Intervju

Tobias Fischer: "Jag vill inte bara trycka på en knapp"

Tobias Fischer vände sig till sin kamera för att söka en annan karriär när han tröttnat på att möta döden i sitt arbete. Möten med andra är det som lockar honom och att vara en bild­kommunikatör, inte en kameraoperatör.

När jag möter upp Tobias styr vi våra steg mot ett litet fik några kvarter bort. 

Han kommer direkt från Ekerö där har han varit på Kaggeholms folkhögskola och föreläst om foto. Det är ett av de flera pedagogiska uppdrag han har vid sidan av sitt fotograferande. Just Kaggeholm har han föreläst på i över tio år. Han har också föreläst på bland annat Södertörns högskola och Berghs school of communication. Att lära ut och dela med sig av sin kunskap är något Tobias gjort sen han började jobba som gitarrlärare vid tretton års ålder. 

Hans huvudsakliga sysselsättning är dock att fotografera, främst människor. 

– Ska man hårddra det så kan man väl säga att jag är en kommersiell porträttfotograf, säger Tobias. 

En sak som är ganska genomgående när man tittar i hans portfolio är ljuset. Blixtljuset, för att vara exakt. 

– Jag har inte aktivt valt bort det mer reportagiga eller bildjournalistiska, men jag har alltid gillat studior och konstljusgrejen, så det har blivit så. Jag vill kunna kontrollera förhållandena när jag fotograferar och då måste jag kunna styra ljuset. Det är väl nån sorts egoism, det ska bli som jag vill, säger han och skrattar. 

Tobias fotar lika gärna professionella modeller som »vanligt« folk.

Tobias fotointresse väcktes tidigt, hans pappa var en hängiven hobbyfotograf och Tobias var med i mörkrummet och vid fotografering. Dels som ett sätt att tillbringa tid med sin pappa, men det väcktes något där också. Vid 13-års­ålder köpte han sin första systemkamera. På skärmen av sin mobiltelefon visar han mig den första bilden från den första rullen han fotade. Det är en svartvit bild som har en god portion skakningsoskärpa, jag tittar på den och ser att den föreställer bland annat ett träd. 

–  Det är alltså den där vita fläcken i mitten som är motivet, om du undrade, det är en fågel, säger Tobias med ett skratt.  

På den tiden var det främst natur och stilleben som hamnade framför hans kamera, att fota människor var det inte tal om, det var han för blyg för. 

När Tobias var färdig med skolan, trodde han, bör­jade han arbeta inom äldrevården. Han trivs med människor omkring sig och gamlingarna blev hans kompisar. Men naturen hade sin gång. 

– De dog ju, det var jobbigt mentalt och jag blev rätt nere av det så jag bestämde mig för att ta ett sabbatsår och göra något annat. Foto var en hobby så jag tänkte att jag skulle ägna mig lite åt det ett tag. Så jag sökte in på Viebäcks fotoskola, som numera är Jönköpings Fotoskola, och gick där i två år. När jag började där var det fortfarande mest natur jag fotograferade, berättar han.

Förutom fotograferandet är musik ett stort intresse för Tobias.

Under det andra året var det dags att göra praktik och då hamnade Tobias hos mode- och reklamfotografen Bengt Westlund i Örebro, det var först där han insåg att det här med fotografi var något som faktiskt kunde vara ett arbete. 

– Man kan säga att jag fick ett ganska sent uppvaknande, skrattar han och fortsätter:

– Det var lite som att få en present: »här har du ett yrke som man kan leva på, som du dessutom redan kan«.

»Ringde och tjatade« 

Efter Viebäck sökte han sig vidare till en annan utbildning, men strax innan den började ringde rektorn och berättade att tyvärr skulle kursen inte kunna starta för skolan hade blivit av med sin finansiering och därför skulle inte kursen bli av.

 

    Senaste kommentarerna