Karin Björkquist: Inredning som avslöjar

–  Det låg sprutor på borden, journalerna låg framme och det var ganska läbbigt, berättar Karin med inlevelse.

Men med en barnslig förtjusning för övergivna byggnader och platser, en förtjusning som håller i sig än i dag, tog hon sig an sjuk-huset med kameran.

–  Det såg ganska brutalt ut på bilderna, kanske lite brutalare än vad det egentligen var. När jag tittar på de bilderna i dag så ser de kanske inte riktigt lika bra ut som jag tyckte då, säger hon med ett leende.

Men det var med de bilderna som hon sökte till Kulturamas fotoskola, och kom in.

–  Skolan var jättebra, där lärde jag mig de viktiga grunderna för fotografi. Efter utbildningen började jag assistera åt Stellan Herner, vilket egentligen lärde mig mer om yrket. En utbildning är bra för att den lär ut vad man behöver för att kunna ta bilder. Men för att kunna arbeta som fotograf räcker inte det. Allt det andra lärde jag mig när jag var hos Stellan, förklarar hon och vår konversation fortsätter med en diskussion om att det nog är svårare att få assistenjobb nu för tiden. Karin säger att hon får många förfrågningar om praktikplatser och assistentjobb men hon tackar nej till allt.

–  Det går inte, dels finns det ingen budget för sånt i dag och sen behövs det inte heller. Och det är nog likadant hos många andra också.
Efter två år hos Stellan började Karin göra fler och fler jobb på egen hand och till slut stod hon på egna ben.

Nu, åtta år senare, har hon fullt upp. Hon behöver inte ens marknadsföra sig längre.

–  Det är både bra och dåligt, det gör kanske att jag blir lite lat, jag borde kanske marknadsföra mig själv mer, säger hon och funderar.

Men hon tror nog att det är lite snällare i hennes bransch än om man till exempel vill fota mode eller något annat.

–  Där krävs det nog lite vassare armbågar än vad man behöver som interiörfotograf. Det betyder inte att man inte måste jobba hårt, men man ska se till att omge sig med trevliga människor så att det blir roligt att jobba.

Ungefär hälften av alla jobb Karin gör är på spekulation. Hon har tre inredare som hon arbetar mycket tillsammans med, till spekulationsjobben diskuterar hon med dem och bestämmer sig för ett jobb som kan passa en viss kund. Sedan gör de jobbet och säljer in det till kunden. Resten kommer som uppdrag direkt från kunder.

–  I snitt gör jag nog ungefär 45 jobb per år och man skulle nog kunna säga att jag jobbar ungefär nio månader om året, säger hon och skrattar när jag påpekar att det där med tre månaders semester inte låter så dåligt.

–  Maj, juni och augusti är väldigt intensiva månader eftersom allt börjar blomma och slå ut. Då kan man fota ute, det är ljust längre och allt är grönt och fint. Då får man jobba väldigt mycket. Däremot kan vissa månader vara mycket lugnare, berättar Karin.

Det här med att ta det lugnt återkommer hon till flera gånger som något väldigt viktigt. Att kunna ta sig tid att inte jobba, att hitta inspiration, att ladda om.

–  Om man inte tar sig tid att inte jobba kommer man att slita ut sig, man tappar inspirationen och börjar upprepa sig själv. Man måste få ta ledig tid och hitta ny inspiration så att man kan vara kreativ och inte bara köra på i samma mönster.

För Karin kan inspirationen komma från många olika håll, allt ifrån fotoutställningar till film och antika målningar. Karin jobbar en del med porträttfoto också och här använder hon ibland gamla tavlor som förlagor till bilder.

–  Ljuset från ett litet fönster i ett mörkt rum är helt fantastiskt, säger hon lyriskt. Förr använde man ofta sånt ljus när man målade porträtt, men det fungerar jättebra till foto också. Det blir så dramatiskt.

I samma veva pratar hon om att många i dagens digitala bildflöden är rädda för att göra bilder lite mindre tekniskt perfekta, låta delar av bilder flyta ut i svärta och skapa lite mer dramatik.

–  Jag ser ofta bilder som tekniskt sett är jättebra, det finns teckning överallt och skärpan sitter precis där den ska, men det känns bara platt och de svischar bara förbi i dagens snabba bildflöden. Skit i att få ett perfekt histogram, jag klipper ofta i histogrammen för att lägga delar av bilden i mörker. Men man måste veta varför man gör det, det ska inte bara vara av slump. Man måste ha kunskapen men veta när man kan frångå den helt korrekt exponerade bilden, berättar hon inspirerat. 

Eftersom Karin har ett fullt schema måste det ju vara något speciellt hon gör som lockar kunder, så jag frågar vad som är speciellt med just hennes bilder.

–  Ja du ... det vete sjuttsingen, säger hon och skrattar, jag vet inte vad det är jag gör. Men jag kanske inte ska veta det heller för då kanske jag tappar det. Jag ska nog bara fortsätta utan att tänka så mycket på det.

Karin håller sig uppdaterad om vad som händer i branschen, men hon tittar inte så mycket på andras bilder. Hon säger att man inte borde bry sig för mycket, man måste hålla sig intakt, inte bli för påverkad av andra.

–  Det är bara du som ser det du ser, man måste hämta bilderna inifrån sig själv. I början måste man kanske hämta lite inspiration ut-ifrån, sen gäller det att träna upp sitt bildseende, menar hon.

Nu återkommer Karin till vikten av att vara ledig och se till att må bra när man arbetar.

–  Att fotografera är ett hästjobb. Till exempel i våras var jag i Blekinge och fotograferade några olika blomteman tillsammans med en inredare. Vi hade jättetrevligt men när plåtningen var över var jag ändå helt slut. Man måste hela tiden gräva djupt i sig själv för att det ska bli bra. Är man inte på topp är det svårt att vara kreativ, med tiden lär man sig knep och lösningar man kan ta till även om man har en dålig dag, säger hon.

Det här med att vara kreativ på kommando är en av de största utmaningarna i jobbet tycker Karin. Hon försöker alltid att se till att förutsättningarna är de bästa vilket blir en enorm uppladdning inför ett jobb.

När Karin ska fotografera ett hem har hon vissa steg hon går igenom. Oftast går hon en vända i huset och tar lite skissbilder, dels för att se vad som kan vara intressant att ta med men också för att se hur ljuset är. Inredarna har sina prioriteringar och hon har sina, sen diskuterar de vad som ska vara med. Bildvalet beror också på vem kunden är.

–  Samma jobb kan generera helt olika bilder beroende på vem kunden är eftersom de olika magasinen oftast vill visa olika saker, säger hon.
Ibland är det väldigt lätt att välja ut vad som ska vara med, ibland är det lite svårare. Vissa gånger väljer de att komplettera ett hem med olika detaljer. Ibland för att huset kanske inte är färdigt, ibland för att förstärka vissa känslor. Oftast sker det genom en dialog med dem som bor i huset och ibland kommer inredarna med förslag. Det kan vara allt från en liten filt till en hel soffa.

Karin träffar oftast människorna vars hem hon fotograferar genom vänner och bekanta, ofta är det andra kreativa människor som bor i husen.

–  Inredning är ju ett personligt uttryck och därför blir det intressantare när det är människor som vågar uttrycka sig och sätta sin personliga prägel på sitt hem. Det är ju egentligen personerna som bor i huset som är intressanta och det visar man genom att visa hur de väljer att bo, förklarar Karin.

Vissa kanske tycker att interiörfoto och mäklarbilder är samma sak, men Karin håller inte med. I mäklarbilder används ofta ett väldigt vidvinkligt objektiv och bilden visar så mycket som möjligt. Den avslöjar allt.

–  Då tappar bilden mycket av sitt värde, bilder ska väcka frågor, inte besvara dem. Man ska vilja veta mer när man ser en bild. Med vidvinkel tappar med det personliga i bilden, säger hon med bestämd min.

Och det är just det personliga Karin är ute efter. Hon är väldigt intresserad av människor, att träffa och samtala med människor är något hon tycker mycket om. Därför har hennes porträttfotograferande vuxit mer och mer på sista tiden, nu tar det upp ungefär hälften av hennes arbetstid.

Bildbehandling är något som Karin tycker är roligt, hon är duktig på photoshop hävdar hon men oftast finns det inte så mycket tid att jobba mycket med bilderna.

–  Jag har en mer eller mindre färdig mall som jag använder för mina bilder, med vissa variationer så klart. Det jag gör är att sätta svart- och vitpunkt och bestämma om det ska finnas någon ton i jobbet. I sådana fall måste man se till att man lägger samma färgton på alla bilder, annars blir det konstigt.

Ibland måste hon också klippa in det som finns utanför ett fönster. Även om dagens digitalkameror är bra klarar de sällan det tonomfång som krävs för att exponera både insidan och utsidan av ett hus rätt i en och samma exponering. Därför krävs det ofta flera exponeringar för att få med även utsikten från fönstren i rummet som avbildas. Men hon plockar sällan bort något ur bilden i efterhand. Det tar för lång tid, det går mycket snabbare att vara säker på vad man vill ha med i bilden redan när den tas. Och Karin är väldigt noga med att allt är precis som hon vill ha det. Ibland handlar det om små saker som att flytta en soffa två centimeter åt något håll.

I Karins arbetsflöde i datorn härskar tiden, helst vill hon inte titta på ett jobb i datorn förrän efter en vecka. Sedan får det gärna gå minst en dag mellan de olika stegen i urval och bildbehandling.

–  Jag vill få lite distans till det jag gjort, börjar man jobba med det direkt ser man på det på ett annat sätt. Man blir lite hemmablind kanske man kan säga.

Men hon slänger aldrig några bilder, eller i alla fall väldigt sällan. Det gör att hon ofta får bilder som blir över från ett jobb och kan användas till annat.

I Karins portfolio finns bilder från ett jobb för Swedish Match, ett företag som många har åsikter om.

–  Bilderna var för intern användning för Swedish Match, inte riktigt reklam egentligen. De gav oss helt fria händer så det var ett väldigt roligt jobb. Men jag har vissa moraliska gränser, jag skulle inte göra reklam för cigarretter, snus, kött eller kärnkraft, säger hon.

Karins tekniktaktik är att hålla det enkelt, nu för tiden arbetar hon med digitala systemkameror och fasta objektiv. En Canon 5d och en 5d mark ii ligger i väskan och i objektivsamlingen finns en 100 mm, eller var det 90 mm? Hon är inte säker, en 50 mm, en 35 mm och en 28 mm. Men 28:an använder hon i princip aldrig eftersom det blir så fult och opersonligt. De flesta jobben gör hon med 50 mm, den fungerar till allt, säger hon. Tidigare arbetade hon med en analog Pentaxutrustning med en Pentax 6x7 som huvudkamera. Den blev tyvärr stulen under ett jobb och då fick det bli digitalt när hon köpte nytt. Något som passar henne bättre egentligen.

–  Jag vill kunna få med mig utrustningen på bussen om det behövs, det ska vara lätt att bära och enkelt att jobba med. Jag har någon zoom också, men den väger för mycket.

De stora bländaröppningarna i de fasta objektiven hjälper också till eftersom hon jobbar uteslutande med naturligt ljus för inredningsbilderna. I utrustningen ingår också ett stativ, under en fotografering blir det mycket spring fram och tillbaka för att få allting exakt som hon vill ha det i bilden. Då är det enklare att ha kameran stående på ett stativ.

–  I sommar har jag plockat fram ett gammal analogt hus, ett Pentax 6x7, som jag hade liggande tillsammans med ett objektiv. Det är bra att fotografera med den utrustningen också, man tänker efter mer och tar det lugnare när man bara har tio till tolv bilder på sig.

Karin fotograferar ganska mycket privat också, då har hon oftast bara en fast 50:a på kameran.

–  Ja, de börjar nog tröttna lite på mig där hemma, säger hon med ett skratt och syftar på sitt enträgna fotograferande.

Även om hon bedyrar vikten av att vara ledig tycker hon att hon har världens bästa jobb.

–  Tänk att bara få gå omkring och se!