Intervju

Mattias Klum: »Det finns inget dåligt ljus«

»Jag får inte allt jag vill, och lyckas inte med allt. Men jag gör något jag älskar i grunden och det underlättar – då kan jag också lägga ner all den tid som krävs.« Kamera & Bild träffar Mattias Klum för att prata om bildspråk, musik och vad han gör när inspirationen tryter.

Framme vid Mattias Klums kontorsvilla i Uppsala hittar jag ingen ringklocka, så jag öppnar försiktigt dörren och ropar »hallå«. Bessie och Doglas är snabbt framme och hälsar mig välkommen, och de passar dessutom på att springa ut och lufta sig lite.

– Jag råkade visst släppa ut hundarna, säger jag lite generat till Mattias när han dyker upp i dörröppningen och glatt ber mig stiga in.

Det lilla huset rymmer två våningar där Mattias och hans team arbetar. Det är assistenter, bildredigerare och även Mattias fru Monika, som har varit hans medarbetare sedan 1988.

På väggarna inne i Mattias kontor hänger några av hans omslag från National Geographic och flera utmärkelser av olika slag. I ett glasskåp har han sparat gamla kameror som vittnar om en gedigen karriär som fotograf och filmare. 

 

Havsörn i Stockholms skärgård från filmen Betraktaren. Foto: Mattias Klum

Tröttade ut sina föräldrar

Han är nyss hemkommen från USA där han har varit i San Fransisco och Los Angeles och föreläst i National Geographics regi. Att berätta om sina bilder är något som har följt honom nästan lika länge som själva fotograferandet. Sin första föreläsning hade han redan som 16-åring, på ett sjukhem i Uppsala. Året var 1984.

– Då bodde jag fortfarande hemma och min pappa Arne som var universitetslärare sa till mig: »Du berättar ju så fint, du kan väl gå över till sjukhemmet och visa dina bilder. Tanterna och farbröderna där kommer säkert tycka det är jättespännande att få höra om ditt fotograferande.« Antagligen tröttade jag ut föräldrarna hemma, eftersom jag pratade så mycket. Så de ville väl att jag skulle gå någon annanstans och prata.

Mattias tog kontakt med sjukhemmet och frågade om de var intresserade av en föreläsning, vilket de var.

– Jag har för mig att de betalade 275 kronor. De frågade även om jag ville ha kaffe och wienerbröd, men jag drack inte kaffe så jag ville ha saft. Jag var stormnöjd, 275 kronor var ju nästan tre rullar Kodachrome på den tiden. En strålande affär tyckte jag.

Men den största behållningen för Mattias var kanske ändå hur han lyckades beröra människorna på hemmet, framför allt en dam som med hjälp av en sjuksyster kom fram till honom efter föreläsningen. 

– Hon tog tag i min arm hårt, sådär som gamla människor kan göra ibland. Och så sa hon »jag har varit blind i många, många år så jag såg inga bilder du visade, men jag hörde«.

Mattias hade fotograferat utanför sommarstället i Ludvika och även spelat in ljud runt en tjärn. Materialet hade han satt samman till ett bildspel som han sedan pratade till.

– Det var så gulligt, för då började tanten gråta och sa »jag trodde aldrig mer att jag skulle få höra min barndoms somrar«. Jag kommer ihåg att jag blev så tagen av det och tyckte det var fantastiskt att någon kunde bli så rörd och påverkad av en berättelse. Att få den feedbacken, trots att hon inte ens hade sett bilderna, tyckte jag var sensationellt. 

När Mattias sedan kom hem frågade föräldrarna hur det hade gått. Han svarade »jo, det gick bra, de grät«. 

– Då insåg jag att om man kan beröra människor på det sättet, då är det här ett fantastiskt jobb. Ett enastående jobb.

 

Aktuellt just nu

    Text

    Publicerad den

    1 dec 2013 - 06:00

    Mattias Klum

    Ålder: 48 år

    Bor: Uppsala

    Gör: Fotograf och filmare med bland annat uppdrag för National Geographic.

    Utrustning: Använder kameror och objektiv från Nikon. Väskor från LowePro.

    Ständigt aktuell, just nu bland annat med: Boken Big World, Small Planet tillsammans med Johan Rockström.

    Webb: mattiasklum.com

    Instagram: mattiasklumofficial

    Senaste kommentarerna