Foto som helar

För Emma började idén växa fram under året hon pluggade psykologi, filosofi och sociologi i Lund.

–  Jag har alltid varit intresserad av människor och kärlek, och hur man når någon själsligt. För mig har det emotionella alltid varit något speciellt. Min första tanke var att bli personlig coach, men min kreativitet fick mig i stället att fundera på hur man kunde göra för att dokumentera kärleken.
Emma berättar att hennes fästman jobbade med både kamera och film, och att hon en dag ville att han skulle visa henne hur man fotade.

–  2008 åkte vi ut och fotade blommor i en bondgård. Det här var ju inte så svårt, tänkte jag, och fotade vidare. Jag tror jag fotade alla blommor som fanns innan jag attackerade mina kompisar och lyckades övertyga dom att ställa upp på modellbilder. Egentligen hade jag ingen tanke om att fota människor, och själv var jag rätt blyg. Men kanske kunde jag slå ihop två världar inom foto, säger hon.

Maj 2009 fotade Emma sitt första bröllop, något som hon sedan fastnade för att göra. Men samtidigt kände hon att hon inte fick lika mycket tillbaka som hon gav. Med de tankarna åkte hon året efter till den internationella bröllopsfoto-mässan wppi i Las Vegas.

–  Där lyssnade jag på bröllopsfotografen Jesh de Rox när han berättade om sitt experimentella projekt Beloved. Han berättade och visade olika tekniker och övningar han använde sig av när han fotograferade par, och hur de uttrycker sin kärlek till varandra. Efter den 2,5 timmar långa showen sa han att han ville att alla som var där skulle testa hans idéer, och se vart de leder.

Det var då Emma fick den stora aha-upplevelsen och visste vad hon skulle göra för att utveckla sin fotografering.

–  Det är det här jag alltid velat göra men inte vågat. Inte vågat för rädslan att sticka ut. Jag vill hitta min egen stil, den jag är och det jag vill göra. Och för mig handlar det om att få fram den äkta kärleken och de äkta känslorna hos paret och låta dem berätta sin unika historia som ingen annan tidigare gjort. Genom kärleksövningarna skapar jag en miljö som gör att deras känslor kommer upp till ytan. På så vis skapar de egentligen själva bilderna – bilder som är personliga för dem.

Emma förklarar att det som är personligt alltid är olika, och att det är kul att se hur just det här paret uttrycker sig. Det handlar om att få paret att känna sig tryggt, säger hon. Under tiden fotograferar hon paret.

–  Vissa är svåra att få lugna och avslappnade. Det är klart, jag är ju helt okänd för dom. Men om vi pratar med varandra och jag visar mina känslor inför dem så får de lättare att prata. De första övningarna är lättsamma, som att gå mot varandra från tio meters avstånd för att sedan krama om varandra. Sedan får de hålla om varandra och titta varandra i ögonen för att känna att de är samspelta.

Vid bröllopsfotografering använder sig Emma av dessa tekniker för att komma närmare paret. Oftast är de då så glada och uppspelta att det blir mycket glädje. Men för par som vill komma varandras känslor närmare finns övningar att gå vidare med.

–  Det kan handla om att få fram känslan de hade när de träffade varandra för första gången. Men även att de föreställer sig hur det känns att vara ifrån varandra under tre år. De får berätta om sina känslor för varandra, om att säga hej då. De får även berätta om hur mycket de skulle kämpa för varandra om den andra var obotlig i en sjukdom, om sin värsta mardröm.

Men Emma förklarar att hon alltid slutar med något positivt, och att känslorna efteråt ofta brukar bli omvälvande.

–  Till slut kommer man dit. »Det här är vi«, säger paret när man lyckats. Det är en jättevacker process att få komma någon så nära, allra längst in. Det är som att titta på havet där man kan se den djupaste kärleken, och jag känner mig hedrad över att bli insläppt dit.

Övningarna tar 2-2,5 timmar om paret får tid på sig att fundera och reflektera under tiden. När de sedan tittar på bilderna tillsammans kan det hjälpa dem att upptäcka detaljer som annars lätt försvinner i vardagen, och att kunna riva murarna mot sig själv och andra. Emma hoppas också att paren kan använda bilderna framöver för att se sin kärlek till varandra, och redan nu får hon många brev från tacksamma par och brudpar som älskar känslan i hennes bilder.

Sitt bildspråk beskriver hon som lättsamt, djupt och med mycket känslor. Och med mycket romantik, hoppas hon själv. Men för att ta fram den rätta känslan i sina bilder måste hon nu redigera sina digitala bilder, något som hon helst vill komma ifrån. Egentligen ser hon sig själv mer som en konstnär än fotograf.

–  Nu har jag börjat foto med analog film med en Kontax 645 mellanformatskamera. Jag gillar handarbete och att skapa direkt i kameran och sedan vara klar. När jag efterbehandlar mina bilder försöker jag få dem att se ut som analoga. Jag gillar det utseende filmen ger på färg, brus och hudtoner som man får – varför ska jag då fota digitalt?

Och det är just den känsla man får av de tagna bilderna som är det allra viktigaste i hennes filosofi.

–  Egentligen räcker det med att mina bilder lyckas påverka ett par att fortsätta leva tillsammans hela sitt liv. Redan då har jag lyckats dra mitt strå till stacken.