Krönika

Krönika: Att testa en sensor

När en ny kamera ramlar in till redaktionen har jag förmånen att ganska ofta tycka det är riktigt spännande att knäppa av några bilder i syftet att utforska hur sensorn presterar.

Publicerad

Uppställningen jag använder är enkel, men ändå effektiv för att kunna se skillnader. Ljuset behöver vara lika starkt från gång till gång eftersom jag vill använda samma exponeringsinställningar för att se hur pass lika olika kameror ligger i sin ljuskänslighet. En halogenlampa fungerar bra för detta och den varierar åtminstone mindre än vad det blir med olika objektiv.

En större felkälla för att få en likvärdig belysning har man på de allra kortaste slutartiderna. Då kan jag behöva ta flera bilder för att få samma ljushet. Jag gissar att det beror på att ljuset på grund av växelströmmen egentligen blinkar. Samtidigt hinner inte glödtråden i lampan svalna så snabbt, vilket är en himla tur för annars skulle det bli svårt med slutartider kortare än 1/100 s i glödlampsljus.

Det jag främst är ute efter är att se vid vilken iso-känslighet som bilden blir så brusig att detaljer försvinner. De här detaljerna blir förstås även mer eller mindre tydliga beroende på hur skarpt objektivet är i kombination med vilken upplösning sensorn har (antalet megapixel). Men även om objektivet inte är helt skarpt så går det att se förändringen som sker när bruset tar över. En helt rättvis jämförelse skulle kräva att man har samma objektiv på alla kameror. Det känns ändå ok så länge jag kan upprepa samma test vid olika tillfällen och med olika objektiv och slutsatserna blir samma. Det är de stora tydliga skillnaderna jag är ute efter, så värst intressant är det inte att veta vilken sensor som är bäst om skillnaden är så liten att den knappt syns.

Nu med Nikon d4s hade jag såklart en förhoppning att det skulle gå att se en förbättring mot D4-modellen. Det är inte samma sensor så chansen fanns. Tänk om d4s skulle ta samma kliv som D3s tog från D3. Så var dock inte fallet, jag hade svårt att se någon skillnad alls. Det mest spännande jag hittade var att Nikon nu verkar ha slutat att ha en fast nollpunkt i sina råfiler. Och hur ospännande låter väl inte det?

För att se sådan kuriosa använder jag egen programvara med källkoden från Dcraw för att läsa filen. Det fungerar faktiskt för det mesta redan innan Dave Coffin (»dc« i Dcraw) haft möjlighet att uppdatera sitt program. Kameratillverkarna ser ingen anledning att hela tiden hålla på och ändra hur datat lagras i en råfil, även om de alla gör det på sitt egna sätt. Adobes öppna format dng är det bara Pentax/Ricoh som använder sig av av konsumentkameratillverkarna.

Tack vare att jag har tillgång till det obehandlade rådatat kan jag enkelt ta rätt på det dynamiska omfånget för både jpeg-bild och råfil. Det är nämligen inte samma sak. I jpeg-bilden handlar det om omfånget mellan medelgrått och utfrätt medan man med en råfil kan dyka ner väldigt djupt i underexponerade partier och där se om det finns några detaljer kvar eller om det bara är brus.

Omfånget mellan medelgrått och utfrätt är något jag brukar tjata om, men nog är det i alla fall lite spännande att man med samma sensor kan låta den bli ett helt steg bättre när det gäller brus på hög känslighet om man till exempel väljer att korta ner det här omfånget från 3,5 steg till 2,5. Eller så tycker man som en person jag hittade bland kommentarer under en artikel där det diskuterades sensorskillnader: »Det intressanta är att det finns folk som tycker det är intressant«.