Jens Assurs Hunger

– Frågeställningen är hur vi får både miljön och ekonomin att fungera. Vi ska konsumera mer för att främja ekonomin samtidigt som vi ska konsumera mindre för att rädda miljön. Motsägelsen är en kärnfråga. Hur går logiken ihop? säger Jens Assur.

Jens har under större delen av sin karriär skildrat samhällsproblem. Kanske främst i fattiga delar av världen, men på senare tid har han även iakttagit hur vi i rika länder lever.

I utställningen This is my time, this is my life som hängde på Moderna museet 2006 skildrade Jens det dekadenta Stockholmslivet i polaroidbilder.

Därefter reste Jens till Sudan och Kongo, länder där folk dör av sjukdomar som han säger egentligen är lätta att bota.

För sitt arbete har Jens belönats med utmärkelser som Årets pressfotograf och Årets nyhetsbild. Fast det känns inte så spännande att tjata om tycker han – det är historia. Men att alla tidigare jobb har lett fram till Hunger är han den första att medge.

Som en naturlig följd av arbetet med Hunger är Jens väl insatt i frågor rörande både samhällsekonomi och naturresurser. Samtidigt är själva projektet ett resultat av medvetenheten om hur han själv, som del av samhället, påverkar omvärlden.

Redan från början hade Jens en övergripande idé om vad han ville göra. Liksom alla Assur-jobb var projektet konkret och tydligt redan från början. »Hur står det egentligen till i världen?« var grundfrågan som han utgick utifrån.

–  Jag reste till Tyskland, Brasilien, usa, Kina, Japan, Singapore, Indien och Dubai i Förenade Arabemiraten när jag jobbade med Hunger, länder som just nu utvecklas med en enorm hastighet.

Till exempel Bombay utvecklas med en hastighet som både är skrämmande och fascinerande. Liksom Beijing. Men den ekonomiska boomen medför infrastrukturella problem. I Bombay bygger man i desperation vägar i havet då vägarna på land ofta är igenkorkade. Sommaren 2010 uppstod en tio dagars lång bilkö utanför Beijing.

När man ser världens städer växa är det lätt att börja fundera över hur länge naturresurserna kommer att räcka till, särskilt om vi noterar inflyttningshastigheten. För första gången i världshistorien levde 2007 fler människor i världens städer än på landsbygden. Det är en radikal skillnad mot för bara 50 år sedan då två tredjedelar av världens befolkning bodde på landsbygden.

Men problemet är inte att vi tränger ihop oss på mindre yta utan att varje stad kräver uppåt tusen gånger sin egen yta i naturresurser. Det är städerna som står för cirka 80 procent av världens växthusgaser.

–  Bara att förse människorna i städerna med mat kommer inom en inte alltför avlägsen framtid att bli en svårlöst utmaning. Hur energin ska räcka är det ingen som vet.

För att mäkta med de globala frågorna måste de brytas ner i mindre, mer greppbara, frågor. Det var därför Jens delade upp Hunger i fem enskilda böcker samtidigt som han vände på själva begreppet Hunger. Hur hungrig efter saker kan människan egentligen bli?

–  Värt att notera är att mänskligheten behöver producera mer mat för att komma tillrätta med svält och följdsjukdomar. Samtidigt har vi i Sverige ett sådant överflöd att vi faktiskt kastar mat. Det är varken rimligt eller hållbart.

–  Vi behöver ställa om till att det vi konsumerar har ett större värde. Resurserna måste räcka till alla så att alla har chans till ett bra liv. Det är till exempel orimligt att industriländerna konsumerar en tredjedel av jordens mattillgångar.

Jens har dragit slutsatsen att framtiden bör handla om att skapa en ny existensbild i stället för den vi lever med i dag; att ständigt fokusera på att köpa mer.

–  Nu handlar allt om att konsumera och vi är under ett konstant hårt tryck. Det går inte ens att köpa en friluftstidning utan att bli exponerad för reklam om livsnödvändiga grejer du »måste« ha för att kunna gå ut i naturen. Bara att ta en promenad på Djurgården kräver att du har rätt gåstavar med spetsar i titan. Och fast vi bor i schyssta bostäder med rejäla ytor äger vi ändå så många grejer att vi måste hyra förvaringsutrymme för att få plats!

Men fler och fler har börjat ifrågasätta om livet verkligen handlar om shopping. Enligt Jens finns nu två vägar att gå. Den ena är att politiker skapar lagar och regler som begränsar köpfrenesin. Den andra vägen handlar om att den enskilda konsumenten tar eget ansvar.

–  Vi kan rösta på ett parti som äger viljan att förändra, men framför allt kan vi bestämma vad vi vill lägga våra pengar på. En enskild individ är en maktfaktor som både kan påverka och förändra när vi handlar kläder, mat – allt vi handlar. Vi kan välja att konsumera sådant som håller en längre tid.

Kort sagt måste det bli betydelsefullt att ta hand om och vårda våra ägodelar.

–  Vi behöver lämna konsumtionssamhället och bli ett tjänstesamhälle. Ekonomi är inte bara att köpa och kasta, utan även att köpa och vårda. Är dina skor slitna? Lämna in dem till en skomakare för lagning och uppfräschning. Tänker du kasta din soffa? Fundera på om det inte skulle vara tillräckligt att i stället klä om den. Värdera det du redan har i stället för att sukta efter sådant du inte har så tär du mindre på miljön. Vi måste förstå helheten så att vi kan göra medvetna val.

Jens har märkt på den starka och positiva responsen från publiken att Hunger är ett projekt som är lätt att tycka om. För att få upp miljöfrågorna till debatt skickade Jens ut 1500 böcker till bland andra Fredrik Reinfelt, Mona Sahlin, chefredaktörerna på alla större tidningar och andra opinionbildare. Flera politiker har återkommit till Jens och bjudit in honom till debatt. Dessutom har Jens hunnit resa runt i Sverige och pratat om Hunger.

Jens har genom hela sin karriär hållit ett högt tempo, men först nu, vid 40 års ålder, känner han att livet är begränsat.

–  Den kreativa perioden är begränsad. Nu har jag en bra mix av erfarenhet, kunskap och styrka, men det kommer att förändras inom 20 år. Det är viktigare än någonsin att hålla tempot och att fokusera på projekt som är givande.