Elina Hoffman tolkar kroppens relation till mat

Jag träffar Elina på ett café i centrala Stockholm. Just nu är Elina i Stockholm för att hälsa på sin mormor och några kompisar som hon lärde känna på Kulturama. I vanliga fall hittar vi Elina i hemtrakten Hedemora i Dalarna.

Elina Hoffman

Ålder: 22 år.

Bor: Hedemora, Dalarna och ibland Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, storasyster och hunden Molle.

Gör: Fotograf.

Utrustning: Nikon D800. Objektivet Nikon AF-S 24–70mm f/2.8G ED.

Webb: www.elinahoffman.se

 

Elinas fotointresse började när hon som 14-åring fick sin första digital­kamera. Det var en kompaktkamera från Nikon som satte igång allting.

I början fotade hon mest naturbilder och djur. När hon ser tillbaka på sina bilder från den tiden skrattar hon lite åt bilderna och åt hennes teknik som inte var som den är nu.

– När jag tittar i mina gamla fotoalbum då tänker jag; vad man har fotat konstiga grejer alltså.

Allt mer fotointresserad

Elinas fotointresse växte allt mer och till slut uppdaterade hon sig till en digital systemkamera av märket Sony.

När det var dags för gymnasievalet ville Elina gärna gå något program med inriktning på foto. Hon tittade runt på olika utbildningar men fastnade inte riktigt för någon av dem.

– När jag skulle söka till gymnasiet då hittade jag ingenting som passade mig. Programmen innehöll alltid någonting mer än foto. Men det var ju bara foto som jag var intresserad av.

Istället valde hon en samhällslinje.

Hemma i Hedemora var ingen av hennes vänner särskilt intresserade av foto och hon hade egentligen ingen att prata med om det stora intresset.­ Efter studenten var det dags att be­stämma sig för vad hon skulle göra härnäst samtidigt som fotointresset låg kvar i bakhuvudet.

– Jag jobbade i ett år, samtidigt som jag försökte komma underfund med vad jag skulle göra med mitt liv. Som det brukar vara.

Kulturama lockade

Elina ville inte släppa idén om att utveckla sitt fotograferande. Hon bestämde sig för att söka till fotolinjen på Kulturama i Stockholm. Det kändes helt otroligt att komma in på skolan, berättar hon.

– Jag trodde inte alls att jag skulle komma in. Skolan var så rolig, och programmet passade verkligen mig.

Nu fick Elina nya vänner som delade samma intresse som henne själv. Det hade hon verkligen saknat hemma i Hedemora.

Efter ett år på fotolinjen sökte hon till utbildningen »Högre fotografisk utbilding«, också den på Kulturama.

Utbildningarna på Kulturama har enligt Elina varit helt avgörande för hennes framtida karriär.

På skolan fick hon göra varierande och roliga uppgifter. Hon fick prova på att fota analogt, vilket hon tyckte mycket om. Att dela sitt stora intresse med de andra i klassen var en av höjdpunkterna.

– Det här med att komma från ett ställe där jag inte hade någon alls att prata med om bilder, till att hamna i en klass där det var det enda folk pratade om. Det var så skönt.

Idén bakom projektet

När det var dags för det stora slutprojektet på Kulturama fick Elina tänka till ordentligt på vad hon ville göra. Det var helt fritt att göra vad man ville, men det gjorde inte valet lättare. Elina och hennes vänner pratade då mycket om mathysterin och hårda samhällskrav. Någonstans i det började idén om Elinas projekt växa fram. Hon ville på något sätt ifrågasätta kroppens relation till mat, och ville därför göra ett projekt kring detta.

När hon berättade om idén för sina lärare var de först tveksamma och skeptiska till projektet.

– Jag är ju inte så bra på att förklara, när jag har sådana här idéer. Folk tyckte att det där inte riktigt skulle fungera. Men jag gjorde det ändå och det blev ju bra.

Att bestämma vad för mat som skulle porträtteras i bilderna tog inte så värst lång tid. Elina gick själv till en mataffär för att hitta inspiration. Hon tänkte mycket på variationen, att inte använda sig av för lika mat. Hon hade redan innan lovat sin kompis, som skulle vara modell, att någon fisk skulle de inte fotografera. Men väl inne i mataffären fastnade hon vid fiskdisken.

– Jag gick förbi fiskdisken på hem­köp och drogs till någonting som blänkte. Jag tänkte, nej den där måste jag ha. Så då blev det fisk i alla fall.

Det köptes också en del grejer som inte fungerade på bild och som därför fick ryka.

– Vi provade flera grejer som inte funkade. Jag tror vi gjorde någonting med bröd någon gång, men det var ju katastrof.

Fotograferingen av projektet skedde i en studio. Som modell använde Elina en av sina bästa vänner och det var ingen tillfällighet. Elina tyckte att hennes vän hade en fin porslinsaktig hy som passade till idén av bilderna. Vännen hade tidigare även uttryckt sin egen problematik kring mat och de båda hade tillsammans pratat mycket om ämnet. Det var lätt att kommunicera eftersom de känner varandra så pass bra.

– Folk har ifrågasatt varför jag valde just Sara. Oftast ser man en person framför sig som man tänker sig ska passa. Vi vet vad vi menar, det har varit skönt. Man behöver inte säga så mycket.

Att få maten att ligga rätt och se bra ut har varit en utmaning. Hon och modellen provade flera olika lösningar tills det kändes rätt.

Idén till bilden med spaghetti och köttbullar har haft många versioner innan slutresultatet blev ett halsband.

– Jag började hänga spaghettin i håret och krånglade fram och tillbaka. Oftast ritade jag upp en skiss i en bok på hur jag ville ha det.

För att kunna vara så kreativ som möjligt och förberedd, hade Elina alltid med synål och tråd till studion. De har till exempel fått vara till hjälp för att sy ihop ett halsband av bär.

I studion fanns varken dusch eller toalett. De fick klara sig bra med papper och våtservetter.

– Det var inget som blev särskilt kladdigt, förutom när vi fotade fisken. Det luktade så fruktansvärt mycket. Vi uthärdade men det var jobbigt.

Baconet var en av de lättare sakerna att fästa på kroppen och halsbandet av bären gick snabbast att fotografera. Elina tycker själv att spaghetti och sparris gjorde sig bäst på bild.

Kragen av marsipan var en av de svårare sakerna att få att fästa på kroppen. Elina köpte ett kit med marsipanlock och ros i mataffären och skar själv ut mönstret av en krage. Problemet med marsipanen var att den stelnade väldigt fort och hade då svårt att få ordentligt fäste.

– Marsipanen kladdade sig fast lite och tillslut började den glida ner. Men vi hann ta bilderna vi behövde.

Bakom skratten

Det skrattades väldigt ofta och mycket i studion. Det var roligt att fixa med maten samtidigt som det allvarsamma ämnet hela tiden låg i rummet.

Med bilderna vill Elina som sagt ifrågasätta kroppens relation till mat.

– Jag vill inte peka någon på näsan och säga så här är det. Det är det som är det fina med bilderna, att man får tänka fritt.

Hon uppmanar till eget tänkande, kring just mathysterin och svåra samhällskrav som särskilt unga människor lider av idag.

Själva kompositionen och uttrycket i bilderna kommer naturligt till Elina. I studion bad hon modellen att göra små långsamma rörelser för att testa sig fram.

Bakom alla skratten försökte Elina och modellen komma in i rätt sinnesstämning, så att det skulle avspeglas på bilderna. Känslan som de försökte uppnå var en tomhet som ska lysa fram genom bilderna.

Svart framhävde känslan

Elina fotade bilderna med sin Nikon D800 samt objektivet Nikon AF-S 24–70mm f/2.8G ED. Hon stod rakt framför modellen med kameran i handen. Ljuset är satt snett ovanför modellen med hjälp av en stor softbox.

Valet av bakgrund var inte självklart. Hon provade sig fram genom att först använda en vit för att sedan fastna för en svart bakgrund.

– Den svarta bakgrunden framhävde den ledsna känslan mer och hjälpte även till att lyfta fram färgerna i maten och hudtonen.

På så vis upplevde Elina att bilderna fick mer djup och betydelse.

Att bilderna är tagna relativt nära förklarar Elina med att hon gjorde ett aktivt val att inte ha med resten av kroppen.

– Jag gillar porträtt som kommer lite närmre.

Bilderna är tagna i råformat och Elina har redigerat bilderna i Camera Raw och Photoshop. Efterbehandlingen av bilderna tog inte så lång tid att göra. Elina föredrar det naturliga och i detta projekt var det naturliga även en del av uttrycket. Det har dragits lite i kontrasten på bilderna och hon har även retuscherat huden.

– Jag vill ha det så naturligt som möjligt. Och jag är ingen Photoshopexpert direkt.

Själva urvalsprocessen är aldrig lätt men Elina visste snabbt vilka bilder hon var mest nöjd med. Hon skrev ut bilderna smått på papper för att få en bättre överblick när hon sållade. Hon fick även lite hjälp och råd av lärarna på Kulturama.

Fotograferingen, bildbehandlingen och urvalsprocessen tog totalt tre veckor. Elina jobbade då med bilderna varje dag. Alla dagar såg olika ut och tog olika lång tid. Ibland hann hon fotografera två bilder och ibland fungerade det inte alls.

Vissa dagar var Elina helt slut när hon gick ifrån studion.

Under projektets gång har det funnits mycket tid för egen reflektion kring ämnet.

– Jag kände av att det var sådan hets kring mat. Bilderna var mitt eget sätt att hantera det.

I höstas visades Elinas bilder på Höstsalongen på Fotografiska i Stockholm. Det var en rolig erfarenhet.

– Jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med där. Jag blev väldigt chockad och hade verkligen inte förväntat mig det. Jag var väldigt glad. Jag hade ju inte fått någon uppskattning innan för de här bilderna.

Det är många som har hört av sig och tackat för att de har fått se bilderna och det har även kommit förfrågningar om att få köpa bilderna.

Elina fick även gästa Fotografiskas Instagramkonto i en vecka. Där fick hon chansen att nå ut till ännu fler betraktare och passade på att visa bilder från andra projekt. Hon fick mycket uppskattning och många kommentarer om hennes bilder.

Elina säger att det känns otroligt roligt att folk hör av sig och berömmer för någonting som hon har lagt ner så mycket tid och tankekraft på.

– Jag har bara fått positiv kritik. Folk har beskrivit bilderna som roliga, kreativa och vackra.

Att vara med på Höstsalongen har inte bara gett uppskattning från betraktare utan det har också redan haft en stor betydelse för hennes fortsatta karriär. Hon har fått flera jobbförfrågningar och erbjudanden.

Riggar studio hemma

I juni förra året gick Elina ut från Kulturama. Nu ligger fokus på att jobba. Hon fotar mycket beställningsbilder som porträtt, familjebilder, gravidbilder och barnbilder. Även en hel del företagsporträtt och produktbilder till hemsidor.

Vissa veckor har Elina mycket på agendan. Hon tar på sig allt hon kan för att bättra på erfarenheten och för att hålla igång. Det finns inte tid för några personliga projekt just nu men det är inte omöjligt att Elina jobbar vidare med något liknande projekt som det med maten och fortsätter på bildserien.

Från att ha bott i Stockholm under två år när fotostudierna var i full gång, är det nu Dalarna som är Elinas hembas. Hon bor i ett hus med sin hund, mopsen Molle.

I vardagsrummet brukar Elina rigga upp en studio där hon fotar produkter och andra beställningsjobb. Två månader innan jul var studion uppe hela tiden. Det var ingen idé att plocka ner allting på grund av allt jobb som skulle göras. Men när hon har kunder hemma brukar hon behöva stänga in Molle i ett annat rum. Molle vill gärna vara med och får även ofta själv agera modell.