Jan Gustafsson: Där landskapet möter djuret

Kungspingviner. Foto: Jan Gustafsson

Knölsvan som ruvar i sitt bo. För att särskilja sin bild har Jan Gustafsson satt på största teleobjektivet och utelämnat den i liknande bilder så vanligt förekommande vassen.

När ljuset blir för tråkigt för bilderna tar Jan fram kikaren och skådar fågel för nöjes skull.

Bra utrustning är viktigt. Jan är noggrann med allt, från stativ och väska till kamera och objektiv.

Det är de långa gluggarnas rad där varje millimeter tycks spela roll, komma nära eller ännu närmare. Janne tar upp sin Mark iv:a och monterar en 300mm/2,8 is på kameran. En relativt modest kombination. Men så är Janne kanske inte den fågelfotograf som vill komma allra närmast.
–  Den optimala fågelbilden är oftast en välkomponerad landskapsbild med en fågel som intressepunkt, säger han. Kan också vara en närbild på händelser, men jag gillar välkomponerade bilder där djurets eller fågelns miljö får vara med.

Även om intresset för fåglar och fotografering sträcker sig tillbaka till elva-, tolvårsåldern var det inte förrän han tagit sig över 40-strecket som han bestämde sig för att låta de bevingade djuren bli föremål för hans sökare på allvar.

Janne hade sin vision klar. Han skulle bli riktigt bra och höja nivån på fågelfotograferingen.
–  Många andra har också den ambitionen och har lyckats väldigt bra. Så man får vara glad om man räknas till en av dem.

Med devisen »fotar jag som andra människor blir mina bilder också som andras bilder« i åtanke bestämde han sig för att bli en duktig landskapsfotograf för att kunna bli en grym fågelfotograf.
–  För 20 år sedan var man nöjd om fågeln blev stor och skarp. Så är det idag också i stor utsträckning.

Janne gick med i såväl Tibros som Vårgårdas fotoklubbar där det fanns rejält med kunskap om komposition, ljus och landskapsfotografering. Han fick lära sig använda stativ, spegeluppfällning och självutlösare.
–  De flesta fågelfotografer använder inte stativ och om de använder stativ använder de dåliga stativ. Jag köpte ett begagnat sex kilo tungt Gitzo och med hjälp av det tog jag många skarpa bilder medan mina kollegors bilder blev suddiga.

På den tiden var det Velvia 50 som gällde och det fanns ingen stabilisering i objektivet. Idag är det annorlunda.
–  Men chansen för skarpa bilder är fortfarande större om du använder stativ. De stora i kolfiber är bäst. De ska stå stadigt.

Fågelfotografering är som bilvärldens formel 1 – det räcker inte med att ha den snabbaste bilen (bästa kameran), man måste också veta bilens (kamerans) begränsningar. Därför testar Janne extremt mycket – han är nog den fågelfotograf  som testar mest utrustning i Sverige.
–  Jag vill ha absolut koll på vad min utrustning går för och vad jag kan förvänta mig för resultat. Jag vet exakt hur mina objektiv tecknar vid olika bländare.

Överdrivet tekniknörderi kanske du tänker. Men med tanke på de korta ögonblick en fågelfotograf ibland har på sig gäller det att veta precis hur utrustningen fungerar för att inte missa bilden.
–  Säg att du åker 40 mil enkel resa till Ölands södra udde där en ovanlig fågel skådats. De gånger du får den chansen vill det till att du sätter bilden. Det är få som gör det och jag är förvånad över att inte fler satsar lika mycket innan.

Hornborgasjön ligger cirka 50 minuter från Jan Gustafssons hem utanför Tibro. Insjön är överlag fågelrik, men framför allt känd för tranorna som stannar till där på våren. På natten står tranorna ute i sjön och sover för att inte räven eller andra farligheter ska störa dem. På dagen letar de sig upp på land för att äta. Det är också det Janne och alla de andra fågelentusiasterna väntar på den här morgonen.
–  Hur många tranor är det? frågar någon av de andra vid staketet.
–  Förra mätningen sa 16 000, svarar någon annan.

En stund senare går ryktet om att det just nu handlar om 26 500 tranor. I så fall världsrekord.

Till solens första strålar flockas allt fler tranor på de korndränkta fälten vid sjön (kornet läggs ut på natten). Fågelfotograferna hukar och sätter ögat till sökaren till ljudet av serietagning upphöjt till femton så fort en trana eller två flyger över trädtopparna 200 meter framför oss.

Hur får du unika bilder när alla har liknande utrustning och står på samma ställe i princip?
–  Jo, men det tycker jag nog att jag får. Det gäller att tänka bild och inte bara fotografera. Låter kanske kaxigt, men det står jag för.
–  Jag har en idé innan om vad jag vill ha. Som innan jag åkte till Sydgeorgien. Jag hade sett bilder på världens största koloni med kungspingviner – samtliga var tagna med vidvinkelobjektiv och visade stora mängder pingviner, men de vackra bergen i bakgrunden var pyttesmå. Så jag tog med mig mitt 90mm tiltshift-objektiv för att trycka ihop landskapet så att bergen inte skulle bli för små. Samtidigt kunde jag med hjälp av tiltfunktionen få skärpa från den närmaste pingvinen ända bort till bergen.

Han tar också upp ett exempel från Svalbard där det är lätt att hänföras av isbjörnarna och lusten att få dem att fylla bildrutan till max. Skarpa så klart. Janne fick möjlighet att ta bilder på en isbjörn som promenerade framför en glaciär. Trots att han var en bit ifrån tog han av telekonvertern för att få med lite mer av den vackra glaciären. Resultatet en vackert hjärtsvidande vy med isbjörnen som en intressepunkt i bilden. Utan isbjörnen hade bilden inte varit någonting, men utan den glaciära vyn hade isbjörnen bara varit ännu en i raden bilder på isbjörnar.
–  Att tänka bild är det allra viktigaste, poängterar Janne återigen. Och att ha knäskydd i byxorna – man får inte vara för bekväm om man vill åt de bra bilderna. Annars gör det ont om man vill hamna på samma nivå som fågeln.

Uthållighet kan också vara viktigt. Som den tionde juni 1998 när larmet gick att en grön biätare skådats i Dalarna.
–  Det var en onsdag och larmet gick mitt på dagen. Den gröna biätaren hade inte skådats i Sverige på väldigt länge och det var blott tredje gången den setts här över huvudtaget. Tre kilometer från platsen fick jag rapporter om att den flugit sin väg, men när jag kom fram hade den kommit tillbaka. Ungefär 2000 fågelskådare hade åkt dit. Himlen var grå och fotovädret uselt. Sen började det regna och folk åkte hem. Men jag stannade kvar och när det slutade regna kom solen fram och det var en fin åskhimmel. Ibland ska man ha tålamod, de flesta blir nöjda alldeles för fort. Man ska inte ta ögat från sökaren i första taget.

Janne förvånas också över att många inte tar vara på det fina ljuset. Att de kommer när det fina morgonljuset precis försvunnit och åker när det fina ljuset kommer tillbaka på kvällen.
–  En annan sak när man ser fågelfotografer i action är att de alltid har längsta telet på och försöker komma så nära som möjligt. Kan ju vara lite fin miljö runt fågeln som kan lyfta bilden rätt mycket.

Eftersom Janne åker runt Sverige och har bildvisningar behöver han ta alla möjliga olika sorters bilder. En viktig del är höjdpunkter.
–  Så folk skrattar! Det är underhållning jag sysslar med och då ska folk ha roligt.

Janne är med i Club300 och kollar då och då av telefonen om det kommit något fågellarm.
–  Trädgårdsträdkrypare på Falsterbolandet och dvärgsparv i Västervik är det som kommit idag.
–  Det är roligt att följa och om det är något jag inte sett försöker jag åka om jag har möjlighet.
–  Se! bryter han plötsligt av. De flyger lågt men det blir alldeles mörkt under vingarna. Snö är väldigt bra, fortsätter han. Då blir vingarna fint belysta underifrån.

Vi packar ihop och går till fältstationen några hundra meter bort där vi också får bekräftat att ryktet om 26 500 tranor stämmer. Till den obligatoriska fikan skådar Janne en man som monterat en stjärnkikare modell större på sin kamera. Han dricker upp det sista av kaffet och går dit. Ivern över att få veta mer nästan vibrerar.
–  Han får till 1200 millimeters brännvidd, men förlorar naturligtvis en hel del skärpa, säger Janne när han kommer tillbaka.

Jan Gustafsson, fågelfotografen med lika delar stort intresse fördelat på teknik, bild och fågelskådning. Men inget av det är det mest avgörande för varför han håller på.
–  Glöm allt det där, jag gör det för att det är så himla roligt. Som för en jägare finns spänningsmomentet där, men jag dödar inga djur eller fåglar. Det är en perfect match.

När vi förflyttar oss än en gång frågar jag vilken drömbilden är.
–  Min drömbild är att ta vackra bilder som både jag och andra kan titta på och njuta av. Då gärna en fågel eller ett djur i en vacker miljö med fint ljus. Jag tycker det är avstressande att titta på vackra naturbilder.

Någonting dunsar till från campingtillsatsen och Janne stannar bilen på en liten grusväg.
–  Jag har precis satt in ett nytt innertak och det vore synd om det blev skadat.

Via Utloppet hamnar vi på Fågeludden där tranor bytts till skrattmåsar och andra sjöfåglar. Vi går in i ett gömsle och spanar på attraktionerna i den här sidan av sjön. Det blir snabbt fullt i träkojan till gömsle. En fågelfotograf utan några vidare fågelskådarkunskaper frågar Janne vad det är för fåglar vi ser. Janne spanar och svarar lugnt.
–  Att sitta i gömsle är rätt gött.