Krönika

Sara Arnald: Tomtar på loftet

På loftet där jag sitter och skriver får jag plötsligt syn på en stor, svart spindel. I vanliga fall skulle rysningar gå genom min araknofobiska kropp när jag nervöst försöker fösa den mot närmaste utgång. Men nu ...

...är jag inte i min vanliga arbets-lokal, jag sitter i en lägenhet i Australien och här är det mesta som krälar eller kryper dödligt giftigt. Alltså retirerar jag i mild panik till sovrummet och försöker att inte tänka på att det är spindlar på loftet. Det är ju i alla fall inga tomtar, och man får ju vara glad för det lilla.

Det får mig att tänka på att fotografi numera faktiskt är ett fält som är relativt befriat från mystik och foliehattar. Det är sällan man hör fantasifulla åsikter om hur vi fotografer blir manipulerade av chemtrails och laktos, eller att våra bilder blir bättre om vi är ovaccinerade och har ascendenten i skorpionen.

Visserligen finns inom fototeorin (främst bland analogivrare) Roland Barthes begrepp indexikalitet, som enkelt förklarat innebär att i och med att ljuset färdas in genom linsen och fastnar på filmen, och att man sedan använder ljus för att åter projicera detta på ett ljuskänsligt papper, så finns den fysiska kedja av händelser som binder ihop fotografiet med det som fotograferats. Och så har vi förstås teorier om att ett konstverks aura går förlorad när det reprodu-ceras, något som är högst aktuellt när till och med det digitala fotografiet gått om sitt analoga dito i möjligheten till mångfaldigande.

Men i övrigt är det tomt i publika-tionerna angående rituella knep och teorier om vårt bildskapande. Förutom det kontemplativa sökandet efter motiv och psykologin bakom ett porträtt är det på det hela taget tomt på magi, det är bara till att använda kunskap och empiri för att få till rätt tajming, ställa skärpa och exponering så det blir den bild man var ute efter.

Andra områden tycks ha drabbats mycket värre. För allt som har med vår fysiska existens att göra är numera forskningens framsteg tydligen helt ovidkommande eftersom varannan- människa nu hävdar att just de har en hemmasnickrad lösning för problemfri matsmältning, snygga och smärta vader och ett evigt, lyckligt och rynkfritt liv. Förslagen är många och flyktiga. Ena dagen är det att sälja sin själ till djävulen att dricka juice, andra dagen ska vi juica allt, inklusive hajbrosk. Gluten, laktos och rotfrukter är förstås uteslutna. Tack och lov har ingen hittills hävdat att brännviddsförlängning eller polfilter ger irreversibla skador på vårt välmående.

Hifi-nördar verkar ha det minst lika illa, här kan man inte förvänta sig det perfekta ljudet om man inte investerar i högtalarkablar av sibiriskt guld som först måste genomgå ceremoniell inbränning. Dessutom är det ju helt bortkastat med en ljudrigg för ett sexsiffrigt belopp om man inte är beredd att köpa shaktistenar som placeras på vissa ställen på cd-spelaren för att lugna signalerna och skapa någon typ av harmoni?

Tack och lov är vi hittills för-skonade från magiska tillbehör att använda på våra kameror. Eller kanske är det i år vi börjar följa strikt kosthållning inför stora uppdrag och pynta våra kameror med magiska berlocker?

Jag hoppas jag har fel. Men kom ihåg var du hörde det först.

 

    Senaste numret