Så väljer proffset
Sara Arnald tycker själv att hon är rätt teknikintresserad för att vara en blandad porträttfotograf. För henne är tekniken en viktig del av fotograferingen, men hon låter den aldrig komma i vägen för kreativiteten.
För mode och lifestyle är det kalasbra med relativt långa bränn-vidder som ger bra kroppsproportioner. Här Phase One 150 mm /2.8 IF på Phase One P40+ på största bländare 2.8. Bra isolering från stadsbilden och snygg bokeh. 1/250 s, f/2,8, ISO 200
Schneider-Kreuznach LS 80mm/2.8. Grymt skarpt objektiv som passar perfekt för tajtare miljöporträtt (motsvarar 50 mm på fullformat). Objektivet har centralslutare och kan synka på ner till 1/1600 s, även om det inte behövdes här. 1/200 s, f/2,8, ISO 400
En bild ur en kampanj för Dreamandawakes redesign-projekt till förmån för Röda Korsets Rädda Mammorna-kampanj. Bilden är ljussatt enbart med bilder projicerade direkt mot modellen och bakgrunden. Matrismönstret från pixlarna tycker jag blev en bonus. 1/10 s, f/4, ISO 400
En blandning av blixtljus och ljus från lysstavarna ger den simmiga discokänslan. Bilden föreställer artisten Vanbot och säger en hel del om den musik hon gör. Valde Canon 24-105L som funkar i alla väder, då jag inte visste vad jag var ute efter. 1/2 s, f/4, ISO 200
Ett porträtt av artisten Loney Dear. Här fösökte jag hitta en inramande miljö som passar hans mycket vackra och lite hemliga musik. Det blev skogen i skymningsljus. 1/60 s, f/3,2, ISO 160
– Jag tycker det är kul att ha bra grejer. Jag utbildade mig också på Fotoskolan Stockholm mellan 2006 och 2008 – där jag nu också jobbar som lärare – vilket gav mig möjligheten att testa ny och dyr utrustning. Har man haft tillgång till bra grejer så vet man när man inte ska nöja sig med exempelvis skärpan, säger hon.
Till sin fotografering använder hon sig av tre kamerahus. NEX-5, Canon 5D MK2 och Phase One P40+. Tre olika kameror som lämpar sig bra för olika typer av fotografering.
– Jag vill egentligen ha sökare för att fotografera, men min Sony nex-5 är riktigt bra för den är så liten och kompakt. Bilderna blir stora, och på flera bilder tagna med den har jag bara lagt på en enkel kontrastkurva. För att den ska bli smidig använder jag ett 16 mm pannkaksobjektiv, vilket blir som 24 mm vidvinkel i fullformat. Det fungerar riktigt bra och snabbt för gatufoto, och jag använde den när jag fotade ett resereportage åt dn i Saigon.
Canon för magasin
Sara berättar att hennes 5D MK2 är det självklara valet för magasin-fotografering.
– Jag gillar just den kameran eftersom den inte är lika otymplig som husen i 1-serien. Ska jag släpa på mycket prylar så tar jag min Phase One i stället. För de flesta magasinjobben använder jag i huvudsak fyra objektiv. 24-105 mm/4 L IS USM är till exempel väldigt smidig att resa med. Problemet är att det har ett högt lägsta bländartal. Å andra sidan är den fruktansvärt välbyggd och passar utmärkt som allroundobjektiv. Ska jag ut på ett jobb och tänka snabbt är zoomen bra. Det är också detta objektiv som jag fotograferat med dagligen i fyra år.
Som just reseobjektiv menar Sara att det är extra bra med zoom eftersom man slipper byta objektiv i dammiga miljöer, och att det på så vis är värt att inte alltid kunna få det där korta skärpedjupet.
– Nästa favorit är Canons 50 mm/1,4 USM. Är det något objektiv jag vill ha kvar så är det detta. Lätt vikt och funkar till allt. Tyvärr har jag lite problem med autofokusen på mitt objektiv, men det är ändå riktigt bra. Skulle jag köpt en 50 mm i dag hade jag slagit till på 1,2 – det är bättre, ljusstarkare och skarpare.
För porträttfotografering vill Sara var nära den hon fotar. Därför tycker hon inte att teleobjektiv funkar till det. Och hon brukar heller inte fotografera över 135 mm.
– Canons 85/1,8 USM är en fin porträttglugg, även om min är lite mjuk i fokus. Den använder jag så fort jag kommer över 50 mm, och då till att fotografera folk. Sedan har vi 100/2,8 Macro USM. Den är riktigt fin för porträtt, men också som makroglugg. Perfekt för bild-byråbilder när man vill isolera objektet mot bakgrunden.
Vad ögonen ser
Förra vintern lyfte Sara på telefonen för att ringa till den danska kameratillverkaren Phase One. Hennes plan var att dra iväg på en backpackingresa till Thailand, Indonesien, Vietnam och Australien – med en Phase One-kamera och några objektiv – under några månader. Projektet kallade hon Carried Away.
– Min idé var att visa att det visst går att resa med en stor kamera, och att hela tiden lägga upp bilder på min blogg. »Vad vill du ha med dig?« var deras svar och fråga. Jag fick ta med vad jag ville, så jag tänkte efter hur jag skulle tänka med objektiv och tillbehör. Därför började jag fundera på vilken typ av fotografering jag blir inspirerad av. Då insåg jag att jag inte ville komma speciellt nära, inte beblanda mig. Jag ville i stället ta in mycket, och låta projektet vara det som jag ser, med mina ögon. Valet blev därför att inte ta med något teleobjektiv, att inte distansera mig, eftersom jag ville få med det som jag ser med den mänskliga blicken.
Med på resan tog Sara därför tre objektiv – Schneider Kreuznach 80 mm/2,8 IS och 55 mm/2,8 IS samt ett prototypobjektiv från Phase One på 35 mm.
– 80 mm är en kitglugg som blir som en normal i fullformat, så den visste jag att jag ville ha med. Den är tacksam för den är så användbar, speciellt till porträtt. Det är min absoluta favoritporträttglugg, och när man ser skärpan från den så vill man ju bara gråta. I dag är sensorerna så bra så det är objektivet som sätter gränserna. Just därför vore det att kasta pengar i sjön att ha en så bra kamera utan en bra optik. 55 mm ville jag ha med så jag fick något vidvinkligt. Sedan ville de skicka med ett prototypobjektiv på 35 mm för att se om jag blev nöjd. För mig var det lite för vidvinkligt, övriga objektiv kändes naturliga för mig.
Två objektiv som Sara använder men som inte följde med på resan var Mamiya 120/4 Macro och 150/2,8 IF.
– 120/4 är det inte så mycket att säga om, den är skarp och bra för makrofotografering. Men 150/2,8 är en typiskt skön modeglugg som har en snygg oskärpa som satan. Det som blir så snyggt med långa brännvidder är proportionerna. Och med den gluggen handlar det inte om mötet med den man fotar, utan snarare om en avbildning.
Anpassar sig till brännvidden
När Sara gick ut och fotograferade på sin resa hade hon med sig kameran och alla tre objektiv. Men det var inte så ofta som hon bytte objektiv.
– Det var som en del av projektet. Det handlade ju om att man är i mina ögon, där jag varken möter eller undersöker saker i detalj. I stället är det som en ganska nollställd blick som är mer som »här står jag och tittar«. Satte jag på 80 mm-objektivet en dag så plåtade jag med det nästan hela dagen. Eller med 35 mm. Det blir som om jag ställer om mina ögon och »är 35 mm«. Jag är ändå rörlig och rör mig mycket, letar bildvinklar och utsnitt. Jag anpassar mig till brännvidden i stället för tvärtom, säger hon.
På så vis menar Sara att det till en viss gräns är okej att låta tekniken styra.
– Jag tittar mycket i sökaren, ser vad jag ser, och jobbar utifrån det. Visst bestämmer tekniken en del om hur resultatet kan komma att bli, men det mesta går att fixa. Slänger man exempelvis på ett fisheye-objektiv så handlar det mest bara om tekniken. Bilden blir inte direkt så verklig med en sådan bildvinkel.
Samtidigt visste inte Sara exakt vad projektet skulle resultera i. Hon beskriver bildspråket som en våg som rör sig upp och ned.
– Tittar man på Carried Away-projektet så ser man tydligt hur det börjar trevande, med många bra bilder i början. Sedan blir det uselt, för att sedan bli bra igen. Tittar man på det bildmässiga så ser man hur jag till slut hittar en form, och att bilderna håller sig till den formen allt mer. Själv fascineras jag av den typen av fotografer som har ett underfundigt men ändå förutsättningslöst sätt att betrakta saker – som Tunbjörk.
Att styra eller bli styrd
Att styra eller bli styrd av teknik är en fråga som Sara funderat på. Därför vet hon också fördelarna med att behärska både teknik och efterbehandling på rätt sätt.
– Under resan lade jag upp bilder som jag redigerat mer eller mindre. På vissa bilder drog jag i färgerna mer, och gjorde ändringar. Det var rätt intressant att läsa kommentarer från andra personer på dessa bilder, personer som inte verkade tycka att jag utnyttjade potentialen i utrustningen. Men för mig handlar det om att det är jag själv som sätter tonen i bilden, och att en bild inte blir färdig direkt i kameran. Själv tror jag att många som är tekniskt intresserade börjar med att utgå från tekniken i stället för bilden, och därför tänker: »Hur kan jag utnyttja den här tekniken på bästa sätt?«. För mig får tekniken aldrig komma i vägen för min kreativitet.
