Intervju

Patrik Lindqvist - Äventyret är allt

Ute i vildmarken, högt upp i bergen, där trivs han som bäst och där hittar han även sina motiv och utför sitt arbete. Fotografen Patrik Lindqvist vill minimera sin kontorstid och maximera sin upplevelse för att komma nära äventyret.

Severin Häberling leker i en vacker fors i norra Italien.
Anthony Green kör några trick framför ett vattenfall i Gimmelwald, Schweiz.
Fantastiska Norge och en plats som heter Gudvangen. Bilden utgörs av 53 separata bilder som sedan klippts ihop för att bilda en sekvens. Vackra vyer och nästan vindstilla, bra utsikt från kontoret.
Den här var en ganska kul plats, vi hade inte så mycket tid att hitta originella ställen. Bilden är tagen under en fem dagars fototävling inom fem olika actionsporter.

– Hej! Är du rädd för hundar? Frågan och hälsningsfrasen hinner knappt avslutas innan det franskfödda yrvädret som rusat mot mig är framme. Efter en frenetisk hälsningsupplevelse lugnar Milo, som hunden heter, ner sig och traskar in i huset igen.

PATRIK LINDQVIST

Bor Stockholm.

Utrustning Canon 5d mark II, 16-35mm f/2,8, 24-70mm f/2,8, 70-200mm f/2,8. Blixtar från Canon och Bowen, PocketWizard, ljusmätare.

Webbsidawww.patriklindqvist.se

–  Han är så där, säger Milos husse Patrik, det är väldigt spännande när någon kommer men när han väl har hälsat brukar han inte bry sig.

Och mycket riktigt, när jag kommit in och vi satt oss vid köksbordet har det tidigare energiska yrvädret rullat ihop sig på golvet och verkar sova.

Mitt emot mig sitter Patrik Lindqvist, utbildad verktygsmakare men hans yrkestitel numera är fotograf, oftast med actionsporter framför kameran. Hans bilder visar naturens skönhet och atleternas förmåga att briljera i sina sporter. Men att han hamnade där han sitter nu är en ren slump och lite tur. Patrik kommer från Emmaboda i Småland, efter sin utbildning arbetade han som cnc-operatör på Atlas Copco, hans plan för arbetslivet var att göra samma saker som både pappa och farfar, men efter ungefär ett år började det bli långtråkigt.

Den monotona vardagen gjorde sig påmind. Då samlade han på sig semesterveckor och begav sig ner till St. Anton, en välkänd skidort i alperna, i åtta veckor. Skidåkning var något Patrik hade ägnat mycket tid åt tidigare i sitt liv, upp till 14 års ålder åkte han mycket och familjen var ofta i väg på skidsemestrar. Efter sina åtta veckor i St. Anton kom Patrik tillbaka till livet i Sverige. Första dagen på sitt gamla jobb sa han upp sig. Då började livet på riktigt enligt honom själv.

Under sommaren var han hemma och tjänade pengar, han jobbade dubbla skift och bodde tidvis i en husbuss utanför jobbet. I ett släp han hade bakom bussen stod en motocross, en mountainbike och en surfbräda. Var förhållandena bra stack han i väg och åkte på endera av dem när han inte behövde jobba.

När det började närma sig skidsäsong igen hade han samlat på sig tillräckligt med pengar för att kunna ge sig av ner till alperna igen. Så höll han på i några år, jobba häcken av sig på sommaren för att åka skidor i alperna på vintern, någon gång förlängde han även vintersäsongen med att åka till Nya Zeeland när vintern var över i alperna. Från att ha haft sin framtid utstakad började Patrik låta saker och ting bara hända, och det gick ganska bra.

Efter att ha varit i St. Anton flera säsonger flyttade han efter sina kompisar till Chamonix, en liten fransk by som, om man inte gillar skidåkning eller friluftsliv, inte har så väldigt mycket att erbjuda. Men gillar man berg är det en samlingsplats för människor från hela världen. Här arbetade han som diskare på en hotellrestaurang och bodde i ett av hotellens rum. Men helt plötsligt abonnerades hotellet av ett Schweiziskt landslag som hade med sig sin egen personal.

Helt plötsligt blev Patrik och hans kompis överflödiga i ett par veckor, deras chef passade då på att sparka dem och dessutom slänga ut dem ur deras lägenhet, för den kunde nu hyras ut för mycket högre summor till schweizare. Patrik och hans kompis stod då utan både boende och inkomst. Som av en slump träffade han dagen efter två kompisar när han var ute och åkte skidor, de hade just sagt upp sig från sina diskjobb. Patrik tog då över ett av dessa övergivna arbeten.

Hans fotograferande började lite på samma sätt.

–  Min första kamera köpte jag 1999 i en liten kamerabutik på Nya Zeeland. Jag gick till en kamerabutik för att jag hade lite damm på linsen på min kompaktkamera och skulle fråga om det gjorde något på bilden. Det slutade med att jag kom ut med en systemkamera, en Canon 50e, säger han. Då började jag fotografera lite turistigt, saker jag såg och de resor jag var på. Under skidsäsongen fotograferade jag mina kompisar när de åkte, fortsätter Patrik.

Om hans tidigare yrkeskarriär var lite slumpartad så började hans fotokarriär verkligen på ett bananskal. Under en säsong i Chamonix träffade han på en frilansjournalist från Australien som han blev vän med. Efter att hon sett några av hans bilder frågade hon om han inte ville bli officiell fotograf för det australiensiska alpinlandslaget. Patrik tvekade.

–  Jag hade ju ett jobb som diskare, det var ju helt ok, ler han.

Men han hoppade på erbjudandet och fotograferade landslaget för ett australiensiskt magasin som heter Cream. Patrik hade fattat tycke för det här med foto, men helt övertygad om att det var det han ville göra på heltid var han inte. Däremot använde han sitt nyfunna intresse som anledning till att söka en fotoutbildning i Australien. Egentligen var han mest sugen på att bo nära stranden, surfa och festa. Men under utbildningen började han inse att det var det här han ville göra. Patrik tog examen från utbildningen 2002 och direkt efter det reste han till Kanada och började göra reportage för olika skidtidningar. Under de första åren kunde han inte livnära sig på enbart sitt fotograferande, men nu har han gjort det på heltid sedan fyra år tillbaka.

–  Konkurrensen i den här branschen är väldigt hård, många är på väg uppåt och det finns många som är duktiga. Men det är inte alltid det räcker. Oftast är det en hel del erfarenhet som gör om man ror hem ett jobb eller inte, förklarar Patrik. Om en kund vill ha bilder med finväder och strålande sol men det är bara moln och dimma under de dagar du har på dig att fota så måste du kunna lösa det. Att ha fina bilder på en webbsida är en sak, men att leverera i verkligheten är något annat, menar han.

Idag är hans kunder olika magasin, både svenska och internationella, och företag för vilka han fotograferar bilder till deras kataloger. Men sedan i våras har han även börjat fotografera bröllop.

–  Ja, nu när vi bor här i Stockholm på heltid måste jag försöka hitta lite mer jobb på hemmaplan, säger Patrik.

Att det blev Stockholm för Smålandsfödde Patrik beror dels på hans sambo Cissi, som kommer härifrån och dels på att de flesta jobben ändå finns i Stockholm.

–  Cissi hade släktingar och många vänner här och det är en bra bas att utgå ifrån. Jag reser fortfarande ganska mycket i jobbet och det är ganska mycket smidigare att åka härifrån till Arlanda än från till exempel Emmaboda, förklarar han.

Trots att bröllop skiljer sig mycket från det han annars gör tycker han att det är spännande. När Patrik fotograferar sport är allt som går att planera planerat. Han vet exakt var den som åker ska komma, han vet exakt vilken komposition han ska ha och så vidare. Men på bröllop blir det helt annorlunda, där är det mer spontant. Patrik beskriver skillnaden så här:

Patrik försöker modifiera sin blixt för att en reflektor ska passa.

–  På ett bröllop går det inte att styra och ställa som man vill. Folk kanske dessutom är väldigt obekväma framför kameran, atleterna jag fotograferar är vana vid kameran, det är en del av deras arbete.

Den lille parvel som är en av anledningarna till att Patrik inte reser lika mycket nu för tiden kommer och ska få lunch av mamma Cissi, vi förflyttar oss därför till vardagsrummet och Milo följer med. Trots att han reser mindre nu blir det fortfarande runt 120 dagar per år. Men det kommer mer i stötar nu, han fokuserar reseperioderna så mycket det går och river av många jobb under samma period.

–  Ofta kan det bli både ett redaktionellt jobb och en katalog på samma resa, berättar han. Det är svårt, för inte säga omöjligt, att få betalt för resdagarna, därför blir det alltid några dagar som försvinner rent ekonomiskt.

Patrik har därför försökt göra fler jobb på hemmaplan runt Stockholm, då elimineras restiden och fler jobb går att göra på kortare tid.

Men hur mycket av jobbet är egentligen fotograferande?

–  Tyvärr är det kanske inte mer än 15 procent av ett jobb som är faktiskt fotograferande, resten går åt till förberedelser i form av research, scouta platser, sälja in och så vidare. Men när jag väl är ute och reser fotar jag i princip hela dagarna, tio till tolv timmar om dagen.

Kontorsarbetet är något Patrik försöker skära ner på så mycket som möjligt, det var inte därför han blev fotograf.

–  Det bästa med mitt jobb är att få vara ute och träffa alla människor runt sporterna, svarar Patrik på min fråga om vad han gillar bäst med sitt jobb.

–  Det spelar egentligen ingen roll vilken sport det handlar om, alla utesporter är fantastiska. Min passion är att vara ute, fortsätter han.

På kontoret hänger en tredimensionell karta över Chamonixdalen där han tillbringat många år.

När jag tjatar om att något måste ju vara roligare än något annat svarar han:

–  Jag blir lite extra glad när jag får plåta skidåkning, eller något uppdrag som gör att jag får vara ute länge. Det blir mer av en upplevelse och man får bättre bilder om man är ute längre. Om du bara sticker ut några timmar under dagen så missar man så mycket. Är du ute flera dagar så får du med morgonljuset när solen går upp och kvällsljuset när solen går ner. Missar man det så har man ju tappat de bästa delarna av dagen, säger han med ett leende och lutar sig tillbaka i soffan och kliar Milo på magen med foten.

På grund av att Patrik spenderar mycket tid ute i naturen på platser som ofta kräver att man måste bära all utrustning långa sträckor har han sällan speciellt mycket prylar med sig ut.

–  Jag tar alltid med så lite grejer som möjligt, en del släpar med sig allt de äger och har på berget. Men det funkar inte i längden, ska man bära runt på allt knäcker man sig själv, säger han. I början försökte jag också bära med mig så mycket som möjligt för att jag kanske kunde behöva det. Man slet tills det smakade blod i munnen, det funkar inte i längden, skrattar Patrik.

Hans standardutrustning nu för tiden består av en Canon 5D Mark II, en 16-35 mm, en 24-70 mm och en 70-200 mm. Patrik har även några Canon 580 EX-blixtar men de använder han inte så jätteofta. Kameran är alltid ställd på manuell exponering och Patrik låser alltid autofokusen på precis det ställe där han vill ha skärpan.

–  Jag litar inte på kameran, säger han och flinar innan han fortsätter att förklara sina inställningar. Ibland gör den rätt och ibland missar den helt och hållet. Samma med skärpan, kameran hänger inte med när du ska fota till exempel en skidåkare, så då är det bättre att ställa skärpan där den ska vara och sen fokusera på att hålla kompositionen och trycka av när åkaren är på plats i bilden.

Vi reser oss från soffan och Patrik visar sitt fotoförråd, trots att han oftast tar med sig så lite som möjligt behöver han ibland ljussätta något. Till det har han tre olika Bowens studioblixtar med batteripack. Det är inga dåliga pjäser och han berättar om ett tillfälle när han ställde upp i en fototävling i alperna, då släpade han och modellerna runt på studioutrustning plus kamerautrustning på berget.

–  Det var rätt bökigt och tungt, men jag ville ha möjligheten att ha lite mer ljus om det behövdes, säger han med ett snett leende.

Blixtutrustningen är förpackad i en stor kameratrunk med hjul, men trots sina små hjul ser den inte speciellt manövrerbar ut.

–  Det är den enda där jag får plats med blixtstativen på insidan, men den är inte smidig direkt, säger Patrik och öppnar väskan för att visa innehållet. Förutom Trunken har Patrik flera olika väskor, dels en vanlig ryggsäck som han har när han åker skidor, då har han en mindre kameraväska hängandes frampå bröstet och har övrig utrustning på ryggen. Han har även en vanlig kameraryggsäck som används när han inte behöver ha med sig så mycket andra saker. En annan detalj som finns i Patriks utrustning, som inte så många i hans genre använder är en ljusmätare.

–  Den var viktigare när jag fotade dia, men jag tycker fortfarande att den är väldigt viktigt. Med en ljusmätare slipper du chansa, det gör att mitt arbete går snabbare och blir exaktare, tycker han.

Helt digital blev utrustningen för tre år sedan. Innan dess hade han fotat vissa jobb digitalt men då blev det ohållbart att fortsätta med analogt. Arbetsflödet gjorde att han var tvungen att gå över till digitalt.

–  Det kunde ta 2-4 veckor att få tillbaka diabilderna i Chamonix, sen skulle de skannas och skickas i väg. Om jag har gjort ett bra jobb ute på en plåtning nu så behöver jag bara ladda in bilderna i dator och sedan skicka lågupplösta bilder för påseende. Det går så mycket snabbare och ingen vill ha diabilder längre.

Hand i hand med Patriks strävan att vara ute så mycket som möjligt ingår att han inte sitter med bilderna speciellt mycket i datorn. Det arbete som läggs ner på bilderna består i stort sätt av att sätta svart- och vitpunkt och kanske tweaka något histogram. Ibland konverterar han vissa bilder till svartvitt.

–  Ju bättre man jobbar på plats ju mindre måste man sitta vid datorn. Jag ser inte datorarbetet som en del i en fotografs jobb, förutom det rena »mörkrumsarbetet«. Det är att fotografera som är det roliga, inte sitta vid datorn, menar han.

Förutom att fotografera håller Patrik i fotokurser. Dels håller han rena fotokurser men även en mer upplevelseinriktad kurs.

–  Vi ska vara ute några dagar och testa på olika aktiviteter; klättring, paddling, cykling med mera, samtidigt har vi hela tiden kamerorna med oss och fångar bilder av det vi upplever, förklarar Patrik medan Milo buffar på mig för att jag ska fortsätta klia honom på ryggen.

När vi ändå är inne på ämnet undrar jag om han har några tips till andra som vill förbättra sina actionsportbilder.

–  Det vanligaste jag hänger upp mig på i andra bilder är att bildens helhet inte är så genomtänkt och att de saknar djup. Man kanske har hittat en bra plats, men inte riktigt tänkt igenom hur man ska använda den. Eller så har man bara tagit första bästa plats och låtit någon utföra något i bilden. En annan grej är att bilder där saker bara åker förbi blir rätt ointressanta, säger han och försöker komma på ett bra sätt att visa hur han menar.

Med hjälp av sonens tallriksunderlägg och en tomte i trä demonstrerar han skillnaden mellan en bra och en dålig bild.

–  Om det här är bilden och det här är åkaren, säger han medan han pekar på underlägget och greppar tomten, så blir det ganska ointressant om åkaren bara är på väg förbi kameran.

Han låter tomten glida rakt över underlägget. Men om åkaren i stället åker in i bilden …, Patrik försöker visa genom att låta tomten dyka ner i underlägget. Det blir inte riktigt som han tänkt sig.

–  Man måste försöka skapa ett djup i bilden. I stället för förbigående rörelse är det bättre med en rörelse i djupled i bilden. Om något bara flimrar förbi kameran får man ingen kontakt med sporten.

Andra saker han pekar på är att man inte ska ha för bråttom. Många verkar ha bråttom tycker han. Om man ska fota en sport som man själv inte håller på med måste man prata med utövarna. Vad är det som är snyggt? När blir bilden som bäst? I vilket ögonblick är det häftigast?

–  Om jag ska fota skateboard till exempel så måste jag prata med åkarna, för jag kan inget om skateboard. Om de då säger att det är när brädan är si och så som det blir bäst, då är det då jag ska ta bilden. Sen får vi hålla på tills den sitter.

En annan sak som Patrik tycker skiljer sig åt mellan fotografer är att vissa nöjer sig för fort. En hobbyfotograf kanske nöjer sig när bilden är okej, det kan inte en yrkesfotograf göra. Man måste hålla på tills det blir mer än bra.

–  Återigen har det väl med tiden att göra, jag måste leverera ett bra jobb annars kommer den kunden inte vända sig till mig nästa gång och då förlorar jag pengar. Därför får det ta den tid som krävs.

Om det finns några nackdelar med Patriks jobb menar han själv att det är osäkerheten, att inte riktigt ha koll på när jobben kommer in och att de inte riktigt kommer i en jämn ström. Men de positiva sidorna överväger utan tvekan verkar det som.

–  Att få vara ute så mycket, att träffa alla människor och alla resor och upplevelser. Vi var på Island för ett tag sen, då fick vi smaka på fårtestikel, det var i och för sig ingen höjdare, men det var en rolig upplevelse, säger Patrik och skrattar.