är helt beroende av dagsljus. För att exponera använder jag mig av linsskyddet – jag tar bort det, räknar sekunder i huvudet och sätter tillbaka det.

Nästan alla porträtten i serien »Breathe« är tagna med lång slutartid på mellan några sekunder upp till flera minuter. Benjamin plockar de flesta av sina modeller direkt från gatan. För att öka chanserna att få ett jakande svar på frågan »får jag fota dig?« brukar han rigga upp Kodaken på något av torgen i Karlstad under några dagar. När människor passerar ser de honom och vänjer sig vid både honom och kameran.

– Några säger nej, men de flesta är med på det. Jag berättar om kameran, om framkallningsprocessen och varför jag vill fota dem. Det är inte ovanligt att de efteråt säger »wow, det där kändes naket och utsatt«.

Benjamin har själv stått framför kameran och förstår reaktionen.

– Det var inte alltid jag hade modeller till hands när jag började fota, så då fick jag ställa mig själv framför linsen. När jag satt tillbaka locket var jag helt slut. Det är väldigt intensivt att titta in i kameran under en så lång tid.

Bildskapandet är spontant. Eller snarare så spontant som det kan bli med en klumpig kamera med exponeringstid på upp till flera minuter.

– Jag har visserligen valt platsen i förväg, men personen framför linsen väljer jag ut på plats. Jag styr inte, det är upp till varje person vad han eller hon ska göra. Eftersom de ser sin spegelbild reflekteras i kameraskärmen kan de själva bestämma hur de ska se ut. Fast det är inte alltid kamerans bild stämmer överens med modellens …