Sara Arnald: Rätta munnen efter matsäcken

Jag kontaktar en hantverkare som har gott rykte, dokumenterad erfarenhet och snygga referensprojekt, och så presenterar jag vad jag vill ha gjort – det där enorma badrummet i marmor som visas på hantverkarens hemsida, precis så där vill jag ha det. Jag säger att det är viktigt att det är klart redan i helgen. Jag uppträder oförstående när hantverkaren presenterar sin prisuppgift – det måste hen väl förstå att jag med min ekonomi inte kan betala så mycket för ett badrum, men för några tusenlappar »borde det väl gå att lösa«? Det är av största vikt att jag får ett badrum som skulle göra Mariah Carey grön av avund, jag siktar högt. Dessutom tycker väl hantverkare att det är roligt att sätta kakel? Och hen har ju hela helgen på sig?

Hantverkaren meddelar att det är helt omöjligt att emotse mina krav med en sådan budget. Möjligtvis kan hen erbjuda en enklare lösning med plastmatta, våtrumstapet och sanitetsporslin från ett restlager. Jobbet kan ske först när det finns en lucka i schemat, om ungefär två månader.

Jag accepterar dealen och ägnar nästkommande åtta veckor med att dagligen ringa och maila hantverkaren för att bolla udda idéer, materialförslag och planlösningar. Jag skickar uppfordrande sms om jag inte får svar med vändande e-post.

Hantverkaren är ledsen och bedrövad och gör vad hen kan, lägger en extra helg på att försöka göra mig nöjd och ger mig bättre material än jag förtjänar och betalar för. Jag är ändå skitsur, för Mariah Carey hade nog inte nöjt sig med ett sådant badrum.

Visserligen behöver jag renovera hemma, men som du kanske förstår är det här en uppdiktad historia. Det är jag som är hantverkaren, men jag sätter inte kakel. Jag gör bilder.

Det finns många olika typer av uppdragsgivare. För enkelhetens skull kan vi dela upp dem i två grupper: de som är vana bildbeställare, beredda att betala för sig och har rimliga krav – och så den mycket komplicerade grupp som har minimal budget och därtill helt orimliga krav.

Empiriska försök visar att de som betalar bra också respekterar min arbetstid och min fritid. De är raka och tydliga i sin beställning, tar ansvar för sin del av dealen och förstår precis vad tillkommande krav och ändrade förutsättningar innebär. Antingen får man färre bilder eller alternativa bildlösningar – eller så betalar man mer. Och för det mesta blir de mycket nöjda.

Så till den komplicerade grupp som viftar med kaffepengar och som redan från början visar tydliga tecken på bristande kommunikationsförmåga: Hur tydlig man än är kan man räkna med att helger och kvällar går åt till extraarbete runt om själva fotograferingen. Det som börjar som en förfrågan om en enkel bild förvandlas via dussinet ogenomtänkta propåer till åtta olika fotograferingar under bedrövliga förhållanden. Och även om man, med tanke på premisserna, lyckas trolla fram ett fullgott resultat, är de alltid förvånade över att resultatet inte ser ut som Mariah Careys pressbilder.

Trots missnöjet vill de förstås ändå ha dubbelt så många bilder som överenskommet – men naturligtvis utan att betala ett öre mer.

Det ju märkligt, eftersom mina bilder är till för att marknadsföra deras produkter och tjänster, vilka de i sin tur aldrig skulle få för sig att slumpa bort.