Intervju
Galleri: Malin Hoelstad
Malin Hoelstad är en blandning av djupaste allvar och underfundig humor. Hon sitter på en skatt av spännande erfarenheter och tar sig tiden att lära känna människorna bakom bilden. Däri ligger hennes styrka, förenat med ett varmt engagemang.
Det är skönt att distansera sig från jobbiga fakta, att titta åt ett annat håll och tvinga tankarna att behandla något annat. Något som är lättare och som inte får själen att krypa ihop i fosterställning. I Sverige kan vi unna oss den lyxen.
I Kongo är det omöjligt. Trots att landet är ett av de rikaste i världen på naturtillgångar råder stor fattigdom bland befolkningen, och varje dag är en kamp för överlevnad. I Kongo utsätts kvinnor och flickor systematiskt för sexuellt våld. Pojkar kidnappas och uppfostras till barnsoldater. Män torteras till döds. Rapporterna som når svenska medier är förfärliga, och att läsa dem från början till slut kräver ett visst mått av beslutsamhet. Blir det för starkt krävs bara ett enda klick med pekfingret för att stänga fönstret mot mardrömmen.
»Du kan glömma bort ditt eget barn - Kvinna i krig«
Fotografen Malin Hoelstad och författaren Christina Wahldén fick hösten 2008 uppdraget att skriva en bok till Svenska Röda Korsets kampanj »Rädda mammorna 2009«. Inget annat land är i dag lika känt för våld mot kvinnor som Kongo varför det kändes naturligt att åka dit.
– Men Internationella Röda Korset sa »nej«. Det var för farligt, vilket så klart gjorde oss skakis. Samtidigt fanns det inte riktigt något alternativt land som vi kunde åka till.
Tiden gick och efter flera om och men flög Malin och Christina ändå ner till östra Kongo. De blev guidade av en manlig chaufför och en manlig tolk som hjälpte dem att få kontakt med befolkningen. Viljan att sprida information om vad som pågår i landet är stor hos kvinnorna, som hoppas att deras vittnesmål någon gång ska få omvärlden att agera mot våldet.
I en liten by samlades närmare trettio kvinnor på Röda Korsets kontor. De hade klätt sig så vackert de kunde och gått långa vägar för att träffa svenskorna som ville lyssna på deras berättelse. Trots att samtalen hölls nere på tjugo minuter hann Christina inte prata med alla.
– Jag gick runt och fotograferade kvinnorna medan Christina samtalade med några utvalda. Alla bilderna skulle inte få plats i boken, jag visste det, men jag ville ändå ta korten för att få var och en att känna sig sedd. De skulle inte behöva känna att de gått hela den långa vägen i onödan.
