Krönika

Claes Grundsten: Det avgörande ögonblicket

I det ögonblick som kamerans slutare utlöses registreras en bild. Kanske är det då vi är fotografer i en ursprunglig mening. Kanske menar vi med fotograf en person som håller i en kamera, riktar den mot ett motiv och gör ett fotografi. Eller har innebörden förändrats med den digitala revolutionen?

Under den svartvita eran var en fotograf vanligen en person som behärskade allt från att använda kameran skickligt till att framkalla filmen bra och genomföra mörkrumsarbetet. Att klara alla dessa moment innebar ett hantverk som väckte respekt eftersom talang och träning krävdes om man skulle bli duktig. Vad man gjorde i mörkrummet betydde mycket för bilden. Ett gott öga krävdes både vid tagningen och framställningen av papperskopior.

Med diafilmen blev situationen en annan. Vad fotografen såg och ramade in med kameran var också det som blev slutresultatet. När slutaren hade klickat var skapandet över. »What you see is what you get«, blev ett motto. Filmen framkallades av ett laboratorium och diat blev slutprodukten som fotografen kunde visa upp. Någon efterbehandling gjordes inte, sällan ens en beskärning och det uppstod en hög grad av trovärdighet genom det. Ett originaldia kunde man tro på.

Om fotografen slarvat med kompositionen eller exponeringen var bilden förlorad. Diabilden framstod som ett äkta dokument. Den gamla svartvita fotografin hade andra förutsättningar eftersom slutresultatet blev till via ett negativ. I mörkrumsarbetet krävdes efterbehandling. Man var på sätt och vis lika mycket fotograf i mörkrummet som bakom kameran. Där gjorde man beskärningar och påverkade kontraster. En del fotografer var mer kända som skickliga mörkrums­arbetare än duktiga kameramän. 

 

Idag har vi ännu större anledning att undra vad som egentligen menas med att vara fotograf. Först måste vi kasta klyschan att alla numera är fotografer. Jovisst, nästan alla människor plåtar flitigt med mobiler och digitalkameror, men de som fotograferar målmedvetet, kreativt och skickligt är inte vem som helst. Fortfarande krävs talang och upptränad förmåga för att leverera ett jämt flöde av bra bilder. Två saker har dock blivit radikalt annorlunda med digitalfotografin jämfört med den analoga tiden.

För det första är efterarbetet i datorer betydligt mer sofistikerat än det som kunde åstadkommas i mörkrummet. För det andra kan vi i dag fotografera ett oräkneligt antal alternativa exponeringar av varje motiv; de digitala filerna kostar inga extra pengar. Drivna fotografer slösar nuförtiden med sina avbildningar. 

Efter en resa, ett uppdrag eller fotoutflykt har man massor med filer att gå igenom. Detta tar tid och kräver skicklighet i konsten att redigera sitt råmaterial. Eftersom slarvtoleransen för felexponering och kompositionsmissar är oerhört stor med digitala kameror, och eftersom man har så många alternativa exponeringar, är det på sätt och vis i datorn som man gör det kreativa fotografiska jobbet. Även om man låter en kamera smattra på slumpmässigt som en kulspruta mot motiven, kan en skicklig fotoshoppare skapa bildmässiga mästerverk av det som har registrerats på sensorn.

Det avgörande ögonblicket, »the decisive moment«, har förlorat sin betydelse vid fotograferingen.

Redigeringen har blivit det avgörande ögonblicket.

 

 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna