Krönika

Sara Arnald: Ljusskygg

Att ha fotografi som yrke innebär vissa problem när det gäller att samexistera med andra. Närmare bestämt att leva och verka i miljöer som skapats av människor som uppenbarligen har noll känsla för ljus.

Publicerad

De flesta av tycks godmodigt vandra genom tid och rum utan en tanke på hur omvärlden är ljussatt. Jag, däremot, surnar till över fult och felriktat ljus minst en gång om dagen.

Vid företagsfotograferingar utlovas »ett stort och ljust rum«, vilket oftast visar sig vara en skum liten garderob med diverse omatchade ljuskällor, placerade på absolut minst användbara sätt. Större delen av min tid går därför alltid åt till att stänga av, tejpa för eller montera ner lampor innan jag kan baxa in utrustningen och ljussätta allt från scratch.

Nu är det förstås så att dessa rum inte brukar användas som fotostudios, belysningen är snarare anpassad för den dagliga verksamheten. Alltså har jag egentligen inte någon anledning att klaga, det är ändå en del av mitt jobb att skapa rätt förutsättningar för bilder.

Man får kanske också acceptera den skrämmande ljussättning som återfinns på frisörsalonger. Där sitter man med blött hår i en oformlig kappa och stirrar in i spegeln samtidigt som man undrar om man alltid varit så här ful. I det fallet skyller jag förstås direkt på ljuset – som inte är designat med möjlighet till snygga selfies i åtanke, utan för att ge frisören en vettig arbetsbelysning.

Men varje gång jag går in i en hiss får jag panik. Jag funderar på hur diskussionen gick i designteamet när de skulle bestämma sig för hur den här lilla metallboxen skulle ljussättas. Kanske gjorde de modeller och provade olika varianter, kanske intervjuade de människor om hur de skulle vilja att en hiss var upplyst. Min gissning är att de inte tänkte alls. Eller att de av ren illvilja beslutade sig för att installera det minst smickrande ljus de kunde tänka sig; ett gråblekt och släpigt toppljus som får hissresenärer att skrika av skräck när de får syn på sin spegelbild. Varför de ens utrustat hissen med spegel är en gåta. Vem vill inför ett viktigt jobbmöte spegla sig i ett ljus som får en att se ut som ett åksjukt russin?

Samma människor måste vara inblandade i ljussättningen av hotellbadrum. Istället för att rama in spegeln med ljus som boostar självförtroendet satsar de i nio fall av tio på starka downlights i taket, placerade på så sätt att släpljuset effektivt förfular varje stackare som tänkt kasta en sista blick i spegeln innan restaurangbesöket. Dagen efter framträder påsarna under ögonen så väl att man tror att man fått stryk i sömnen.

Mässhallar badar i ett platt, grönaktigt allmänljus som får besökare och utställare att se håglösa och anemiska ut. Dessutom är det helt omöjligt att ordna till någon som helst karaktär på den egna montern, hela mässan domineras av samma sterila strålning. Sporthallar är än värre, här går man gärna all in med det tunga artilleriet: lysrör med en så stark grön komponent att spelarna ser ut att vara avlidna. Som zombies jagar de runt i rinken och sportfotograferna får nöja sig med pappersgrå hudtoner.

Polisens passfotoautomater tar dock priset. Man får hoppas att det är en fullkomlig amatör som snickrat ihop det systemet. Hur ska man annars förklara ljuset som på klassiskt skräckfilmsmanér lyser upp en underifrån och förvrider ens anletsdrag så illa att man inte bara har svårt att känna igen sig själv – ingen passkontrollant i världen kommer låta en passera.