Intervju

Denise Grünstein - Som en scenograf

Denise Grünstein brukar skoja och ibland säga att när hon blir riktigt gammal och excentrisk behöver hon kanske inte ens ta bilden, utan bygger bara upp den och sen när den är klar säger hon »Gud va fint det är, tack så mycket«.

Har du själv någongång funderat på hur en fotografering känns? För Denise Grünstein handlar det inte om att fästa något på film, utan om att testa bärigheten av en idé, hur den fungerar och om att få förverkliga sina idéer. Därför blir det också spännande hela tiden, menar hon.

– Egentligen är jag nöjd när jag sett att det funkar. Men det är inte alltid man kan avgöra med blotta ögat om det gör det.

 

ANSIKTEN ALLT FÖR AVSLÖJANDE

På 1980-talet blev Denise Grünstein känd för sina porträttbilder på kulturpersonligheter för tidningar som Elle och Månadsjournalen – hon började styla de hon skulle porträttera för att framhäva andra sidor av kändisarna än de redan manifesta, som en slags konstnärlig dimension till det klassiska uppdragsporträttet. Men hon tröttnade på porträtten, eller kanske framför allt på ansikten som hon tycker avslöjar för mycket.

– Ansikten blir ofta det första man tittar på när man gör porträtt. Är hon ledsen? Glad? Man läser in det i ett ansikte, men tar du bort det uttrycket blir det genast lite mer upp till betraktaren att tolka hennes sinnesstämning eller en känsla från bilden. Därigenom blir det mer symboliskt.

– Porträtten var skitroliga också för det var väldigt roliga möten med ett givande och tagande, men jag skulle inte vilja vara i den världen idag med de här digitala möjligheterna som finns.

 

Varför?

– Kravet på retusch, tror jag. Folk är vana att se sig själva på ett annat sätt än hur de egentligen ser ut.

 

Foto: Denise Grünstein

 

GRÄNSLAND

Till hösten är Denise Grünstein aktuell med två utställningar där två nya egna bildserier kommer att visas. Här går hon inte bara så långt bort från ansikten och uttryck som möjligt, hon ger sig också av på en resa så långt bort från fotografi som möjligt, utan att helt lämna det.

– Det är saker man inte riktigt kan avgöra vad det är och ganska långt från fotografi som man tänker sig fotografi. Man kan säga att jag varit intresserad av att komma så långt bort från verkligheten som möjligt, inom fotografiets yttersta gränser.

Den ena serien andas mer skulptur medan den andra drar tonerna mot måleri. Även om allt är fotografi är det de andra konstnärliga uttrycksformerna som varit inspirationskällor till de här serierna.

Andra konstnärliga uttrycksformer har alltid funnits med på något sätt i Denise bilder. Hon kan sin konst- och fotohistoria rätt väl. Men även om hon ibland kan se det som ett gissel för att hon landar i så många kända uttryck från konsthistorien, ser hon ingen nackdel med att hämta inspiration därifrån.

Naturen har också sin självklara plats som inspirationskälla för såväl egna projekt som uppdragsfotograferingar.

– Jag gillar inte att tidsbestämma bild och jag tycker inte om fula saker som stadsmiljön med sina raka linjer och former. Då är naturen mer anonym, lite mer som en scen bara. Det kan vara när som helst nästan var som helst. Så jag tycker om att jobba den årstiden det inte är kallt. Vintern är hemsk och inget ljus finns det då heller.

– Det som jag gjort här, säger Denise och sveper med handen mot väggen där ett antal skissprintar till höstens utställningar är uppnålade, är första projektet, förutom bildserien Zone V från 1998, som inte är i naturen över huvudtaget.

De skulpturinspirerade bilderna är skapade i ateljén i stan, den mörkare serien mot en betongvägg i Denises växthus på landet där hon mestadels bor.

En utmaning för någon som helst är ute när kameran ska få jobba.

– Man tar bort ännu mera av fotografiets slumpfaktor, det vill säga vädret. Jag har aldrig gillat ateljéfotograferingar så där jättemycket där man kan styra med allt, utan bygger hellre upp ett sceneri i en utomhusmiljö om det går.

– Ljuset ute är magiskt. Jag gillar inte ens att ljussätta bilder, men ibland i uppdragsfotografering måste jag det tyvärr. Hellre står jag med långa exponeringstider mitt i vintern när det är dagsljus än att hålla på och ljussätta.

Kanske framför allt för att hon gillar att se ljuset. Måste hon ljussätta blir det med filmljuslampor, hmi:er och dagsljusbaserade, men det blir ju ändå inte riktigt samma sak om det naturliga befintliga ljuset. Men det finns en annan aspekt av det också – med ljuset du har tillbuds kan det hända saker som man inte kan påverka. Som med bildserien Figure Out (visades bland annat på Kiasma i Helsingfors, reds.anm).

– Vi åkte ner till några stränder som jag inbillade mig skulle vara dimmiga och romantiska, men det var knallhårt solljus och knallblå himmel – någon slags »Vingresemiljö«. Jag mötte ett ljus som jag aldrig skulle använda, men behövde göra till mitt. Och det var intressant. Det behövdes – jag kände att jag inte alltid bara kan hålla på med mina dimmiga landskap. Det här raka hårda ljuset var mycket spännande för mig, men jag skulle aldrig ha kunnat hitta på det själv. Då hade jag bara sagt »usch, nej, aldrig i livet«.

 

LITE SLUMP BEHÖVS

Hennes bilder lindas kring en vacker nerv och är operfekt perfekta på något vis. Då kan inte slumpens betydelse förhandlas bort.

– Man ska tänka på en idé fram till en viss punkt, men sedan låta den möta någonslags slump eller verklighet, för annars blir det urtråkigt. Om du står i din studio och ljussätter behöver du ju inte ta bilden. Det är kul när någonting händer. Man har bestämt motljus, men sen plötsligt känner du »medljus, vi vänder på alltihop«. Alltså, det finns någon nerv i själv fotograferingsögonblicket. 

 

Hur känner du då med dina nya bildserier, där du ändå fått styra lite mer?

– Jaaa, det vet jag inte riktigt ännu, säger Denise som på en liten skrattande utandning. Men kul! Intressant att utsätta mig för det faktiskt. 

– Men det är ändå slump för alla de där grejerna som den här personen har på sig är lösa delar så vi har byggt upp skulpturen, om vi kallar figuren för det, på plats. Och så har det varit vinter och storformat med exponeringstider på upp till en halv sekund och personen har fått stå blixtstilla. I det finns det en slump också.

Serierna presenteras ihop för att de fotats parallellt. Under tidens gång såg däremot Denise att de blev två världar, som det yttre eller inre kriget eller en mer kvinnlig värld och mer manlig värld.

 

På vilket sätt är den manlig?

– Det är lite krigiskt och figurer på ett slagfält kan man säga och de andra är inte bilder på hur det ser ut, utan kanske mer hur det känns. Man bär på sig en tyngd av någonting eller det känns som om man skulle vilja explodera eller söka tröst i en boll. Men det är också efterkonstruktioner och inte några ledord.

Det är lite som den österrikiske konstnären Erwin Wurm som lät människor komma in i ateljén och gömma sig i de kläder de hade på sig i bildserien One Minute Sculptures – men Denise har istället låtit sy upp alla kroppsformerna. Egentligen består bilderna av en serie bollar bara och ett gäng kroppsstrumpor. 

– Sen var det bara »vi klär väl på oss de här och ser vad som händer«.

 

Hur kom du på det här?

– Personen jag samarbetet med i alla mina fotoprojekt har successivt försvunnit mer och mer. I den förra utställningen Figure Out försvann hon in i håret. Nu kände jag att hon skulle försvinna in i kroppen.

Personen kan ses som Denises alter ego, någon hon kan identifiera sig med och något som poängterar kvinnans betydelse i bilderna. Personen har fått gestalta de här situationerna i att vara kvinna på ett mer symboliskt plan.

 

Malplace. Foto: Denise Grünstein

 

HANTVERKSRÄV

Denise är en av få som fortfarande har ett mörkrum, men snart åker det ut. Eller snarare bantas det ner från ett helt rum som blivit mer av en förvaringsplats, till att åter bli sovrum med bara en liten del mörkrum med en svartvit förstoringsapparat och kanske ett litet laddrum för storformat. Under de 30 åren i ateljén vid Norra Bantorget i centrala Stockholm har hon gjort väldigt mycket – framkallat färg och svartvitt, gjort printar och vaskat med kemier och sköljbad i sitt mörkrum. Numera är bara svartvitframkallningen kvar. För de egna projektens skull där hon aldrig jobbat digitalt.

– När jag gör uppdragsjobb har det varit ett krav helt enkelt, eller det har blivit det. Det kostar mycket också, allt analogt är dyrare, men ingen har någon chans att se vad man hållit på med, vilket jag tyckt varit väldigt skönt. Egentligen är jag en riktig hantverksräv.

Hon menar inte att det digitala inte är kreativt, men att »det blivit lite mer tekniker som jobbar«.

– Och inte så mycket att man rullar upp ärmarna och vaskar fram guldkornen eller silverkornen i det här fallet.

 

Är det digitala för exakt?

– Många vill göra alldeles för mycket bara för att man kan. Ska man bli bra på digital bildbearbetning tror jag att man ska ha sina rötter i det analoga för då lär man sig var gränsen går för trovärdighet, att man inte hela tiden tar bort alla defekter. Defekterna är sanningsbärare på något sätt.

Visst efterarbetar Denise sina bilder, men hon lever lite efter devisen »som du bäddar får du ligga«. Som en scenograf arbetar hon fram bilderna, tänker igenom vilka ingredienser hon ska jobba med när hon väl tar bilden och komponerar noggrant. Lägger ner massor av tid på miljö, färger, material och självklart innehållet – idéer hur det kan tänkas se ut. 

– Då när du väl tar bilden kanske du inte behöver göra all denna förändring efteråt, då vet du ungefär vad du är ute efter. I efterbearbetningen handlar det istället om att ta bort den där irriterande grunkan som drar blicken till sig eller vad det nu kan vara.

– Men jag tycker det digitala är ett intstrument som allt annat.

I början jobbade hon även med 5-dollarskameror, leksakskameror som på något vis på direkten skyfflar bort lite av verkligheten. Sen blev det Hasselbladare, leksakskamerans totala motsats, och många år med uppdragsfotografering där mellanformat var det rådande formatet. Handhållna Pentax 6x7 och Mamiya.

 

Hur viktig är tekniken?

– Jätteviktig, men tekniken i form av resultatet och alltså inte tekniken i sig. När jag kan skapa ett resultat med hjälp av en teknik så att det ser ut på ett visst sätt, då är det spännande. Med stora 8x10-kameror, gamla eller nya objektiv och negativets ofantliga förmåga att få med alla toner är det jättespännande.

 

SAMLAREN

Där hantverket är utförandet är innehållet skapandet. Denises signum är till viss del hur hon med hjälp av en massa små pryttlar lyckas skapa små världar i nogsamt vald miljö som passar in i stämningen. 

 

Hur mycket handlar egentligen om att samla på sig platser och miljöer?

– Mycket! Jag kan utgå från en plats eller en pryl jag hittat på en loppmarknad, det är sällan jag går på nk och får idéer om man säger så, utan det är saker med patina eller platser där man känner att det hänt någonting som triggar igång fantasin. Eller så kan det vara ett material som intresserar mig och jag vet av erfarenhet att det kommer få fina fotografiska kvaliteter, hur det beter sig, förhåller sig till ljus och sånt där. Det är jätteviktigt, nästan det viktigaste för mig i alla fall – att utgå från någon idé man vill göra, verkligheten eller fantasin, och sen sträva efter att göra så mycket som möjligt innan man tar bilderna. Och sen göra om tillräckligt många gånger tills man är nöjd och inte droppa en idé. För det är ju någonting som satt igång den och det är en starkt bärande kraft. Jag tycker det finns en stark tendens till att byta idé istället för att bara gå in och finjustera lite grann.

 

Hur ofta händer det dig?

– Jätteofta. Gör om, gör rätt, brukar jag säga. Då brukar jag bara blunda, när det gäller egna projekt, och tänka »det kommer kosta två eller tre gånger så mycket«, men det är bara att göra. I slutändan är det bara resultatet du levererar som räknas, inte vägen dit.

 

Går det att känna sig nöjd?

– Ja, men man kan bara utgå från sig själv egentligen. Sen går det alltid att konstatera att saker går att göra ytterligare något bättre, men man måste till där man själv är nöjd. Ibland när man är i det förstår man inte riktigt, man vill bara göra det och det och det och det kanske bara är gamla idéer som hänger kvar i ens huvud. Men så gör man alla de sakerna och inser att nä, jag var ju klar där förut. Men det vet man inte förrän man provat. Så är det med fotografi, att vissa saker måste man göra för att veta om det var bra eller inte.

– Det går inte att sitta där och tänka om någon tror det här är bra eller inte, hur noga man än förbereder sig, är det ändå mötet med situationen och, eftersom vi pratar om fotografi, en viss mån av verklighet som kommer att göra om det funkar eller inte funkar.

 

Från nya projektet Figure In som visas på såväl Mjellby Konstmuseum och Galleri Charlotte Lund i höst, tillsammans med en serie lite krigiska stillebenbilder. Foto: Denise Grünstein

 

INTE BARA ALLVAR

Hantverk, gränsland mellan fantasi och verklighet, saker, platser, stämningar… Uppdrag och egna projekt. Pryttlar som blir idéer och slumpen som gör sitt.

 

Men vad driver dig i grunden?

– Skönhet, hantverk och någon slags berättelse, någonting som leder iväg tankarna som ett fragment av en bok, en film eller någonting annat. För mig är skönhet viktigt, likaså hantverket och sen berättelsen eller bristen på berättelsen. Associationen och nyfikenheten inför mina egna associaioner, varför jag gör det här. Jag har ingen aning, men någonstans har man ju någon liten grunka för sig i huvet, att kanske är det så eller så. 

– Om det är ett uppdrag är det inte riktigt de här sakerna. Då vill jag lite mer förnenkla det för mig och det handlar mer om glädje, skönhet igen, scenografi, färg, form och om det är människor involverat spontaniteten, alltså det som inte känns arrangerat, utan att det känns på riktigt. 

 

En slags verklighet i det arrangerade?

– Ja, fast i en vacker setting liksom. Eller harmonisk, det blir mer en lek. Där är det inte lika mycket på allvar, utan det är mer något lustfyllt medan mitt eget bildskapande är tyngre och allvarligare tror jag. Det är väl de sidor man inte fått jobba med i sina uppdrag. Reklamen vill inte ha allvar, porträttmänniskorna vill inte ha sanningen, det är ju en slags tillrättalagd verklighet. Som kan vara väldigt skönt. Jag hittar min inspiration även i att göra såna grejer, liksom lust, spontanitet och charm. Bara stå och greja med sitt egna tungsinne skulle också vara tråkigt, att jobba med sig själv ständigt och jämt. Man orkar inte det utan man vill ha lite kul också.

Men allvaret kommer Denise ändå tillbaka till. Hon inspireras gärna av de tyska allvarsamma målarna, som Anselm Kiefer. 

– Allvar är intressant. Man vågar inte ta allvar på allvar och framför allt i Sverige är vi rädda för saker som är lite lite läskiga sådär. Men jag har alltid tyckt att det här läskiga och det vackra går hand i hand. 

 

Varför?

– Tror det beror på att jag är född i Norden där mörkret är om knuten hela tiden. Ljuset är bara nu, sen blir det mörkt och kallt. Man lever granne med mörkret och ljuset. Men det finns också en melankolisk ådra i det nordiska temperamentet, i vårt förhållande till naturen. 

 

Varför är då det allvarliga så svårt här?

– Just därför! För vi vill inte kännas vid den. Vi vill vara obekymrade sydlänningar eller möjligtvis glada amerikanare eller något annat som verkar läckert. Istället för att gräva i våra egna rötter, det är oanade mörka hål. Men även om vi gräver i våra mörka hål, behöver det inte utesluta att vi har en förmåga att skratta åt eländet.

Som om vi vore rädda för att om vi gläntar på dörren till allvaret så skulle vi tappa humorn.

– Men jag kan inte förstå hur de kan vara varandras motsatser, jag tycker de går hand i hand. Genom att gå riktigt djupt nere i mörket kan man skratta åt absurditeterna i det och se skillnaderna. Fråga vilken humorist du vill, jag menar att den som inte har ett mörker i sig har ingen humor. Så är det ju bara och just därför tror jag att det är viktigt att göra allvarliga saker. 

 

– Jo, avbryter sig Denise, en annan grej varför vi är så rädda för det allvarliga är för att vi är rädda för att det ska bli pretentiöst, ve och fasa. Det är ett riktigt skämsord. 

 

    Senaste kommentarerna