Naturen som idé

–  Hej ledsen att jag är sen, men jag ville köpa lite fika, säger hon och lägger en påse på bordet. Helene berättar att hon varit i de här lokalerna sedan 1994, hon delar den med ett par andra fotografer Lokalen är byggd som en ateljé i två plan och från den öppna balkongdörren hörs Odengatans trafikbrus.

–  Förr i tiden var det lite fint att ha en ateljé i huset. Det finns en likadan i porten bredvid men annars är de inte så vanliga längre, säger hon, nöjd över att ha sitt kontor i ett av dessa sällsynta rum. Helene Schmitz är troligen mest känd för sina närbilder på växter som återfunnits i hennes böcker Blow up och System och Passion: Linné och drömmen om Naturens Ordning. Men när jag frågar henne om närbilderna utbrister hon:

–  Jag är trött på närbilder! Jag snöade in på dem för tio år sedan och nu vill jag göra något annat.

Inspirationen till närbilderna kom delvis från den tyske fotografen och konstnären Karl Blossfeldt som levde vid det förra sekelskiftet, men också från ett gediget intresse för litteratur. Hon ville göra vackra böcker. En annan sida av myntet var att hon tyckte om det som hände när man tog sig riktigt nära växterna för att fotografera.

–  Om man kommer tillräckligt nära öppnar sig en ny värld, man ser saker man bara gått förbi förut. Det gör att allt får ännu en dimension.

Hon hade också en annan tanke med att göra dessa böcker. Helene ville skapa motsättningar mellan hur vi oftast uppfattar blommor och hur de egentligen ser ut. Vår vanliga uppfattning om blommor är att de är något ljuvligt, vackert och ofarligt. Med sitt projekt Carnivores där hon porträtterar köttätande växter ställer hon det på sin spets. Här visar hon blommor som är håriga, glupska, klibbiga och dödliga.

–  Det var något som Linné hade stora problem med, han vägrade tro att en växt kunde äta upp något levande, säger hon och ler retsamt.

Linné är även ett inslag i hennes senaste projekt. Fast här får han ta en roll i skuggan av en av sina lärljungar, Daniel Rolander. Han skickades av Linné till Surinam för att samla in växter och insekter. Trots att han var sjuk större delen av sin sju månader långa vistelse  bland de olika plantagerna i Surinam plockade han med sig en samling växter och insekter hem. Daniel Rolander har genom den akademiska historien klassats som något av en lat och ogin individ. Det sägs att han var gravt  alkoholiserad och inte speciellt begåvad. Men Schmitz vill med sitt senaste projekt återupprätta hans heder.

–  När Rolander kom tillbaka ville Linné att han skulle överlämna alla sina fynd till honom, Rolander vägrade och det sägs att Linné gjorde inbrott hos Rolander för att få tillgång till de växter och insekter han tagit med sig hem. Linné bröt med Rolander, han hamnade då i dålig dager och kunde inte få jobb någonstans. Till slut var det en välbärgad man i Danmark som gav honom mat och husrum, och tid att skriva sin dagbok från sin resa. Det är en handskriven bok på latin på 700 sidor, den är helt fantastisk! berättar Helene.

Rolanders dagbok har inkorporerats i projektet Ur regnskogens skugga, då den utgör textmassan i boken. Helene fick reda på den här historien från en amerikansk forskare i latin, James Dobreff, som berättade om Rolander för henne och hon fick då idén att göra en resa i hans fotspår.

–  Det var dags att han skulle få sin upprättelse, vissa hävdar att han var den mest framträdande av Linnés lärljungar men han har aldrig fått sin stund i rampljuset, säger Helene med revansch i rösten.

Hennes tanke var inte att direkt illustrera Rolanders text utan snarare låta sig inspireras av hans sätt att beskriva naturen som fientlig och besvärlig.

–  Jag förhöll mig till hans text men med en viss konstnärlig frihet, beskriver Helene sin relation till Rolanders dagbok.

Inför resan anlitade Helene en assistent, Felix Bridell, som hjälpte henne med förberedelser och var med på själva resan. De var borta i fem veckor och hade över hundra kilo utrustning med sig. Packandet pågick nästan lika länge som själva resan.

–  Eftersom det är så fuktigt i djungeln var vi tvungna att ha med dubbelt av all utrustning eftersom elektronik inte gillar fukt speciellt mycket. Men det enda som hände var att en av mina datorer fick någon form av djungelfeber. Den fick en svart fläck i ena hörnet som försvann några veckor efter att vi kommit hem. Så det var väl fukt som hade krupit in eller nåt, berättar Helene.

För att förhindra att fukt tog sig in överallt sprang de runt i butiker i hela Stockholm och bad om små påsar med silicagel. Sådant som ligger bland diverse produkter för att dra åt sig fukt. Såndana små påsar hade de sedan liggande överallt bland sin elektroniska utrustning.

–  Eftersom vi fotograferade digitalt var vi tvungna att sitta varje kväll och göra backups på allt, ingenting fick gå fel, säger hon.

Fotomässigt hade de med sig Phase One p45+bakstycken monterade på Mamiyahus, men även datorer, stativ, hårddiskar och allt annat som behövs för att säkert få med sig rätt bilder hem. Förutom att packa in allt i silicagel var de även tvungna att ha all utrustning i ett rum utan luftkonditionering annars hade det tagit nästan en timme att få bort all kondens från utrustning när de tog ut den. Däremot kunde de själva bo i rum med luftkonditionering. Trots att utrustningen gjorde resan problematisk var det inte det jobbigaste med vistelsen i Surinam.

–  Det svåraste var att stå i 35 graders värme och 98 procents luftfuktighet med mängder av insekter som försöker äta upp dig och samtidigt ska du fokusera totalt på fotograferingen, säger hon och skrattar.

Det låter som en ganska besvärlig resa, så jag blir nyfiken på om hon är sugen på att göra det igen eller om hon blev avskräckt.

–  Avskräckt, definitivt! Jag ska ha riktigt bra betalt för att göra det igen, utbrister hon glatt.

Men det tar inte lång tid innan hon erkänner att hon antagligen kommer att göra något liknande igen om hon kommer på en idé som är tillräckligt intressant.

För att ha möjlighet att ta de bilder hon behöver har hon med sig en liten portabel studio som används vid närbilderna på växter och insekter. Det största problemet utomhus är oftast vinden eftersom den gör att växterna gungar och rör sig, så Helene försöker alltid se till att hon hamnar i lä när hon ska fotografera sina närbilder.

Förgänglighet som motivation
Helenes fotointresse väcktes i tonåren, då tog hon bilder av sin familj, sina vänner och naturen runt omkring henne. En av anledningarna till hennes intresse för fotografering var att hon hade svårt för världens förgänglighet.

–  Jag tror att många fotografer känner samma sak, det finns en relation mellan fotografi och förgänglighet. Genom att ta en bild av något tror vi att vi kan frysa tiden, spara ett ögonblick, hindra döden. Men det är ju bara en illusion, säger hon.

Större delen av sin karriär har hon gjort uppdrag parallellt med sina konstprojekt Men vid 40 års ålder valde hon att satsa mer på sina egna projekt.

–  Jag gav alltid 100 procent även vid uppdrag men när det är något man brinner för så blir det alltid mer, nu kör jag verkligen 110 procent med mina projekt, berättar Helene. Helene arbetar i dag bara med konstnärliga projekt och samarbetar med ett galleri i Paris och med Fotografiska i Stockholm.

–  Vi lever i en tid där vi människor försöker kontrollera naturen. Vi låser in djur och hugger ner skogen, men samtidigt är vi en del av naturen, en väldigt liten del. I jämförelse med allt annat är vi väldigt små, förklarar hon och visar ett kort avstånd mellan tummen och pekfingret.

–  Tänk bara på en sån sak som guldet, vi har bestämt att det är väldigt värdefullt och därför skövlar vi stora områden och förgiftar vattendragen, men vi kunde lika gärna valt något annat. Vem bestämde att just guld skulle vara så värdefullt? Oavsett hur mycket vi försöker kontrollera naturen är vi samtidigt så hjälplösa.

Bildserien Livingrooms innehåller bilder från hennes barndomshem efter att en eld har härjat och förstört hela hemmet. Ännu ett bevis på de krafter som är bortom vår kontroll. Till en utställning som hade »det osynliga« som tema gjorde Helene en bild på kärnkraftverket i Forsmark. Där man försöker hitta ett sätt att förvara kärnavfall säkert i 100 000 år.

–  Det är helt galet, vi kan inte ens överblicka så lång tid. Vi minns ju knappt vad som hände för en kvart sen, säger hon engagerat. Vi experimenterar med jordens resurser, men vi har tappat kontrollen. Det är sådana saker jag vill rikta in mig på med mina kommande projekt.
Telefonen i Helenes väska ringer och hon dyker ner under bordet för att svara.

–  Jag sitter i en intervju här, kan jag ringa dig senare?

Hon dyker upp ovanför bordsskivan igen och jag frågar hur hon kommer på sina olika projekt.

–  Saker kommer över mig och det gäller att vara beredd, se till att fånga det som händer, säger hon. Under sin resa i Surinam stötte hon på en fjärilsodling mitt i djungeln, hon fascinerades av platsen och bestämde sig för att göra en egen bildserie om platsen. Sunken gardens blev en separat utställning som ställdes ut ungefär ett år efter att hon kommit hem från sin resa.

Närbilderna på växter som återfinns i projekten Blow up, Carnivores och System och passion ser hon som porträtt, när bilderna ska tas vrider och vänder hon på växten för att se hur hon bäst ska visa den växtens karaktär. Men hon har svårt att beskriva exakt hur hon tänker, det handlar mer om en känsla.

–  En gång hade jag en bild på en fuchsia med i ett reportage i National Geographic, just den bilden var tagen med blomman hängande upp och ner. När tidningen kom ut hade de blivit nerringda av människor som var upprörda över att bilden hade varit upp och ner, skrattar Helene som haft två av sina bildserier med i National Geographic.

Men det är inte helt lätt för en fotograf som Helene.

–  De kräver att man skickar sina råfiler till dem eftersom inga bilder de publicerar får vara retuscherade. Det var lite problematiskt för mig eftersom jag oftast riggar blommorna i min lilla portabla studio innan jag tar bilderna. I en av bilderna var en ståltråd med i som blomman var fastsatt i, den var jag tvungen att ta om. I vanliga fall hade jag redigerat bort ståltråden i efterhand, men det fick jag inte göra med de bilderna. Att skicka råfilerna kändes lite som om en skulptör skulle få skicka in en klump med lera. Råfilerna är inte mina färdiga bilder, säger hon. Samtidigt förstår jag att de vill ha kontroll över att bilderna inte är manipulerade.

I andra projekt där hon fotograferar mer dokumentärt är det känslan hon vill åt, förmedla upplevelsen av platsen. Utrustningen hon använder är ganska långsam, en mellanformatare på stativ eller ibland en storformatskamera. Det gör att hon inte bara knäpper bilder till höger och vänster. Bilderna är i stället igenomtänkta och färre till antalet. Hon säger att hon gärna hade jobbat med storformat i Surinam också men det hade blivit för bökigt.

Helene säger att hon inte fotograferar speciellt ofta. Ibland går det en månad utan att hon ens tar upp en kamera. Men det vill hon ändra på.

–  Jag vill ha mer tid att fotografera och jobba med mina projekt. Senaste tiden har jag jobbat mycket med Ur regnskogens skugga, det innebär att jag suttit med texter, jobbat tillsammans med formgivare och tryckeriet vilket är roligt, men det tar mycket tid. I nästa projekt vill jag inte jobba med lika mycket text, utan mer renodlat med bilder, även om det är intressant att arbeta med text också, säger hon kluvet.

–  Den är som ett konstverk tycker jag, säger hon medan hon försiktigt fäller upp den och visar hur man sätter dit objektivet. Själva kameran var inte så farligt dyr, runt 17 000 kronor, men filmen är väldigt dyr nuförtiden. Storformat är mycket vackrare än andra sätt att fotografera, jag vill gärna fota på ett trevligt behagligt ställe med den här, inte djungeln eller nåt annat jobbigt ställe, säger hon och skrattar.

Till sin digitala mellanformatsutrustning har hon förutom ett vanligt makroobjektiv ett specialobjektiv från en förstoringsapparat. För sina närbilder behövde hon få ett stort skärpedjup, men samtidigt ville hon inte behöva använda bländare 22.

–  Jag ville ligga mellan bländare 8 och 11 och det bästa sättet för att få det skärpedjupet då var att använda den förstoringsoptiken. 

Vad gäller bildbehandling använder hon Photoshop, hon tycker att det är viktigt att fotografer i dag kan använda det, men lika viktigt är att man inte drar allt för friskt i spakarna. Det hon tycker är det vanligaste felet folk gör i dag är att man låter hela bilden vara skarp, skärpan ska få falla bort i vissa delar av bilden. Men hon märker även att en del fotografer drar lite för mycket i färgmättnaden. Många bilder dödas i datorn menar hon. I sin egen redigering ställer hon färgerna, kontrast och lägger på en kurva. En viss retusch krävs ibland eftersom hon använder små stativ och hållare för att hålla upp växterna. Men hon förändrar aldrig själva växtens utseende.

–  Jag har experimenterat med så många olika tekniker att jag inte riktigt har en stil, jag anpassar min blick efter hur projektet ser ut. Men hittills har många av mina bilder varit ganska rena och enkla, närbilderna blir rätt avskalade och sakliga. Men jag vill bort från det nu. Nu vill jag ha det mer okontrollerat och skitigt.

Men hon säger att hennes personliga stil är en process som är i konstant förändring, och det borde det nog vara hos alla som gör något konstnärligt.

En viktig inspirationskälla för Helene är film, hon tittar på all sorts film men är lite extra förtjust i de filmer som inte riktigt följer mainstreamfåran utan de lite smalare filmerna. Några av hennes favoritbilder bland sina egna projekt är de som liknar scenografier från filmer. Bilder där man inte vet vad som hänt men inte heller vet vad som kommer att hända. Hon vill att bilderna ska skapa fler frågor än vad de ger svar.

Jag undrar nyfiket vad hon har för nya projekt på gång. Men mina frågor, likt Helenes bilder, lämnas utan svar.

När jag kommer hem den kvällen och tittar på nyheterna ser jag bilder från naturkatastrofer från olika platser i världen, hur naturen totalt ignorerar våra fruktlösa försök att kontrollera något vi knappt förstår oss på.