Lars Tunbjörk: Humor med kärlek

– De blev besvikna allihop och tyckte att jag gett en helt skev bild av deras stad. Trots att jag försökte förklara att de själva tagit mig till platserna jag fotograferat tyckte de inte att mina bilder visade verkligheten. Det var förmodligen något i bildspråket som gjorde att de såg staden avbildad med en främlings blick. Det blev en tankeställare och jag bestämde mig för att bara fotografera sådant jag kände till.

Det blev början på en ny typ av fotograferande för Lars Tunbjörk. Sedan ganska unga år hade han jobbat som pressfotograf med snabba uppdrag, ofta med svartvit film, och trivts ganska bra med det. I stället gav han sig nu i kast med en sorts tålamodsprövande långdistansprojekt som huvudsakligen utspelades på hemmaplan.

– Ett tag tänkte jag bara fotografera i (hemstaden) Borås. Men det insåg jag ganska snart att jag inte skulle stå ut med. Jag har däremot hållit mig kvar till stor del i den svenska småstaden och vardagen där. Det är det som intresserar mig mest, det vanligaste. Jag vill vända och vrida på det mest uppenbara. Fotografen William Eggleston uttryckte det på ett bra sätt – att vara i krig med det uppenbara. Om vi ska hålla oss kvar vid vad andra fotografer sagt tänker jag ibland som Garry Winogrand – jag fotograferar för att se hur något ser ut på bild.

Lars Tunbjörk är fåordig om sitt eget sätt att fotografera och lånar gärna citat från andra i en sorts ofrivillig försiktighet att prata om sig själv. Det gör honom till en udda fågel inom sitt skrå. Första gången vi träffas är flera år innan den här intervjun. Det är i Paris 2004 och hans franska agent (Galerie vu) har bjudit in en stor samling av sina mest kända fotografer att delta med en bild i en gemensam utställning. Fotografer som nått viss ryktbarhet på internationella gallerier odlar gärna sin personlighet lika unik som sitt bildskapande. Det bestående minnet av den utställningen var ett trångt mingel mellan skinnbyxor, slängkappor, äventyrliga hattar och vandringskängor av utrikeskorrespondentens snitt. Många av bilderna var dessutom ett frosseri i antingen krig, sex eller någon sorts drogmissbruk. Lars Tunbjörk ställde ut en bild på sin mamma med papiljotter i håret. I kontrast till flera av sina kolleger på galleriet bar han varken något iögonfallande klädesplagg, inte ens en sådan där tunn skrynklig linnescarf som många fotografer håller sig med. Han höll sig aningen i bakgrunden men på något sätt väldigt närvarande. Som den nyktra killen på en fest som inte snackar så mycket men i gengäld hör vad alla säger. Kanske är det också det som gör att han får sina bilder.

– Alla de där klyschorna om hur kameran blev en sköld och en inträdesbiljett till nya sammanhang stämmer på mig. Framför allt när jag var ung var jag väldigt blyg, även om det blivit bättre med åren. Det är något jag försöker övervinna men samtidigt vill jag att det ska synas i bilderna att jag inte märks som fotograf.

Att Lars tycks passera osynlig genom de platser han dokumenterar är ett typiskt kännetecken för hans bilder. Sällan deltagande men alltid nära. Trots det är han minst sagt synlig som fotograf genom sin utrustning. Ofta med mellanformatskamera (analog) och en hemsnickrad blixtanordning där blixtljuset från en ovanligt stor reflektor mjukas upp av kåpan från en badrumslampa.

Å andra sidan har han ett tålamod som många bara kan drömma om. I arbetet med Landet utom sig, en bok som skulle bli hans stora genombrott, kunde han återvända till samma plats under tre år i jakt på en bild. Väl på plats väntar han. Lite som en naturfotograf som sätter sig på pass.

– Ibland kan det gå blixtsnabbt, ibland en halvtimme. Vissa platser åkte jag till i flera år, som Hultsfredsfestivalen och Kiviks marknad, utan att få en enda bild som gick att använda.

Nyckeln att orka vidare med den sortens envetna arbete beskriver han som personligt engagemang i det han försöker skildra, en tro på att det är något viktigt att berätta.

– Oftast får jag idén till ett projekt när jag återvänder till gamla bilder. Det kan vara en bild eller två där jag känner att det finns något att bygga vidare på. Så var det till exempel med boken Kontor. Där var det en bild som fick mig att vilja fortsätta. Samma sak med Home, där var det en bild på en tvål i mitt föräldrahem som gjorde att jag kom igång.

Kanske är en av hemligheterna att också varva sina längre projekt i Sverige med snabbare och kanske även mer exotiska uppdrag som bildjournalist. För New York Times och diverse andra publikationer har han åkt på uppdrag långt bortom det moderna svenska folkhemmet: isländska entreprenörer efter krisen, shoppinghysterin i Kina, sport i Dubai och filmfestivalen i Cannes. Med mera. Det går aldrig att ta miste på vem som stått bakom kameran i de här reportagen, även om de bitvis har svårare att lyfta till samma poesi som han formulerar i Sverige. Journalistikonen Egon Erwin Kirsch sa en gång något i stil med: Verkligheten överträffar alltid dikten och inget är mer fantastiskt än fakta. Ungefär så jobbar Lars Tunbjörk med bild. Verkligheten blir poesi, vardagens poesi, för att använda ett slitet uttryck.

Hans ämnen är aldrig självklara och det är sällan speciellt lätt att ens i efterhand ringa in vad bildsviterna egentligen handlar om. Ändå är de lätta att relatera till. Ta projektet Vinter till exempel. För ett par år sedan tilldelades reportaget Scanpix stora fotopris och har dessutom blivit bok liksom en välturnerad utställning. I bilderna ser vi utsnitt av den vardag som präglar en riktig svensk vinter. Smutsig snö, trista landskap och en inomhustillvaro som får dig att vilja byta land.

– Jag har ett komplicerat förhållande till den mörka årstiden och går oftast själv in i något sorts mörker i januari. Med Vinter försökte jag på något sätt angripa det. Det var svårt eftersom jag tidigare känt mig beroende av det skarpa och klara ljuset för att kunna fotografera. Men när det väl släppte förnyade jag mitt bildspråk ordentligt. Det blev snabbare och råare. Det dröjde däremot ett år innan jag insåg att jag hade något på gång.
Av hans hittills nio utgivna böcker bär åtminstone sju det tydliga signum som blivit Tunbjörks eget; den hårda men hjärtliga humorn, den gripande ensamheten och svenska stoltheten.

– Där jag lyckas bäst väcker samma bild flera känslor. Då finns humorn där och melankolin, liksom skönheten och fulheten. Vi kan säga att det är motstridigheterna jag försöker få tag på.