Markus Andersson om jakten på den rena bildtonen

Från Lágamál. Foto: Markus Andersson

Så var fallet med det pågående projektet Lágamál – ett personligt grubbleri där tanken är att göra en bilddikt på versmått där han rimmar på bilder som har tematisk koppling.
–  Det är inte uppenbart, men som en slags inre stomme.
–  Än så länge har jag experimenterat med en artist book med handtryckta fotogravyer, men tanken är att göra en bok i mindre upplaga. Projektet kommer att rulla på tills det är färdigt.

Om Lágamál inte har någon deadline, hade Revisit/Rewind, som han gjorde tillsammans med fotografen Mette Muhli, författaren Roberth Ericsson och musikern Anders Malmberg, en betydligt tajtare tidsram.
–  Mette och jag pluggade samma fotoutbildning och insåg vid någon tidpunkt att vi var från Karlskoga båda två och ville göra något projekt tillsammans. Men något som gick lite utanför en vanlig fotoutställning. Vi kontaktade två andra exil-Karlskogabor för att göra en utställning med mer intryck än det visuella.

För att få driv i projektet bokade de helt sonika in en utställning på Karlskoga konsthall.
–  En jobbig sits, men samtidigt driver det på.

Revisit/Rewind handlar om att återvända till barndomen där nya intryck kolliderar med minnen. De fyra arbetade separat och tanken är fyra fristående arbeten som binds samman av ett gemensamt ursprung.

Markus gick bland annat efter de personliga landskapen och besökte återigen välbekanta platser – en gammal koja han byggt som liten med en kompis, skogarna där hans farmor och farfar hade sommarstuga en gång i tiden, lekplatser… För att återse de platserna och få till den där kollisionen mellan då och nu.
– Jag ville skildra det som varit det normala för mig och göra något okonstlat som förhoppningsvis ändå blir intressant för någon annan. För Revisit/Rewind passade det därför bättre med vanlig negativ färgfilm.

Han jobbar annars gärna med alternativa processer som fotopolymergravyrer, våtplåtar med mera, men söker inte den typen av gamla klassiska framställningssätt för sakens skull – utan väljer efter vad han vill berätta.
–  Kanske kan jag upplevas som splittrad, men det är intressant att jobba på olika sätt. Dels är det utmanande av just den anledningen, dels tycker jag om den hantverksbaserade fotografin som våtplåtar eller fotopolymergravyrer och hamnar då ibland i ett fack där tekniken kan dölja bilden. Man får inte glömma bilden – det går inte att klä ut en dålig bild till en bra bild genom ett filter i Photoshop eller genom analoga processer.

Fotogravyrer kom han i kontakt med via Ulf Fågelhammar, som driver 591photography.com, och vars systerson Peter Ragnarsson driver Intermezzo Grafik och håller kurser i ämnet.
–  I och med att Peter har sån koll på processen kan jag få plåtarna exakt dit jag vill. Samtidigt finns det ett element av slump i det som jag tycker om.

Som fotograf är Markus den iakttagande typen, något han i jobbet som pressfotograf ibland får rucka på. Men får han som han vill är han inte regissören utan snarare den som håller sig i bakgrunden och obemärkt tar in vad som händer och sker.

Precis som ströfotograferandet sår frön till personliga projekt, samverkar pressfotografin med de egna arbetena.
–  Och tvärtom. Det är korsbefruktande och nyttigt.

Målet med de egna bilderna är att de ska vara perfekt visuellt balanserade. Vad det innebär har han bara metaforer för att förklara.
–  Om du slår på en stämgaffel får du en ren ton. Som att i tanken hålla i hörnet av en bild och knacka lite – det ska bli en ren ton. Någon slags visuell harmoni.