Krönika: Fotografins dubbelnatur

Året var 1935 då den teoretiske fysikern Erwin Schrödinger skapade ett spännande tankeexperiment för att försöka visa de problem som uppstår när vi försöker undersöka kvantmekanik på mikroskopisk nivå (ni vet de där atomerna, kvarkarna och strängarna). Den enligt honom själv fåniga teorin gick ut på att man placerar en katt i en låda, där man även placerar ett radioaktivt ämne som har 50 procents chans att sönderfalla inom en timme. Om ämnet sönderfaller kommer katten att dö genom en hammare som slår sönder en flaska cyanid i lådan.

Hemskt?

Absolut.

Men tankeexperimentet påvisar ändå något spännande, nämligen att kattens öde hänger på det radioaktiva ämnets kvantmekaniska tillstånd efter precis en timme, när sannolikheten för att katten lever är precis 50 procent – och detsamma för att den ska vara död.

Experimentet kallas allmänt för Schrödingers katt, och det som är mest spännande är att – ur ett kvantmekaniskt synsätt – katten är både levande och död, samtidigt. Det är alltså inte förrän vi öppnar lådan och undersöker katten som dess öde egentligen bestäms, eftersom katten måste vara antingen vid liv eller död när vi iakttar den.

Samma sak gäller också för ljus. Beroende på hur vi tittar på ljuset så kan vi uppfatta det som en våg, eller som partiklar, och det beter sig som båda delarna. Men det är när vi börjar att undersöka vårt knippe med ljus närmare som vi faktiskt påverkar det att bestämma sig: våg eller partikel. Det är det som kallas för ljusets dubbelnatur. Ljuset, liksom Schrödingers katt, upphör att vara en mix av två lägen och blir något av dom. Det som kan beskrivas med statistik blir plötsligt bestämt, ett faktum.

Fotografin har också en dubbelnatur. Analogin blir precis densamma som med katten – när vi fotograferar någonting så påverkar vi det vi fotograferar, i synnerhet när det gäller levande varelser. Genom vår närvaro påverkar vi direkt den vi fotograferar när han eller hon märker att vi finns i närheten.

Den som arbetar som pressfotograf eller bildjournalist vet precis vad jag talar om. En person kan direkt ändra personlighet, ansiktsuttryck eller attityd. Den som har fotograferat någon annan vet hur stel personen framför kameran kan bli, från att ha varit motsatsen. Den som själv har blvit fotograferad vet hur det är. Man känner sig iakttagen, tänker på hur man rör sig och vad man säger, på ett helt annat sätt än om man inte haft en kamera riktad mot sig.

De bildjournalister som arbetar med större och längre projekt om andra människor vill oftast följa dem under en längre tid. Svaret på varför kan du antagligen räkna ut själv: den man fotograferar vänjer sig att ständigt ha ett objektiv riktat mot sig, och släpper på sin nervositet, tankar kring hur man ser ut eller är. Det är också då man får de äkta bilderna.

Det finns alltså två sätt att lösa paradoxen med fotografins dubbelnatur. Den första lösningen är att fotografera innan den man riktar sin kamera mot hunnit byta skepnad. Det andra är att vara närvarande så pass mycket att man blir ett med omgivningen.

Det är därför den första och sista bilden nästan alltid brukar bli bäst.