Krönika

Sara Arnald: Det bidde ingenting

Kommer ni ihåg sagan om mäster skräddare? »Den lille mannen« hade en liten bit tyg och ville ha en rock uppsydd – men fick ständigt gå tomhänt från skräddaren, vilken var en hal typ som uppenbarligen hade satt i system att lova runt och hålla tunt.

Vecka efter vecka kom den lille mannen tillbaka med mössan i hand för att få det han blivit lovad och rocken förvandlades till byxor, sedan till en väst och till slut till ett par vantar – men naturligtvis blev det ingenting av det heller. »Det bidde ingenting«. Ingenting blev det, och den lille mannen gick iväg för att aldrig komma åter. 

Visst kan man känna igen sig i den lille mannen. Man springer ett motionslopp och blir lovad en »lyxig picknickkorg« vid målgången – men så checkar man ut en plastkasse innehållandes vatten på flaska och ett äpple. Man ska köpa en köksstol och åker istället hem med en byggsats i en platt kartong (och aldrig tillräckligt med skruvar) vilket innebär fyra extra resor till varuhuset och minst tio gånger så många svordomar innan man kan slå sig ner. 

Det är lätt att känna igen sig i den lille mannens besvikelse, men sam-tidigt finns en medvetenhet om att man kanske har för höga förväntningar i relation till vad man investerat.

 

Det skulle kunna vara en scen ur den så kallade verkligheten, där vi i ena ringhörnan har skräddaren (i min historia är han en frilansande kreatör). I motsatt hörn har vi beställaren, »den lille mannen«, en entusiastisk människa som tycker att det är jätte-spännande att vara inblandad i en kreativ process och ser fram emot att få sina drömmar förverkligade i bild. 

Och enligt sagan är det beställaren som inte får vad han förväntar sig och kreatören som underpresterar? Även om beställaren bara har en liten peng?

Nå, som frilansande bildskapare har jag en helt annan saga att berätta. Den här lille mannen (eller kvinnan) överskattar alltför ofta möjligheterna i relation till förutsättningarna – oftast är det knapert med både tid och pengar. Därför blir situationen närmast det motsatta: för ett fastslaget arvode har vi avtalat om ett visst antal bilder eller en viss nivå av efterbehandling – men beställaren vill hela tiden plussa på lite på kraven och samtidigt pruta lite. Projektet blir alltså snabbt ett ljus som bränns i båda ändar…

 

Att överträffa förväntningar är aldrig fel, det är en nyckel till framgång. Att alltid leverera lite snabbare, lite mer, lite bättre och lite billigare än vad uppdragsgivaren förväntar sig ger fotografen gott rykte, återvändande kunder och dessutom nya via rekommendation. Men det bygger förstås på att det finns en överenskommelse om en nöjdhetsnivå. Och jag lovar att den nivån är bra mycket högre än »ingenting«. 

Att leverera mindre eller sämre än det som avtalats skulle aldrig falla mig in, inte heller att leverera långsammare eller till ett högre pris. Uppenbarligen har många beställare en helt annan inställning. En bröllopskund vill plötsligt ha dubbelt så många bilder som överenskommet för ett fast pris, en annan beställare vill bara betala hälften eftersom bildbehovet minskade i efterhand och nu vill hen ha »något annat«. En tredje har glömt rätt rekvisita och att tvätta och stryka sin skjorta och tycker att det ska ingå att jag fotograferar om, klistrar in, tvättar och slätar ut i efterhand.

Jag tänker att nästa gång det händer, då sätter jag på mig mössan, stormar ut och skriker: DET BIDDE INGENTING!

 

    Senaste kommentarerna