Kristofer Lönnå mästaren på utstickande bilder

Modellen som ståtar på Hasselblads webbplats är frieserhästen Lemmy fan het Vaantje, eller Rocco som han kallas till vardags.

KRISTOFER LÖNNÅ

Född 1970.

Familj Fru och två barn.

Bor Sundsvall.

Webbsida www.kristoferlonna.se

Utrustning Hasselblad H2 och Phase One P30, samt objektiven HC 35, HC 50, HC 80 och HC 150, samt Profotoblixtar.

–  Camilla Falgén, ägaren av hästtillbehörsföretaget som jag plåtade för, sa redan innan jag träffade Rocco att »han vet att han är bäst, och gillar han inte det vi gör så går han«. Vilket han också gjorde några gånger. Han är grym!, säger Kristofer Lönnå.

Jobbet fick Kristofer via en reklambyrå han brukar jobba med, fast han inte alls är någon utpräglad djurfotograf. Den enda häst han har fotograferat förut var avelsbilder av en gammal travhäst. Men byrån gillar hans stil och valde honom förmodligen just därför att han inte fotat så många hästar förut. Det är ju alltid kul med en ny tolkning snarare än samma gamla vanliga.

Kristofer och hans förra assistent Magnus började rigga ljuset i ridhuset redan klockan sex den där iskalla vintermorgonen i januari förra året. Han ställde upp blixtarna framför en svart backdrop på ungefär samma sätt som när han ska ta vanliga porträtt – med mycket ljus snett bakifrån. Normalt använder han gärna en ringblixt till porträtten, men den lösningen fungerade inte här. I stället placerade han två stora softboxar 45 grader snett framför scenen.

–  Överlag tycker jag att man ska undvika att fastna i ett sätt att fotografera och inte vara främmande för att testa nya lösningar. Med Rocco som rörde sig som han ville var jag tvungen att ljussätta lite mer allmänt och ta risken att bilderna skulle få ett plattare ljus. Men det är tack vare den här ljussättningen som hästen står ut från bakgrunden. Jag brukar kunna erkänna när jag blir nöjd med mina bilder, men Rocco-serien tycker jag är riktigt, riktigt bra.

För att få bilderna krälade Kristofer runt på marken, i en kall sörja av sågspån och hästbajs.

–  Assistenten tyckte väl inte att det var jättekul att krypa runt i det där, men jag funderade inte så mycket på det. När man kommer igång gör man det som behöver göras, och resultatet var värt det.

Att vara med i tävlingen Hasselblads Masters har surrat runt i Kristofers tankar en längre tid, men i år var första gången han verkligen skickade in sitt bidrag.

–  Man tänker att det är en sådan liten chans att man går vidare att man helt enkelt låter bli att skicka in. Det blir en självuppfyllande profetia.

Kristofers bilder ligger publicerade med nio andra finalister i kategorin Wildlife. Fram till oktober 2011 är det fritt fram för alla som gillar bilderna att rösta. Därefter tar en jury bestående av bland annat professionella fotografer över och delar ut sina poäng.

–  Bland andra är Tim Flachs och Anton Corbijn med i juryn, men hur deras poäng räknas vet jag inte. Vi får se. I dagsläget ligger jag bra till, men det kan förändras när som helst.

Säljer sjuka idéer

Att inte slaviskt följa beställningen och skisserna är lite av Kristofers grej och drivkraft.

–  Man är en idiot om man inte tar bilderna man vill ha när man har chansen bara för att kunden beställt något annat. Enligt min erfarenhet är det inte alls ovanligt att kunden ser fribilderna och säger »Ååh, fräckt – det här använder vi!«.

–  Jag tycker om att hitta på kreativa saker och håller hela tiden på att jobba med egna projekt. Bäst gillar jag uppdragen där jag har fria tyglar. Jag är inte bra på att rita, så vanligtvis kladdar jag på en servett och försöker att förklara så målande jag kan.

Ett exempel på fritt arbete var när företaget som ville göra en almanacka kontaktade Kristofer. Det enda de visste var att de behövde tolv bilder, att de skulle ha något med verksamheten att göra och att de ville använda sina anställda som modeller.

–  Jag presenterade tolv sjuka idéer, bland annat en scen där en massa papper skjuts ut över en tjej som sitter bakom sitt skrivbord. Men hade jag inte haft referensbilder som visade min stil kunde de lika gärna ha blivit avskräckta.

Kristofer jobbar hellre med karaktärsmodeller än modeller som ser ut att vara stöpta i samma form. Till den där pappers-sprut-bilden i almanackan fick han jobba med en kanontjej.

–  När papprena yrde över henne ville jag att det skulle se ut som att hon skrek på bilden – så hon skrek, rätt ut. Att bara gapa och låtsas att man skriker fungerar inte, då ser det ut som att man gäspar.

Prosharp, ett internationellt företag som ligger utanför Sundsvall, är ett annat företag som fått sina produkter fritt tolkade av Kristofer.

–  Vanligtvis brukar man se produktbilderna visa något hockeyproffs som sprutar upp is mot åskådaren. Jag ville göra något annorlunda och började med deras lilla portabla slipmaskin som ska vara riktigt enkel att använda. För att visa hur enkel den är skissade jag på en amerikansk hemmafru från 50-talet. Hon står med papiljotter i håret och brer sonens jordnötssmörmacka. Bredvid på bordet står slipmaskinen med en skridsko i. Företaget gillade humorn.

Till den större proffsslipmaskinen krävdes en annorlunda scen. Alltså fick Kristofer en lokal skådis att klä sig i en träningsoverall och sätta sig att läsa tidningen med en kaffekopp i handen.

Människorna i Kristofers fria projekt ser ofta konstgjorda ut, lite som tecknade figurer. Slutresultatet påminner om hdr (High Dynamic Range), även om Kristofer arbetar med en enda bild och jobbar manuellt med hög- och lågdagrarna.

–  Jag har ju bildbehandlat tävlingsbilderna av Rocco på samma sätt som jag bildbehandlar mina andra bilder, men eftersom hästbilderna är mörka är det inte så tydligt. Självklart gäller det att addera rätt bildbehandlingsteknik med rätt motiv. Jag skulle till exempel aldrig kunna göra ett vanligt vd-porträtt på det här sättet, då hade de trott att jag var galen.

I slutändan handlar det om att sticka ut

–  Vi bombarderas av hundratals bilder varje dag. Be vem som helst att beskriva en valfri bild de såg i morgontidningen för två dagar sen. Jag kan nästan lova att de inte kommer att klara det. Men mina idéer är så skruvade från början att den här bildbehandlingen passar och bilderna syns.

Det blir ofta diskussioner med starka åsikter kring HDR-liknande resultat, något som Kristofer vant sig vid.

–  För det första är mina bilder per definition inte HDR-bilder. För det andra är det bara dumt att säga att »man är så trött på HDR«, det är som att säga att man »är så trött på svartvitt«. Det handlar om hur man gör det – man ska ju se bilden och inte döma den efter tekniken. I slutänden skiter jag egentligen i vad folk tycker. Jag gillar det. Mina kunder gillar det. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte viktigt att placera bilder i ett fack.

Vill inte bara jobba för pengar

Med över 20 års yrkeserfarenhet är Kristofer fullständigt klar över vad han tycker om, vad han vill och vad han kan. Erfarenheten gör honom lugn

–  Visst har det hänt att jag inte haft en helt klar idé färdig vid kundmötet. Men jag vet att det ordnar sig. Jag har förutom erfarenhet kunskap och är dessutom en obotlig optimist.

Säkerheten kommer väl till pass när Kristofer fotar för skivbolagen. Särskilt när planeringen kraschar i sista minuten, som när bandet Smash Into Pieces skulle få hjälp med promotionbilder.

–  Jag visste ungefär var vi skulle vara och sa att jag skulle ringa dem när jag var framme för att guida dem rätt. Men när jag kom till platsen stod det ett hus där – jag hade inte varit där på ett år eller så. Det var bara att hoppa in i bilen igen och leta reda på ett annat ställe. Så hittade jag ett område som såg ut ungefär som en krigszon. Man dumpar överbliven cement där, och det låg bildäck och rostiga tunnor slängda huller om buller. Skivbolagsdirektören som var med fick stå och sparka sandrök in i bilden. Det blev en perfekt inramning.

–  Bandplåtningarna är inte de mest välbetalda uppdragen jag har, men jag går inte back på dem. Fast att hålla på med avbildning för pengar är inte min grej. Jag älskar att fota och tar självklart så mycket betalt som jag kan. Men jag packar inte ihop och går mitt i jobbet när tiden jag fått betalt för är slut. Jag ser till att göra jobbet så bra jag kan, oavsett betald tid. Den dagen allt bara handlar om pengar lägger jag av.