Reportage
Kiljan Eckerman: Expert på timelapse
I gränslandet mellan stillbild och rörlig film fångar Kiljan Eckerman händelserna som ofta är svåra att se med blotta ögat. Kamera & Bild följde med ut en kväll för att undersöka hur en timelapse blir till. »De häftigaste bilderna får du på kvällen när solen börjar gå ned«, säger Kiljan.
Publicerad
Det här reportaget har tidigare publicerats i Kamera Bild nr 5/2016.
Kiljan Eckerman
Innan du läser det här reportaget kan jag rekommendera att du besöker timelapse.se för att komma i rätt stämning, och se resultatet av Kiljan »Kiljano« Eckermans arbete.
Timelapse betyder tidsförskjutning och innebär att du fotograferar stillbilder med en viss intervall, för att sedan sätta ihop materialet till en sammanhängande film. Det unika är att du på detta sätt kan komprimera händelser som sker under en längre tid, vilket ofta får dramatiska effekter.
– Solen som rör sig över saker och ting blir vackert i en timelapse. Du kan inte uppfatta förändringen med blotta ögat eftersom det tar ganska lång tid för hela förloppet att ske, säger Kiljan där vi står på Långholmsbron i Stockholm.
Jag har stämt träff med en expert när det handlar om att göra timelapse-filmer. Kiljan äger till och med varumärket »timelapse« i Sverige, vilket framgår hos Patent- och registreringsverket. Han var tidig med att utforska tekniken och vet i dag vad som krävs för att en timelapse ska ha kvalitet.
– Allt blir inte snyggt bara för att det är en timelapse. Du måste först och främst ha den fotografiska blicken innan du kan lyfta materialet till nästa dimension och göra något rörligt av det.
Måste det alltid finnas något som rör sig för att en timelapse ska bli intressant?
– Ja, antingen att ljuset förändras eller att det sker något i bilden som är fotografiskt häftigt. Du skulle till exempel kunna ställa dig vid en jättestor parkering när affärerna stänger, då kommer troligtvis alla bilar att försvinna inom några timmar.
Klockan är fem på eftermiddagen och vårsolen värmer gott. Vi går ut på Långholmen för att hitta någon intressant plats att fotografera vid. Längs vattnet promenerar människor med uppknäppta jackor och glass i sina händer. Men när jag och Kiljan skiljs åt senare på kvällen kommer jag ha satt på mig både en extra tröja och mössa på huvudet. Temperaturen sjunker fort när solen dalar, och det är just denna förändring i ljuset som Kiljan vill fånga.
– Jag fascineras av dag-till-natt-tekniken. Den skiljer agnarna från vetet. När du behärskar den kan du lite mer än att bara sätta upp en kamera. Skymningsljuset är en större utmaning och det finns en massa saker som kan gå fel.
Det svåra är just att ljuset förändras vilket ofta innebär att du måste korrigera exponeringen succesivt, om du inte vill att allt ska bli svart i slutet av en timelapse. Kiljan fotograferar ofta med en fast bländare och ett fast ISO-tal, men låter slutartiderna bli längre allt medan solen går ned.
– Jag brukar kolla i sökaren på min ljusmätare och när det diffar mer än tre stycken tredjedelssteg, då justerar jag slutartiden.
I programmet LRTimelapse kan han sedan skapa mjuka övergångar mellan de olika exponeringstiderna. Betraktaren av den färdiga filmen ska inte märka någon förändring.
Riggar kameran i nivå med marken
Vi kommer fram till en liten damm inne i en skogsglänta och Kiljan visar genast intresse för att fotografera platsen. Han lyfter av sig den stora ryggsäcken och plockar fram diverse prylar. Kiljan tänker använda sig av en så kallad motion control-rigg som består av en meter räls på vilken kameran kan åka. Riggen monterar han upp med hjälp av ett stativ i respektive ända.
– Med den korta sträckan på bara en meter händer det inte så mycket om du har rälsen högt upp i luften. Det måste finnas något nära kameran för att rörelsen ska synas.
Därför placerar han riggen nästan i nivå med marken, precis bredvid vattnet. Men först är han noga med att fundera kring bildutsnittet.
– Det är ganska omständigt att sätta upp riggen, du vill göra ett bra förarbete för att inte behöva ändra allt sen.
Jag förstår snabbt vad Kiljan menar. Det är mycket som plockas fram ur ryggsäcken. Han har bland annat en motor som driver kameran framåt på rälsen. Från motorn går det kablar till en kontrollenhet i vilken han programmerar åkningen. Det som förs framåt på rälsen är i själva verket en släde, och kameran sitter inte heller direkt på den utan däremellan har Kiljan monterat en modul med vilken han även kan göra panoreringar och tiltningar. Dessa programmeras också på förhand.
– Jag kan ställa in riggen för att den ska röra sig i ett exakt mönster och att den ska kunna göra det flera upprepade gånger.
Prylarna är ett hopplock från flera olika tillverkare, även om grunden i Kiljans motion control-rigg kommer från Kessler Crane och modellen Second Shooter.
Gängar ur objektivet ett tiondels varv
Jag noterar att Kiljan låter de två stativen ha olika höjd och att rälsen lutar något. På så sätt blir det inte bara en horisontell åkning utan även till viss del vertikal. Kameran på riggen är en Canon 6D där det just nu sitter ett 16–35mm-objektiv med ett ND-filter på. Objektivet har Kiljan gängat ur till viss del. Det är ett knep han har för att det inte ska uppstå något »svaj« mellan de olika exponeringarna.
– Bländaren är ju så stor som den kan vara innan du tar bilden, för att sedan vid exponeringstillfället slutas till det värde du har angivit. Men även om du har samma bländartal kan det finnas en viss skillnad mellan föregående bild och nästkommande. Det är mikroskopiska skillnader, men slutresultatet innebär att det blir hackigt mellan exponeringarna. Det är inte alla tittare som kommer att se det, men jag gör det. Och det är sådana saker som visar om du är en amatör eller ett proffs, förklarar Kiljan och fortsätter:
– Antingen kan du använda ett helt manuellt objektiv eller så gängar du ur det ett tiondels varv. Jag gör det samtidigt som jag trycker på knappen för att förhandsgranska bländaren. Då tappar objektivet kontakten med elektroniken samtidigt som den bevarar bländarinställningen konstant genom hela timelapse-fotograferingen.
Tagningen tar 46 minuter
Än har Kiljan inte börjat fotografera, det återstår ytterligare en del att göra. Fokus trippelkollar han, att den är rätt inställd. Just den här gången på några meters avstånd. Vid ett tillfälle fotograferade han hundratals bilder till en timelapse, för att sen upptäcka att skärpan låg fel. Då var det bara att slänga allt.
Med riggens kontrollenhet gör nu Kiljan de sista inställningarna. Han bestämmer i vilken position den första och sista bilden ska exponeras, och med vilket tidsmellanrum alla bilderna ska tas. 15 sekunder tycker Kiljan blir lagom. Slutartiden är satt till 1/10-del, och kommer troligen inte att förändras eftersom solen fortfarande lyser relativt jämnt i styrka. Medan kameran åker fram på rälsen tar den totalt 150 bilder, vilket ger en timelapse på sex sekunder om den visas med 25 bilder i sekunden.
– Det kommer ta 46 minuter för oss att göra den här tagningen. Nu kan vi starta, jag ska bara dubbelkolla allt på kameran en gång till, säger Kiljan och skrattar åt sin noggrannhet.
»Bara bra att synas«
Miljön kring dammen är en lugn plats där det inte passerar så mycket människor, men längre bort skymtar det emellanåt joggare på en liten grusväg. Vid ett tillfälle kommer det fram en mamma med dotter för att leta grodyngel i dammen, men de vänder om när de förstår att Kiljan fotograferar. Jag frågar honom om hans rigg brukar väcka uppmärksamhet.
– För min verksamhet är det bara bra om folk frågar vad jag gör. Jag har tänkt att jag ska ha ett stort tryck på jackan där det står adressen till min hemsida. Här i Stockholm är det bara bra att synas, jag vet inte hur det skulle vara om jag gjorde samma sak i Mexico City. Då kanske jag skulle vara lite mer nojig. Men det är jag aldrig här. Däremot kan jag vara rädd för att folk går in i grejerna och ibland får jag faktiskt sträcka ut handen för att stoppa någon. Många går och tittar ned i sina mobiler utan att se sig för.
Med jämna mellanrum hörs ett klick från kameran och ytterligare en bild har exponerats. Medan vi väntar passar Kiljan på att visa mig några appar som är användbara för timelapse-fotografering: till exempel Timelapse Helper och PhotoPills. Den första fungerar som en miniräknare för att ha koll på hur lång en timelapse kan bli, medan den andra hjälper Kiljan att se hur solen kommer att röra sig på en given plats.
– Den är klockren om du ska upp och fotografera en morgon, och redan i förväg vill veta var solen kommer att gå upp. Den appen rekommenderar jag starkt.
Vid dammen börjar solen försvinna allt mer bakom trädstammarna, och Kiljan ser något skeptisk ut.
– Solen rör sig snabbare än vad jag först trodde. Men min förhoppning är att man ska se ljusspelet i trädstammarna på andra sidan dammen. Vi får se hur det här slutar.
Kan du direkt på plats titta på resultatet?
– Jag kan göra en snabb förhandsgranskning genom att snurra på hjulet på kamerans baksida. Det kommer jag att göra för att få en känsla av materialet.
Normalt sett, vad gör du medan du väntar?
– Jag lyssnar på någon podcast eller någon talbok. Eller så snackar jag kanske i telefon. Men det går inte när jag gör en hyperlapse, då blir jag för distraherad.
Flyttar kameran längre med hyperlapse
Hyperlapse är en variant av timelapse, där »hyper« betyder att kameran förflyttas en längre sträcka under själva tagningen. Det kan handla om så mycket som hundra meter. Men för att göra en sådan har Kiljan inte någon räls, utan han flyttar kameran manuellt i sidled med ungefär en fots längd mellan varje exponering. För en hyperlapse krävs inte mer utrustning än en kamera på ett stativ, men det krävs desto mer koncentration från fotografens sida medan bilderna tas.
– Med en hyperlapse kan jag inte hålla på och tilta med kameran eller panorera samtidigt som jag går hundra meter åt sidan. För jag behöver hela tiden ha en fast punkt i bilden som jag kollar på när jag förflyttar mig.
Vi är färdiga vid dammen och går tillbaka till Långholmsbron. Det dags för Kiljan att göra en hyperlapse och sådana kräver ett plant underlag, broar är därför tacksamma. Men trots det kan det lätt bli fel.
– Kameran kommer inte ha exakt samma position i höjdled vid varje exponering. Jag gör självklart mitt bästa för att det ska bli så korrekt som möjligt, men även små förändringar gör att saker och ting börjar skeva ute i bildkanterna.
Kiljan går längs bron och tittar bort över vattnet för att se vilket utsnitt han ska välja.
– Jag upplever att det blir som snyggast där borta i änden av bron, det kan vara en vits att sluta där.
Slutartider på tio sekunder
Kiljan stegar upp hur många fötter som ryms inom varje sektion av brons räcke. Sex stycken konstaterar han och räknar ut att det blir hundra bilder innan bron tar slut.
– Nu är klockan åtta och jag kommer nog att hålla på en timme. Antingen blir det mörkt först, eller så tar bron slut. Får se vad som inträffar först.
Med jämna mellanrum passerar det människor och en man med en kamera hängandes runt halsen korsar vägen för att se vad Kiljan sysslar med. »Jaha, det är en timelapse« konstaterar han medan han småpratar en stund för att sedan traska vidare. Solen har nästan gått ned och Kiljan vill komma igång med att ta bilder.
– Jag kommer nog i slutet av denna hyperlapse ha slutartider på tio sekunder. Himlen är fortfarande ljus men den kommer att vara mörk när vi slutar. Då vill jag att det artificiella ljuset ska framträda mer.
Kiljan börjar fotografera och till sin hjälp har han även nu en kontrollenhet som han kopplar till kameran, för att tidsintervallen på 20 sekunder mellan varje exponering ska bli korrekt. Efter varje klick flyttar han stativet manuellt en fot åt sidan och undersöker att bildutsnittet är rätt.
– Jag följer den där gröna grejen och ser till att den hamnar i samma fokuspunkt i alla bilder, tredje fokuspunkten från höger, säger Kiljan medan han pekar bort mot något grönt som skymtar under nästa bro.
Det börjar bli ganska mörkt nu. Ser du något?
– Det är lite svårt att se. Jag kommer att behöva jobba ganska mycket med de här bilderna i efterhand, för att utsnittet i filmen ska bevara sin vinkel.
Den typen av mer avancerad efterbearbetning gör Kiljan i After Effects. Där kan han i respektive bild sätta en exakt punkt, för att sedan matcha ihop bilderna. Om det ändå skaver ute i kanten, får han beskära filmen något.
Det är knappt någon trafik så här dags på Långholmsbron, vilket underlättar arbetet.
– På de flesta broar med mycket trafik har jag märkt att broarna skakar, framför allt om jag står långt ifrån fundamenten. Har jag då långa slutartider blir det ofta lite oskarpt. Men på den här bron verkar det inte vara så mycket trafik, vilket är skönt.
Gör bara en timelapse åt gången
Ytterligare ett klick hörs och Kiljan flyttar metodiskt stativet ytterligare en fot åt sidan. Gatlyktorna har redan varit tända en stund, och mörkret blir allt mer påtagligt. Att Kiljan som ikväll gör både en timelapse- och en hyperlapse-sekvens hör inte till vanligheterna. Han blir nu allt mer fundersam kring om den här tagningen kommer att fungera.
– Vi kanske började för sent. Att göra en timelapse tar sin tid. Det blir oftast bäst om du fokuserar på att göra enbart en åt gången, och hoppas att den blir bra. Att få en sekvens från det att solen verkligen skiner till att den gått ned, då pratar vi om fyra timmars åtagande.
Det går ytterligare en stund, men till slut väljer Kiljan att avbryta.
– Det blir inte bra. Det händer för lite i bilden.
Vid det här laget förstår jag varför, eftersom jag nu fått lära mig vad som gör en timelapse spännande. För även om den består av stillbilder är det som en film betraktaren ser den. Då måste det helt enkelt hända något – tittaren vill ha action.
