Gatufoto en konst utan regler

Traditionen med gatufotografi skiljer sig från till exempel press- och reportagefoto där man väljer motiv efter ämne. I gatufoto är det människorna i sig som är intressanta. Men det är egentligen missvisande att kalla det för gatubilder, det kan likaväl vara en nöjespark eller ett köpcentrum med mera.

Magnus Fröderberg började gatufotografera redan på högstadiet för 20 år sedan.

–  Jag började plåta bakifrån för att det var enklast, berättar Magnus för deltagarna i uppdrag:gatufoto medan han visar några av sina tidiga bilder. Men jag kände mig lite som en väskryckare.

Han gav sig själv uppdrag och fick sin mamma att köra honom till olika platser. Men människor omkring honom förstod inte vad han höll på med så han tappade intresset för gatufoto.

–  Nu är det annorlunda, säger han. Man kan söka sig till olika forum. På Flickr.com finns det till exempel en grupp där man kan träffa likasinnade och få utmaningar. För att få bra bilder handlar det om hängivenhet och koncentration. En gång hade jag med mig två rullar Velvia-film till Kiviks marknad och fick fram 30 bra bilder från de rullarna. Man ska hitta något i motivet, att det just då i det ögonblicket händer någonting.

Några regler finns heller inte i gatufototraditionen. Däremot finns det stilar, element och metoder som går att använda var för sig eller i kombination med någon annan stil och så vidare.

Stilar

Att leta efter ÖGONBLICKET är en stil som handlar om något som bara händer just nu.

–  Hur gör du för att hitta ögonblicket? frågar deltagaren Tord Lindman.

–  Jag tror att det är något man övar upp bland annat, svarar Magnus. Det handlar om att se kopplingar och kunna beräkna att saker och ting kommer att hända.

Exemplet från Kiviks marknad är egentligen ett undantag, för det mesta handlar gatu-foto om att behöva slänga mängder av bilder.

–  Jag blir jättenöjd om jag får en bra bild per fotodag, säger Magnus. Jag går på instinkt och det underlättar om man inte tvekar.

Utvecklingskurvan kan i gatufotobranschen ha en stor tröskel. Det är en stor grej att våga ta upp kameran och vända den mot okända människor. Många blir nöjda bara de vågat höja kameran, men det handlar också om att bilderna ska bli bra –ögonblicket ska finnas där, man ska våga ta upp kameran och så ska bilden stämma.

UPPREPNING är en annan stil. Människor är i sig intressanta, men man kan krydda till det lite grann genom att hitta upprepningar som två par med samma hållning och så vidare.

HUMOR är också en stil eller ett element som det går att bygga upp en gatufotobild ifrån. Liksom FÄRG, LJUS, FORM, DETALJER, BARN, SPÅR AV MÄNNISKOR och MÖTEN/DELTAGANDE.

–  Det är sällan man ser vinterbilder, flikar Fredrik Leander in.

–  Nä, många plåtar på sin semester, säger Magnus. Men bildbyråerna letar ofta efter vardagliga bilder på människor.

Ibland händer det att Magnus väntar in ett skeende, att han kan räkna ut att det kommer hända något när den och den grejen sammanfaller. Men när han är på jakt så går han hellre runt och letar efter ögonblicken.

–  I stället för att tänka på vad chefen sagt eller vad man ska handla gäller det att tänka medvetet på ögonblicken och ha kameran redo.

Magnus betonar att man inte kan ha alla möjligheter i huvudet samtidigt. Ett tag hade han till exempel alla möjliga olika objektiv i fotoryggan, men av det blev det ingenting.

–  Det är bättre att bestämma sig för något och köra på det. Man kan ha ett älsklingsobjektiv i taget.

Henri Cartier Bresson kombinerade som regel form med ögonblick. Hans bilder var väldigt komponerade och han fick ofta allting att stämma. Men han var en mästare. Som nybörjare på gatufoto är det bra att ta en sak i taget.

Ett tips är att välja svartvitt eller färg från början. Många tycker att det är lättare att börja med svartvitt. Det handlar om att reducera mängden information och gatumiljöer är ofta ganska brokiga i färgen. Kör man svartvitt minskar risken för att bakgrunden ska ta överhanden. Sen kan det ju finnas miljöer där färg fungerar bättre.

–  Ställ om kameran till svartvitt, men kör råformat så att du har kvar båda alternativen, säger Magnus.

Möta människors reaktioner

Som sagt är det en stor grej att våga ta upp kameran och rikta den mot en annan människa, framför allt om man inte känner den människan. I det finns en rädsla för att den man fotograferar ska bli sur.

–  Min erfarenhet är att folk väldigt sällan blir sura, säger Magnus.

–  Om man är trygg i sig själv och har goda avsikter smittas det av, men man kan känna sig som en tjuv, säger Timour Fastovski.

–  Jag brukar le för att visa uppskattning, säger Magnus. Folk blir först kanske lite arga, men när de får ett leende brukar de mjukna upp. Du vet att du inte har några onda avsikter.

–  Det är ytterst sällan jag pratar med den jag vill fotografera, fortsätter Magnus. Oftast förstör man all magi om man pratar – det är svårare att få det äkta om man frågar om lov. Men lättare om det till exempel är en äldre person som inte bryr sig om hur han eller hon ser ut.

Metoder

Det finns olika metoder att ta till för att få till sina gatubilder. Avstånd är enklast, men det är klokt att jobba sig bort från telefotograferandet om man vill bli en riktigt vass gatufotograf. Även den som inte är van vid att titta på bilder kan lätt få känslan att en fotograf inte vågar närma sig om bilderna är tagna på avstånd. Det blir lite som ett smygtittande.

–  Sen kan det vara bra med ett visst avstånd eller att gå väldigt nära, säger Magnus. William Klein gick alltid väldigt nära och tryckte nästan upp kameran i ansiktet på folk.

–  Med ett normalobjektiv blir avståndet sällan för långt.

Man kan också vara utanför skeendet eller inne i skeendet – betraktande eller deltagande som en metod kan vara värt att testa. Man kan också jaga eller vänta in.

–  Olika personer hittar sitt sätt. Om man känner sig fast är det läge att prova en annan metod.

Öppet eller dolt är en annan metod. Ofta går det bra att ta kameran till ögat, framför allt om man tar det lugnt och kommer in i miljön.

–  När du står på en plats och gör din grej etablerar du dig på platsen och till slut kommer ingen att lägga märke till att du står där och fotograferar.

Några andra metoder är hörlursmetoden, höftskott och att spela turist. Hörlursmetoden går ut på att ha musik i lurarna så att man inte blir så rädd för att någon ska höra när man trycker av.

–  Man kan också spela lite oförstående om någon reagerar eftersom man är inne i sin egen värld lite grann.

Höftskott, eller rättare sagt magskott är svårt, men vissa bilder kräver det för att man ska kunna komma riktigt nära utan att märkas.

Spela turist är en klassisk metod.

–  Går man på en gata med mycket folk och bara har en vanlig enkel systemkamera runt halsen så är det knappast någon som bryr sig.

Fyra kniviga uppgifter

Till nästa del i uppdrag:projekt ska deltagarna ta nya bilder. Hemläxan består av fyra uppgifter:

Fånga ögonblicket.

Hitta upprepningar.

Det är en svår utmaning, men handlar om att ta sig utanför sin bekvämlighetszon för att kunna utvecklas.

–  Jag gillar att få kniven mot strupen lite grann, säger Magnus. För andra kanske det förstör, men försök ta nya bilder och tänka ut hur ni kan ta nya bilder. Försök höja medvetandegraden och ha kameran skjutklar hela tiden, när ni lämnar på dagis eller går till jobbet. Man vet aldrig vad som händer. Tränar man sin teknik får man fler bra bilder för att man blir beredd och bekväm med sin utrustning.

–  Efter feedbacken på bilderna känner jag mig taggad, säger Lora Andersson. När jag lyssnat på er andra förstår jag mer vad det är jag ska leta efter eller vara uppmärksam på.

–  Tycker det är lättare att fota utomlands för att miljön är exotisk i sig och människorna exotiska, säger Timour Fastovski. Här hemma är det svårare att se något intressant. Men det är kul att få den här utmaningen och se hur jag kan få till det.

–  Leta efter det allmänmänskliga, oavsett om det är i Kina eller Skövde, säger Magnus.

Magnus tipsar också om att googla Lars Tunbjörk och titta på hans 90-tals bilder.

–  Det är torget i Borås eller kassan på Ica, men det blir väldigt intressant och väldigt mycket Sverige. Han kör mellanformat och blixt och är kanske den bästa. Han kan hitta det intressanta i väldigt oansenliga miljöer.

–  Det är det som är svårt, säger Timour.

–  Jag tycker ofta jag får hjärnsläpp, kan gå omkring och inte se någonting, säger Fredrik Leander.

Magnus botemedel är att ta en paus, fika och sen försöka igen.

Hitta platser

Timour frågar om Magnus har några smultronställen han brukar gå till.

–  Drottninggatan för där är det alltid folk, svarar han. Eller morgonrusningen på olika ställen. Men det enklaste är att åka till ställen man inte känner till – en annan del av staden räcker.

–  Tunnelbaneuppgångar är bra, säger Tord.

–  Man blir lätt hemmablind och vardagsblind, säger Lora.

Efter några timmars mangling av stilar, metoder och teknik kvarstår ändå frågan vad som utmärker just gatufotografi.

–  Men hur ska man skilja gatufoto mot dokumentärt foto egentligen? frågar flera av deltagarna.

–  Gatufoto är på sätt och viss dokumentärt, men handlar om hur människor lever och beter sig i en urban miljö, säger Magnus. Dokumentärt foto handlar ofta mer om att komma närmare en person och dess liv, eller att följa något annat specifikt.