Fotografering

Fototips: Utöka bildvinkeln

När du inte har ett tillräckligt vidvinkligt objektiv för att fånga ett stillastående motiv kan du sammanfoga flera bilder. En av flera nackdelar med detta är svårigheten att visualisera bilden på plats. Läs om vilka av problemen som går att hantera.

Om du någon gång fotograferat med en vidvinkelzoom gissar jag att du fått uppleva att det händer saker när du tittar genom kameran. Bilden ser annorlunda ut jämfört med hur ögonen uppfattar det hela.

En typisk vidvinkelzoom (för småbildsformat) går från 18-24 mm. Det är ungefär från 24 mm och på vidvinkligare brännvidder som bilden börjar förändras så mycket att det blir svårt att se hur motivet fungerar som bild, utan att titta genom kameran. Någon säger kanske att det går att träna upp medan en annan säger att det är svårt att visualisera en bild även vid mer normala brännvidder. Jag hoppas ändå att de flesta kan hålla med mig om att det är svårare när det gäller ordentligt vidvinkliga bilder.

När jag står inför mitt motiv som inte ryms med den 24 mm-brännvidd som många av dagens normalzoomar har som vidvinkligaste läge, så ser jag ingen annan utväg än att chansa. Chansa på att motivet fungerar efter att jag slagit ihop mina delbilder och beskurit det hela till en vanlig bild.

Tyvärr blir det oftast även en chansning gällande ifall jag täckt in hela mitt motiv. Det kan verka underligt eftersom det bara är att ta till ordentligt vid sidan om så jag har marginal att ta av. Problemet är att jag luras att tro att det räcker med att titta på ytterhörnen i delbilderna.

 

De fyra delbilderna tagna med en brännvidd motsvarande 24 mm på småbildsformat (24x36 mm). När jag tar dessa fyra bilder har jag bara en mycket vag uppfattning om vad jag kan förvänta mig att få med i slutbilden.

 

Hörnen spretar iväg ordentligt medan speciellt höjden på mitten av bilden inte alls täcker upp samma vidvinklighet.

 

Slutresultatet motsvarar ungefär en bild tagen med ett 16 mm-objektiv. Även om jag hade haft fler delbilder för att kunna skapa en vidvinkligare bild är det tveksamt om jag velat utnyttja det. Detta eftersom förvrängningen i kanterna blir så stor.

 

Parallaxproblemet

Att fotografera dessa fyra delbilder på fri hand är i teorin ingen höjdare, men i praktiken går det ofta bra. Mycket beror på hur känslig förgrund man har. Det gäller att det går att placera skarven mellan vänstra och högra bilden på ett ställe där en missmatch inte syns, eller åtminstone inte syns tydligt.

Det går även att minska parallaxfelet genom att flytta hela kroppen och inte bara stå med fötterna på samma plats och vrida kameran från vänster till höger. Med bra programvara kan man se till att inte sammanfogningen blir onödigt dålig på grund av parallaxfel.

Förutsatt att förgrunden tål missmatch så gäller det att plocka bort matchningspunkter från förgrunden i panoramaprogrammet. Detta är en av många anledningar till att inte använda automatiska panoramaprogram utan att jobba med ett program där man har full kontroll över vilka punkter i de olika delbilderna som programvaran ska försöka matcha ihop så bra som möjligt.

Högre upplösning

Även om jag främst ser allt detta krångel som en nödlösning i de fall då man absolut inte kan ha med sig en vidvinkelzoom (eller för den delen inte tycker det är värt att investera i en) så är det inte bara nackdelar. Med fler delbilder får du högre upplösning. Om man dessutom jobbar med stativ går det att komma runt parallaxfelen. Att fotografera med stativ bör göra att bilderna blir mer genomarbetade och det skadar sällan.

 

167315513313063_1605427199501880
 

    Senaste kommentarerna