Hampus Lundgrens färdigbehandlade originalbild. På bilden har han ökat kontrasterna i marken och byggnaderna, ljusat upp mannen, räddat himlen från att bli utfrätt och lagt på en vinjettering. Redigeringen tog runt fem minuter.
Hampus Lundgren: Bild och verklighet
Bildjournalister världen över följer alla samma lag, och axlar samma ansvar:
Den bild de förmedlar av händelserna ska vara sann, äkta och lyfta fram det som är relevant. »Resultatet ska vara så naturligt det bara går«, säger bildjournaliststudenten Hampus Lundgren.
Ett foto av förstasidan av DN:s bilaga Året i bilder. Här ser vi Hampus Lundgrens bild från bombningen i Olso förra året. Men trycket skiljer sig något från originalbilden. Varför?
Efter att redaktionen fick e-post från en läsare som uppmärksammat oss om en bild i Dagens Nyheter som hade tyckte såg överarbetad ut, tittade vi lite närmare på detta. Därför har vi pratat med Hampus Lundgren, snart färdigutbildad bildjournalist vid Nordens fotoskola, för att ta reda på hur bildjournalister tänker med sina bilder, vad de vill med sitt fotograferande, och vad man får, inte får, och måste göra med sina bilder för att de ska bli bra. Det var nämligen hans bilder från bombningen i Oslo förra året som läsaren sett. Bilden finns att skåda på nätet och i Dagens Nyheter – men bilderna ser olika ut på nätet och i tidningen.
Varför är bilderna inte likadana?
– Allt handlar om att få dem att se så lika ut som möjligt. Men tidningspappret gör att det blir dassigare, vilket innebär att man måste överdriva kontrasterna och färgerna i tidningens tryck för att det ska bli bra. Strävan är att få det att se ut i tidningen som det ser ut på skärmen, och att det på skärmen ser ut som det gjorde i verkligheten. Men ofta är tiden knapp och man gör allt på en gång för att snabbt bli färdig. Det ligger oftast bara några minuter av bildredigering bakom bilderna, men vissa kan man arbeta lite längre med, fem till tio minuter. Det är från bild till bild.
Okej, så man kan inte ta en bild direkt ur kameran?
– Nej, du måste alltid lägga på kontrast på bilden, även för skärmvisning. Det blir alltid som en grå hinna på digitala bilder, något som måste justeras. Jag fotar alltid i råformat, vilket ger mig en bättre kontroll för att inte bränna ut en himmel, eller få kolsvarta delar i bilden. Men det man gör med bilden ska fortfarande se verklighetstroget ut.
Men var går gränsen?
– Man får mörka ned, ljusa upp och ändra kontraster i bilderna på ett lagom sätt. Men man får aldrig lägga till, ta bort, eller flytta på någonting i bilderna – det spelar ingen roll om det är ett löv eller ett träd, allt ska vara där. Gör man det så skadar det trovärdigheten på bildens innehåll. Själv vill jag förmedla hur jag upplevde miljön, men man har ju också själv en egen upplevelse av hur det såg ut. Hur man än gör så blir det en vinklad bild. Två fotografer på samma plats kan få två helt olika bilder.
Jag vill förmedla det som är väsentligt, och vill att resultatet ska vara så naturligt det bara går.
Tittar jag på bilden som du tog i Oslo så har den till exempel en vinjettering som mörkar ned hörnen. Var det så när du
fotograferade?
– Nej, det är sant. Men man kan se det som ett mellanting av verkligheten, det går ändå inte att bilda av verkligheten helt. I bildredigeringen i efterhand försöker jag lyfta fram det jag vill visa med bilden. Genom att lägga på mer kontrast, mörka ned bakgrunden och ljusa upp vissa saker kan man få betraktaren att vandra med blicken dit man vill. Genom att lägga på en vinjettering i efterhand kan man också anpassa bilden för hur man vill att blickfånget ska hamna.
Här syns Hampus Lundgrens bild med något rikare kontraster och mer mättade färger. Här har man tagit den tryckanpassade bilden direkt till webben, vilket förstärker färgerna och svärtan. Anledningen är att färger och svärta måste överdrivas för att ge ett bra resultat i tryck.
Vilka tekniker har du använt till Oslo-bilden?
– I den bilden var det nästan lite motljus, så mannen blev lite mörkare, så jag har ljusat upp honom. Sedan har jag lagt på kontrast på lite olika delar av bilden, exempelvis på huset till vänster, höghuset till höger och gatan. Man kan inte lägga på den över hela bilden, då blir det fel. Jag har också sett till att himlen inte har blivit utfrätt, alltså helt vit. Sedan har jag velat få fokus på mannens ansikte, och lagt på en svag vinjettering på hela bilden. Eventuellt gör jag någon färgjustering. Totalt har jag nog bara arbetat runt fem minuter med bilden med de här teknikerna, som också är lite av en standard i vad man gör med en bild.
Vi passade också på att tala med Pär Björkman, bildchef på Dagens Nyheter, för att höra med honom hur han tycker att bra bildredigering går till, vad man får och inte får göra.
Hur ser bildpolicyn ut på Dagens Nyheter?
– Grunden är att man aldrig får lura läsaren. Man får aldrig lägga till, ta bort eller flytta något från originalet. Det är viktigt att vi har läsarnas förtroende, och att de kan lita på att de bilder vi publicerar är äkta. Man kan dela upp det hela i tre delar. Damm och repor får man ta bort, och rent tekniska brister. Nästa steg är att kopiera bilden som man gjorde i labb tidigare, för att framhäva det man vill berätta med bilden. Men bildbehandlingen ska vara så att den inte blir överdriven. Den tredje delen är tryckanpassningen som förbereder bilden för att tryckas i tidningen.
Men vore inte det bästa om man inte gjorde någonting med bilden – då får ju betraktaren själv avgöra innehållet?
– Kanske är det bättre för att det blir en statisk avbildning av verkligheten. Men jag vet inte om det blir bildjournalistiskt bättre, om det skulle innebära att bilden berättade historien bättre för läsaren. Som det är nu kanske det är tydligare vad som hänt, och vad man vill förmedla. Men kanske kan man hävda att man inte rört bilden alls. Men det här med bildbehandling är också en diskussion som vi måste bevaka, och ett ämne som jag tror kommer leva för evigt på en redaktion. Sedan måste man alltid fundera på äktheten – vem som tagit bilden och vem som är dess avsändare.
