Johan Hammar: Öga mot öga med djur och natur

Trots att Johan Hammar är trebarnsfar och personligt engagerad i sitt arbete som biolog jobbar han också deltid som fotograf med inriktning mot miljö och natur. Ofta arbetar han effektivt i projektform. Just nu har han fullt upp med att fota fågelporträtt i en portabel studio som han riggar upp på olika fågelstationer. Porträtten ska bli en kollektion bilder inför firandet 2011 då det gått hundra år sedan den första fågeln ringmärktes.

Han genomförde ett annat projekt till Sveriges nationalparkers hundraårsdag. Under sin pappaledighet 2008 reste han till tio nationalparker, från nord till syd, och fotograferade. Tidspressen var hård. Ofta hade Johan bara ett fåtal dagar på sig att hitta motiven och föreviga dem.

– Den första europeiska nationalparken grundades i Sverige 1909, säger Johan Hammar. Jag tycker det är häftigt att just vårt land var först med att skydda växt- och djurarter. Nationalparkerna är ju inte bara viktiga för djuren och växterna, utan i allra högsta grad även för oss människor.

Hjälper hotade arter

Johan berättar med bilder för att bevara, men ibland också för att varna. Eftersom han jobbar med naturvård ställs han ansikte mot ansikte med konsekvenserna av hur vi mer eller mindre medvetet förstör miljön, till exempel genom övergödning av haven.

– 80 procent av Skånes våtmarker har försvunnit sedan mitten av 1800-talet genom omfattande dikning av sjöar, bäckar och åar. Därmed har även den naturliga reningseffekten av vattnet försvunnit. Kväve och fosfor från jordbruken hejdas inte utan leder till omfattande algblomning när vattnet når havet. När algerna sedan sjunker till botten förbrukas syre vid nedbrytningsprocessen. När syret på havsbotten försvinner breder de döda bottnarna ut sig. I samband med att våtmarkerna försvann, försvann även många växter, djur och fåglar som är beroende av våtmarkerna. För att motverka övergödningen arbetar jag med att anlägga våtmarker i ett projekt som heter Kävlingeå-projektet. Tack vare detta har vi lokalt lyckats minska övergödningen och faktiskt fått tillbaka många sällsynta och hotade växt- och djurarter.

– Naturen är full av små intrikata och fascinerande samband och kameran är mitt verktyg för att berätta om dem och skapa ett intresse.

Öga mot öga med visenter

Viljan att berätta låg även bakom resorna till nationalparken Bialowieza i Polen som Johan gjorde 2005 och 2006. Bialowieza är en av Europas största urskogar och hemvist för några av de djur- och växtarter som i vilt tillstånd nästan, eller helt, gått förlorade för oss i Sverige. Som den akut hotade vitryggiga hackspetten. Eller den mäktiga visenten som är en släkting till den amerikanska bisonoxen.

Den sista vilda visenten sköts 1927. Då fanns 54 djur kvar på djurparker spridda över världen. Tack vare ett samarbete mellan bland annat Skansen och ett uppfödningscentrum i anslutning till Bialowieza räddades arten från utrotning och strövar nu åter fritt genom skogarna. I dag finns drygt 3 000 individer som alla härstammar från 12 djur.

– Det är en framgångssaga, och jag tycker att det är viktigt att tala om att det går att göra något även om situationen för många arter ibland ser dyster åt. Visenten är ett oerhört fascinerande djur som lever bara 70 mil från Malmö. Skogen är stor, men det är endast en liten del av kärnan som är skyddad – resten av skogen avverkas. Jag ville uppmärksamma detta unika område och locka människor att åka dit så att lokalbefolkningen kan tjäna pengar på turismen i stället för på virke.

Men det var inte bara att packa kameran och åka i väg. För att skydda visenterna – som är skygga personligheter – är området de lever i stängt för turister. Johan fick tillbringa en hel del tid med att prata med polska myndigheter som inte alltid talade eller förstod engelska. När han till sist fick tillstånd uppstod nästa problem – hur skulle han hitta djuren?

För att hamna rätt i urskogen följde Johan en smällkall vinterdag med en nationalparksvakt när han körde många mil på slingriga skogsvägar för att lägga ut stödfoder till visenterna. Johan lämnades kvar i en glänta över dagen, satte upp sitt lilla gömsle och kröp in.

– Det var snö överallt och säkert trettio minusgrader. Helt knäpptyst. Minsta lilla kungsfågel hördes in i kupoltältet.

Efter en stund anade Johan en skugga mellan träden. En oerhört stor skugga närmade sig försiktigt och han passade på att ta några bilder medan visenterna luktade sig fram till maten.

– Men jag hade ställt gömslet väldigt nära maten, och när alla djuren nått fram var jag omringad av 15 visenter.

En fullvuxen tjur kan väga upp till 900 kilo, och korna upp till 600 kilo. Båda könen har horn, och rejäla klövar. Det är hälsosamt att inte skrämma dem så de känner sig hotade.

– Jag funderade över vad jag hade gett mig in på och slutade helt att fotografera för att inte avslöja att jag var där. Tills en ko gav di. Då kände jag att jag helt enkelt måste fota.