Privata bilder skapar igenkännande
Hennes bilder är intima, vackert korniga och ibland repade efter många års förvaring i skokartonger. Möt Londonbaserade Lina Scheynius som bestämt vägrar att fotografera med digitala kameror, snart ger ut sin tredje fotobok och planerar en utställning i Sverige nästa år.
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
Lägg till på Facebook
Lägg till på MySpace
Lina Scheynius karriär som fotograf drog igång egentligen utan att hon jobbade målmedvetet för det. För några år sedan gjorde hon sin egen hemsida där hon publicerade sina bilder av sig själv, ex-pojkvännen och vännerna. Några av bilderna postade hon också på Flickr. En dag upptäckte hon att hemsidan hade fler än 2000 besökare om dagen. Kort därefter fick hon ett mejl från en agentur i New York.
– De sa att de älskade mina bilder och undrade om jag skulle vilja prova att jobba som fotograf. Jag sa ja och det första jobbet de hittade åt mig dök upp ett par veckor senare – ett porträtt av Charlotte Rampling för magasinet Dazed and Confused. Efter det rullade det bara på. Ett av mina senaste tidningsuppdrag var för brittiska Vogue. Förra året hade jag min första soloutställning i London på The Last Tuesday Society. Nästa stora utställning är planerad i Sverige nästa år, men detaljerna är inte riktigt klara än.
Hon har dessutom gett ut två fotoböcker och har lämnat en tredje till trycke-riet. De beskrivs bäst som pocketböcker för fotografi.
– Jag reser och flyttar mycket och har inte plats för stora fotoböcker, och många fotoböcker är dessutom väldigt dyra. Den första tryckte jag 2008 i en upplaga på 400. Jag sålde den enbart via min hemsida www.linascheynius.com. Den andra tryckte jag året efter i en litet större upplaga. Den tredje boken kommer i maj och innehåller enbart bilder som jag tog innan jag började jobba som fotograf. Det är många bilder på min före detta och på mig själv som jag länge haft liggande i skokartonger. Vissa är lite repiga och fläckade, och så har jag låtit dem vara också i boken.
Verkliga och intima bilder
Trots att det blir svårare och svårare att få tag i film och folk som vill framkalla filmen använder Scheynius fortfarande bara analoga kameror. Det är speciellt att jobba med film.
– Jag gillar överraskningsmomentet. Jag gillar att längta efter att få se en bild. Jag gillar kornen och färgerna. Vilken kamera jag sedan använder är inte så jätteviktigt, men jag gillar automatiska kameror så att jag snabbt kan ta bilderna jag hittar.
Det är sina personliga bilder hon tycker bäst om och och helst jobbar med.
– Det ligger inte någon komplicerad process bakom. Jag får en idé, eller ser något i min vardag som jag vill spara, och plockar fram min kamera. Sedan är jag noggrann med vad jag väljer att visa upp och vad jag bara låter ligga i garderoben. Jag lägger mycket tid på att välja ut de rätta bilderna, och bestämma vilka bilder som gör sig bäst tillsammans. Jag bearbetar inte bilderna digitalt, och beskär dem inte heller. Det jag ser genom kameran är det jag visar upp.
För några år sedan jobbade Scheynius som modell, men numer ställer hon sig endast framför sin egen kamera. Erfarenheterna framför kameran hjälper henne när hon står bakom.
– När jag fotar mig själv är det ingen skillnad på rollen som fotograf eller modell. Det är jag som tar bilden av mig själv helt enkelt. Men erfarenheterna från modelljobben har varit nyttiga. Jag såg mycket när jag jobbade som modell, och lärde mig hur jag inte ville jobba. Modefoto kan vara fruktansvärt enformigt. Mycket regler för hur saker ska göras, och lite rum för experiment och överraskningar och misstag. Jag försöker jobba lite annorlunda så gott det går. Jag tror även att mina erfarenheter har hjälpt mig när jag mött tidningar och modeller och folk i branschen. Jag har redan sett miljöerna förut, och kan lättare känna mig bekväm än vad jag förmodligen skulle gjort annars.
Hennes modebilder skiljer sig från hennes privata. Då lägger hon tid på planeringen – var, när och hur hon ska fota. Vem som ska vara med på bilderna och vilka kläder som ska visas diskuteras med tidningarna.
– När allt är planerat dyker jag upp på fotograferingen med en liten idé om hur jag ska ta den första bilden och sen låter jag dagen flyta på. Jag tar polaroider hela tiden för att ha ett hum om vart vi är på väg. Regnar det så regnar det, då syns det på bilderna. Är det soligt så är alla gladare, och då syns det.
– Jag får höra att folk gillar att mina bilder är så verkliga, att de kan känna igen sig i bilderna. Många pratar om hur intima de är. När det gäller modebilderna så är det många som uppskattar just att de inte är retuscherade och att de känns spontana.
