Claes Grundsten: Vandraren

Ett dassigt regn och en reporter på villovägar stjälper planerna på att mötas nere vid bryggan i Björkvik på Ingarö. I stället förpassar vi oss så småningom till Claes grönmålade hus en bit därifrån. Två av Stockholms finaste naturreservat flankerar hans bostad. Claes Grundsten behöver bara knalla rakt ut från kåken för att hamna i den vildmarksartade naturen som bjuder på helt andra bildmöjligheter än de storslagna som vanligtvis utgör hans motivområde.

Claes drivs av ett genuint naturintresse – han har varit en friluftsmänniska sedan elva års ålder.

–  Naturen är så mycket mer intressant än tätorten, det är därför jag bor så här, säger han och sveper med handen som för att visa hur nära det gröna han bor.

Samtidigt är närheten till storstan bekväm och nödvändig i rollen som frilansande fotograf.

–  Som frilans behöver jag tillgång till kontakter och alla faciliteter som finns i en stad. Att sitta i en stuga i Lappland är jag inte intresserad av. Däremot vill jag åka dit så ofta som möjligt.

Drivet i rollen som naturfotograf består också av upptäckarlustan som är en del av hans personlighet. Den har funnits och finns där hela tiden, även om han börjar kunna se med mer mogna ögon.

–  Jag blir alltmer förtjust i att återkomma till platser jag har en stark relation till, än att bara upptäcka nya platser. Det är en förändring som har kommit med åren.

Han jämför det med en cirkel precis som livet.

–  När man blir riktigt gammal blir man som barn på nytt. Med fotografin är det likadant. När man börjar med en grej har man barnets ögon, då ser man de strukturer som egentligen är själva syftet med det hela. Sen när man börjar bli duktig komplicerar man saker och ting. Man kommer ifrån det självklara.

Det självklara som kan befinna sig farligt nära det banala.

–  Men jag tror inte att det är det längre, för det banala är bara banalt om man gör det banalt. Tar man någonting som är väldigt självklart och till synes banalt, men behandlar det seriöst så blir det inte banalt längre.

Rent konkret kan man likna det vid ett vykort som i vykortstället ger intryck av att vara superbanalt. Men placerar du det här vykortet i ett annat sammanhang, gör det seriöst och visar åskådaren, genom inramning och så vidare, att det är mer än ett simpelt vykort – då blir det mer än ett vykort.

–  Den svåra utmaningen är att göra det självklara till ett statement. Det är det konsten handlar om.

Claes Grundsten jobbar med det vackra i naturen och inte så mycket med den dokumentära eller journalistiska sidan som hårddraget mer visar på miljöförstöring och liknande grejer.

–  Fotografin överlag ligger och pendlar mellan det dokumentära, det journalistiska och det konstnärliga. Men det konstnärliga är en ganska svår värld i sig, för allt och inget är på något sätt konst – i rätt sammanhang kan även ett journalistiskt fotografi bli konst. För mig blir det mer och mer viktigt att hamna i det konstnärliga sammanhanget.

Fjället Labba. Claes fotograferar landskapet när älgen dyker upp och går mot honom och vinden. Trots att landskapet var helt öppet upptäcker inte älgen honom. Med kameran på stativ panorerar Claes när älgen rusar iväg. Bilden finns med i boken »Dag Hammarskiölds fjällvärld«. Fotograferad med 180mm-objektiv vid tretiden i juli.

En annan intressant aspekt av att hamna i den konstnärliga sfären av fotografin är insikten om att inte behöva krysta och vrida till det för att få komma in i den konstnärliga världen. Utan göra precis samma bilder som han gjort tidigare.

Vad har det för betydelse att människor ser på dina bilder med andra ögon?
–  Jag tycker det är roligare att kommunicera bilderna i det konstnärliga sammanhanget än i det journalistiska. När man reser och gör ett resereportage tänker man bredd – man ska ha med sig närbilder, översikter, människor, landskap etcetera. I det konstnärliga är bredd ingen styrka.

Där handlar det snarare om att ha en linje vilket lett till att Claes än mer renodlat sina landskapsbilder. Han gillar fortfarande att plåta andra motiv, men det är inga bilder han gör så mycket väsen av.

Bra landskapsfotografi behöver en personlig ton. Ansel Adams, till exempel, hade ett tonspråk som gjorde hans bilder till konst. Om Claes Grundsten har ett eget tonspel som är skönjbart i bilderna är upp till betraktaren att avgöra.

–  Jag har väl en egen strävan och försöker hitta ett eget tonspel. Konstnärer jag samarbetat med har sagt att »du plåtar som vi tänker som målare«. Jag har funderat lite över vad de menar med det och det har väl att göra med saker som sitter intuitivt – hur man komponerar, hur man lägger balansen, gyllene snittet och att jag försöker skapa en dynamik i ljussättningen av landskapen.

Inget ljus är fel ljus för Claes, även om en bild tagen mitt på dagen en blekfisig högtrycksdag kanske inte gör sällskap med de roligaste bilderna.
–  En sån bild kan ju faktiskt vara en länk i en kedja med andra bilder som är tagna vid mer lyckade ljusförhållanden. Det är också ett fel naturfotografer ofta gör tycker jag. Många som kommer upp sig och blir duktiga plockar bara ut sina pärlor, vilket kan leda till att det blir 30 solnedgångar, 30 åskväder och inget mitt-på-dagen-solsken – då slår bilderna lätt ihjäl varandra.

Är det något som är Claes ton så är det kanske den ärlighet som finns i hans landskapsbilder. En stor del av hans bildskapande handlar om att vara ute i naturen och ta del av den. Han tar sig till mer eller mindre otillgängliga områden, åtminstone för en »vanlig« människa, i såväl det svenska fjällandskapet som karga områden utomlands på vandrande fot. Visst, ibland kräver naturen bil eller flyg, som i våras när han åkte på jeep-expedition genom The Simpson Desert i Australien. Åtta dagar genom ändlös öken …

Torre del Paine, Chile.

–  Man hade ju kunnat rida på kameler, men det hade varit ett ännu större projekt. Bilen var en nödvändighet, annars kommer man inte igenom ett sådant område. Öken är ju bara horisont.

Men annars är vandring en del av Claes koncept. Något som vittnar om såväl uthållighet som tålamod.

Att bli en bra landskapsfotograf har en del att göra med hur man blir en bra porträttfotograf. För att fotografera en människa måste du i de flesta fall komma i kontakt med människan och hitta karaktärsdragen, hur ljuset faller bäst …

–  Precis som för en landskapsfotograf. Du måste ha en jäkla feeling för landskapet för att kunna göra bra landskapsbilder så att det inte bara blir av slumpen utan konsekvent bra bilder. Då måste man tänka på allt som styr – landformen, höga berg och djupa dalar, vattenytor, ljuset, årstiden, vädret …

För att inte glömma förmågan att kunna ta sig till platserna.

Egenskaper som uthållighet och tålamod är också viktiga i de stora projekt han företar sig. Från kaos till ordning och kaos igen.

–  En uthållighet är att driva projekt, en annan att vänta in motiv. Det är någonting man måste träna sig väldigt mycket på, man kan inte ha den rushiga attityd som finns i samhället i dag om man är naturfotograf, då blir det väldig fel tror jag.

Före midsommar var Claes upp en vecka för att fotografera ett motiv i Lappland. Han visste ett ställe med bra utsikt. Men vädret kommer inte på beställning. I fem dagar satt han på en fjälltopp och väntade på att det skulle spricka upp. Till slut uppstod tillfället och han fick med sig en hyfsad bild för ett kommande projekt.

Andra gånger blir han som naturfotograf helt körd på bilderna. Vid en annan resa i somras uppåt landet hade han tre tänkta landskapsmotiv som skulle plåtas. Av den två veckor långa resan blev det en, kanske två bilder.

Samtidigt plåtar han andra motiv, friluftsbilder och bilder som det hela tiden finns en efterfrågan på, men bilder som åker rakt in till bildbyrån. De är inte intressanta i den konstnärliga kontexten.

Höga land, Gotska Sandön. Bilden är med i »Sveriges nationalparker«.

–  För att ha en chans som frilansande fotograf måste man faktiskt kliva ut ur det anonyma och göra sig till en person som står för någonting.
Olika fotografer gör det på olika sätt. Om Mattias Klum är fixstjärnan inom naturfotografi, hundrameterslöparen som syns överallt i olika medier, är Claes Grundsten maratonlöparen alla känner till, som tar sin plats i offentligheten, men som inte haussas. Det finns inga rätt eller fel i det, både sätten adderar sitt värde, står för någonting och är en del av framgången.

–  Jag hoppar helt över tv-mediet, I don’t like television. Men trots att jag inte varit särskilt mycket på tv så känner de som är intresserade av mitt område igen mig och har koll på mina produktioner. Det tar längre tid och jag har hållit på länge – min första bok kom ut 1983.

Tonspelet är det som gör att en fotograf kan sticka ut i dag. Det är svårt att längre vara unik när de flesta grepp och nya tag som finns på den fotografiska paletten redan använts av åtskilliga fotografer. Man kan fråga sig varför man då ska hålla på?

–  Ja, varför ska man då hålla på, men det är där uthålligheten kommer in. Många lägger av när de kommer på att det finns andra som är eller varit bättre. Men det ska man inte göra utan fortsätta sitt rejs. Till slut så sammanfaller rejset med en själv och ens egen personlighet och man når det översta stadiet på trappan.

I det ligger en annan iakttagelse Claes gjort – att man går i fällan och tror att man hela tiden måste publicera nya bilder och nya motiv.

–  Det är inte så man ska tänka alls, man ska tänka: »har jag några bilder som har ett bestående värde? Då ska jag nöta dem och köra dem i flera olika sammanhang«.

Tarfala, Kebnekaisefjällen. Claes kanske mest uppskattade bild fotograferad i januari 1992, ingick i utställningen »Jordens berg« på Naturhistoriska Riksmuseet 2007-2008.

–  Hur många olika bilder har man egentligen sett som de allra största tagit? Inte många, det är samma bilder som valsar runt. Det är vissa motiv och de motiven blir till slut ikoner för de personerna. Och det är det stadiet man ska uppnå, för håller man på och visar nytt hela tiden så blir man otydlig och drunknar i mängden.

Då kanske det är ett vinnande koncept att göra som Claes och nischa sig rejält – i Sverige är fjällbilder ett ganska smalt spår. Geografiskt är det stort, men i svenskarnas medvetande inte lika stort. Hade Claes Grundsten levt och verkat i Norge hade det varit ett mer självklart motiv.

–  Men det är ett intressant uppdrag – att visa det som finns i Sverige för svenskarna.

Till det kan man inte bara räkna de svenska fjällen. I boken Sveriges nationalparker har Claes skildrat alla Sveriges nationalparker, inklusive Kosterhavet som blev nationalpark förra året, då boken även kom ut.

För hundra år sedan bildades den första nationalparken, starten för den svenska naturvården och boken ger en bild av svensk natur när den är som bäst.

–  Det blev kanske den mest framgångsrika bok jag gjort och det verkar som om den tilltalat vanliga människor. Om man visar bilder på växter och djur i alltför hög grad blir det inte en naturbok utan en bok om just djur och växter. Men om du visar bilder på landskap med några insticksbilder på växter och djur, så bygger du upp en känsla för naturen som helhet och det är den naturen som människor har ett förhållande till.

Hur då?
–  Det som vi ser omkring oss överallt hela tiden – växter, vegetation, berg … – det är naturen som den är. När man fångar upp det på ett sätt som skapar igenkännande och kanske också aha-upplevelser, det är då man pratar till folk om naturen och det är precis så jag vill kommunicera.
Sveriges nationalparker var ett mastodontprojekt som gick hem. En idé om Claes som redaktör med inblandning av flera fotografers bilder blev till en bok som genomgående består av Claes bilder.

–  2008 åkte jag runt och fotograferade och levde med projektet dygnet runt. Turen var med mig, men också den tur som den skicklige styr – jag fick ihop ett fantastiskt bra bildmaterial.

Om Sveriges nationalparker tilltalade en bred publik, finns det en viss risk att hans kommande bok inte gör det. Den handlar bara om svenska fjälltoppar.

–  Det blir den bildmässigt mest extrema boken jag gjort. Jag ska samla ihop alla mina panoramabilder som jag tagit under 30 år och skildra norra Lapplands fjäll.

Han bygger även upp en egen bildbank med bilder från vildmarksartade karga områden i världen. Det var därför han åkte till Australien och åkte genom öknen och därför han innan dess besökte Japan.

Varför just karga landskap?
–  Jag gillar djungler också, men om jag måste välja så blir det karga landskap – det är mer filosofi i dem.

Staloluokta. Små figurer återkommer ofta i Claes bilder. Den här bilden ingår även den i boken »Dag Hammarskjölds fjällvärld«.

Det uppstår en mer lågmäld dramatik. Ungefär som Claes, maratonlöparen som låtit framgången ta sin tid och som inte är intresserad av att vara en fixstjärna på naturfotografins skiftande himmel.