Fotografering

Så bygger du din portfolio

Att bygga en portfolio är enkelt. Det svåra är att göra den bra. En riktigt bra portfolio visar inte bara vad du gör utan ger dig kunder eller möjlighet att ställa ut. Här får du tips och råd för att vässa din portfolio. Hör bland annat vad fotografen, agenturen och curatorn har att säga om något av fotografens bästa verktyg i jakten på nya uppdrag.

En portfolio är en samling bilder. Så långt är inget konstigt. Men den består inte nödvändigtvis av dina bästa bilder. I stället samlar man bilderna under ett tema, en stil eller för att de passar ihop. Portfolion ger dig hur som helst den fantastiska möjligheten att presentera vad du kan göra.

Den första frågan portfoliobyggaren bör ställa sig är vad den ska användas till. Ska du visa den på din webbsida, göra en klassisk bok med tjocka läderpärmar för att visa kunder på möten, visa för en curator på ett galleri där du vill ställa ut, eller skicka ut en liten folder till möjliga och befintliga kunder?

Vem vill du nå med din portfolio? Gör du en hemsida behöver du lista ut om du ska ha en blogg, webbsida eller bara en portfoliosida. Vad får kunden eller betraktaren ut av respektive typ? Om du bara har en blogg där du visar vad du gör kanske ditt budskap går förlorat – att du vill bli anlitad som fotograf för uppdrag. Samtidigt kan en blogg där du delar med dig av kunskaper och visar vad du gör, generera trafik och nya kunder.

Vad ska du ha för bilder i din portfolio? Är du inte ute efter porträttjobb ska du kanske inte visa upp grymma porträtt i din portfolio. Allt du visar ska du vilja att kunder anlitar dig för. Du vill inte säga nej, den typen gör jag inte när kunden sett att du gör det bra.

För en digital portfolio kan det räcka med att använda skärmen. Ska du göra en klassisk portfoliobok eller annan fysisk portfolio bör du printa bilderna.

 

Bilder till portfolion

Ett scenario är att du redan har bilderna och bara behöver göra urvalet. Ett annat att du behöver ta bilder. I det läget behöver du motiv, så var inte rädd för att fråga dina vänner om hjälp mot att de får en print eller två.

Ett första urval kanske består av 100-300 bilder. Skriv ut så många du kan. Det blir en helt annan sak när du kan lägga upp alla bilderna på ett bord eller golv, eller sätta upp dem på en vägg och betrakta dem i lugn och ro. Du kan lägga till och dra ifrån bilder, se hur de ser ut bredvid varandra.

Redigera hårt. Våga välja bort favoriter om de inte funkar tillsammans.

Våga fråga en expert eller annan fotograf om råd. De kan hjälpa dig att hitta dina starka och svaga sidor. De kanske ser någonting du inte sett i dina egna bilder. Men lyssna samtidigt inte för mycket, för det är viktigt att du skapar din portfolio som du själv tror på.

De 10-30 bilder du till slut landar på ska du kunna stå för. Tänk på att det är bättre att ha med få riktigt bra bilder än att ha många halvbra.

Tänk också på hur du till slut presenterar bilderna. Färger, stil, typsnitt med mera samspelar med dina bilder för att göra en bra portfolio. Du ska inte gömma dina bilder i formen du presenterar dem på, utan framhäva bilderna så att de kommer till sin rätt. Fundera på bildernas ordning, om du ska presentera dem kronologiskt eller för att skapa en viss känsla.

Att få till en bra portfolio kan vara komplext. Vi tog två fotografer, en agentur och en curator till hjälp för att ge dig så bra verktyg som möjligt i jakten på en vinnande portfolio.

Klassikern

Den klassiska portfolion är den tjocka boken med printar och läderomslag med fotografens namn ingraverat på framsidan. I den kommersiella fotovärlden är det fortfarande vanligt med den här typen av portfolio.

– De är fortfarande intressanta trots att vi lever i en digital värld, säger Jenny Myrberg på fotografagenturen Söderbergagentur. Ser man internationellt på mässor så är det fortfarande det som gäller. Man kan tro att allt går över till digitalt, men det är något visst ändå med att ha en print.

På Söderbergagentur har alla fotograferna likadana portfolios från House of Portfolio i New York.

– Men de kan välja om de vill ha en egen färg.

Innehållsmässigt ska det stämma med det manér varje fotograf har.

Grunden är att portfolion är hos agenturen och det är ofta de som är på att de behöver uppdateras.

– Det är ofta vi som väljer och sätter in bilderna, för vi är ute på mötena mer och ser vad som efterfrågas. Att visa sina egna bilder är en sak, många gånger visar fotografer sina senaste, men det kanske inte alltid är det mest säljbara. Jag skulle vilja säga att det är ett samarbete.

Vilka är fallgroparna när en fotograf väljer bilder?

– Det som fotografer ofta läser in är stämningen som var på en plats – de minns om det var en jätterolig fotografering, men det behöver inte betyda att bilderna blev fantastiska. Vi ser ju platta bilder och har ingen aning om ifall det var en trevlig dag när de plåtade eller om det tvärtom var en urjobbig dag och det inte flöt, men att man ändå nådde ett fantastiskt resultat.

En annan fallgrop är formatet.

– Många gånger om man inte har en agent har man inte blivit pushad att skaffa sig en bra och snygg portfolio. Det är skillnad att komma med någon liten egen plastpärm med fickor som inte är blanka och krispiga. Det ger mycket mer om man har fina printar.

Reklamfotografen

En av Söderbergagenturs fotografer är Emilia Bergmark-Jiménez.

– Min portfolio ska representera mig – visa vem jag är fotografiskt och för mig är det väldigt viktigt att den ger ett sammanhållet intryck.

Hur mycket är hjärta och hjärna?

– Det är hjärna för att det handlar mycket om att visa de sakerna man är bra på och vill jobba vidare med, att man medvetet väljer vad man har i boken för att man vill fortsätta göra den typen av jobb. Det är nog olika för olika fotografer, men när jag plåtar är det väldigt mycket hjärta så jag behöver inte så ofta välja mellan hjärta och hjärna innehållsmässigt. Jag gillar väldigt mycket saker som jag gör så det behöver inte bli en så stor konflikt för mig. Men det har det tagit väldigt lång tid att komma fram till. I början var det svårt.

Vad är mest utmanande med att göra en portfoliobok?

– När jag som reklamfotograf på en agentur ska göra en bok som är kommersiell men ändå är jag själv, som är vacker, fin och professionellt utförd. Men det måste finnas ett kommersiellt värde och det får man inte glömma bort.

Portfolioboken ser Emilia som ett komplement till hemsidan och bloggen, där hon kan publicera betydligt mer bilder än i boken.

– När man visar bok är man ofta i en helt annan situation – då har man ofta bokat en tid och tar någon annans tid i anspråk. En blogg är mer som att man visar vem man är, sin person – jag gör det i alla fall. En bok har bara ett visst utrymme även om Emilia har en extra tjock bok med många sidor.

– Om jag bara visade det som fanns i min portfolio skulle det inte vara signifikativt för hur jag jobbar eftersom jag jobbar kvantitativt, tar mycket bilder. Den stora skillnaden mellan nätet och boken är att man i boken visar en kvalitet – hur man printar och hur man retuschar. Bilder kan vara jättefina på nätet, men på en print kan det se ut som skit – överskärpt, fult retuschat och så vidare. Det kan man inte fejka om man visar bok. Det är väldigt viktigt för mig att det är bra kvalitet på printarna, att färgerna stämmer och att printarna motsvarar kvaliteten på bilderna. Är det fina bilder ska printarna vara det också.

Men boken är inte en ensamt stående tingest för fotografen att visa upp. Oftast har kunden redan sett fotografens arbete på nätet. Då blir boken mer en utgångspunkt för ett samtal.

– I många fall när man träffar en ad eller någon annan som ska se ens bok kanske de redan har en bild av en från bloggen och det är oftast en mer dynamisk bild än boken för att det får plats mer. Boken är ett snålare urval. Det är både bra och dåligt.

Vilka fallgropar har du stött på?

– Det hör ihop väldigt mycket med vilken period man är inne i som fotograf. De senaste åren har jag gjort många jobb som jag är väldigt nöjd med och känner att jag har utvecklats mycket. Då när jag tittar i min gamla bok, från innan jag gick med i Söderbergagentur, så är den ju per definition sämre för att jobben jag gjorde för några år sedan var sämre. Men det största felet jag kan se när jag tittar tillbaka i tiden är att jag försökt få in för många olika manér i boken. Nu är det viktigaste att boken är konsekvent och enhetlig. Även om jag har gjort stora reklamjobb som gått på stortavlor betyder det inte att de passar in i det intryck jag vill ge i boken.

Vad ska boken göra?

– Om du bokar mig som fotograf så är det på det här sättet jag kommer att ta mig an ditt uppdrag. Man kan ju också visa det som man helst vill göra, det tycker jag är viktigt. De flesta fotografer gör en massa olika uppdrag, men man visar inte allt även om det var en häftig kund eller roliga omständigheter. Man tar med de jobben där man tycker att man nådde fram till något slags mål man vill fortsätta jobba mot. Så tänker jag. Det handlar om att ge ett tydligt kvitto. Men det beror på vad man är för fotograf.

Boken bör också kompletteras med en stor portion egen insats – att prata om sig själv och vem man är. Presentera sig kort sagt. Det gäller i alla fall för Emilia.

– Jag tycker om att gå och visa min bok själv, jag föredrar det. Många fotografer tycker inte att det är så kul, men jag tycker att det är roligt och min bok hör väldigt mycket ihop med mig som person.

Adam Haglund printar precis som Emilia ut sina bilder. Du ser dem bakom honom på golvet i bakgrunden.

Ett annat manér

Fotografen Adam Haglund i Malmö driver företaget Apelöga, med flera anställda, där det kommersiella fotot står i centrum. Han är också sin egen med tidningsreportage och mer dokumentära projekt. De senaste åren har han skickat ut en liten bok med sina bilder till kunder och tidningar han jobbar och vill jobba med.

– Dels har jag gjort det för egen del för att få en överblick och känsla för min utveckling, säger han. Det är ett sätt att stanna upp och tänka till, att reflektera lite. Jag har nästan fått känslan att jag var bättre förr, men när jag tittar i mina böcker kan jag se att jag utvecklas. Dels att göra det i tryckt form och skicka iväg – då lämnar man nåt mer beständigt.

Hur väljer du ut bilderna?

– Inte de 20 bästa utan de 20 som passar bäst ihop.

Fantastiska bilder kommer inte alltid med. Men på hemsidan kan man bara bomba på med hotshots.

Om det urvalet är mer hjärta är Apelöga mer business och hjärna.

– Där säljer jag min själ. I kontrast till det vill jag göra de här där jag struntar i vad kunderna gillar.

Varje gång jag skickar ut en bok får jag nya uppdrag så den betalar sig. För de kunder jag redan har är det bra att påminna dem om mig.

Med böckerna signalerar han även att det går ganska bra – han kan ju trycka en bok och skicka ut.

– Jag tror mycket på att kunna hålla i något, det får ett annat värde och folk tycker om att bläddra och känna.

Finns det några fallgropar?

– En fallgrop är kanske att jag alltid tycker att det jag gjort sist är det bästa. Det är svårt att veta hur mycket text som ska vara med också. Boken ska inte kännas för gammal, även om jag gör en ny varje år

– böckerna ska kunna gå att använda en längre tid.

Hur går du tillväga?

– Jag går igenom alla mappar sen sist. 300-400 bilder ska bli 20-talet bilder. Det landar i någon slags magkänsla – att inte tänka på vad jag tror att mina uppdragsgivare vill se. Inte tänka, utan känna. Det är väldigt utvecklande, inte bara resultatet, utan vägen dit är ett mål sig.

På Apelöga gör de också en liten bok, men där handlar det mer om att visa bredden, olika case. Att vara mer hjärna än hjärta i urvalet.

– Dem delar vi främst ut på möten, men skickar även till en del tunga kunder. Den är helt klart mer taktisk.

Vilket är ditt bästa tips?

– Att göra det och inte bara tänka på att göra det. Jag känner fotografer som pratat om att göra en bok i två år, men inte kommit till skott. Det är viktigt att visa upp att man gör något. Jag är ingen perfektionist, färgerna är inte alltid rätt och skärpan inte perfekt – jag tar med bilder jag gillar och så får det vara så. Försöker inte överarbeta. Det är också utelämnande, du säger ju detta är det bästa jag har. Men det är vad man gör som spelar roll, det är inte tanken som räknas. Jag tror mycket på att lämna efter sig något och tycker man själv om det kommer säkert andra göra det också.

Från en curators synvinkel

Ytterligare ett skäl att göra en portfolio är för att visa en gallerist, en curator eller annan person som har med utställningar att göra. Maria Patomella är frilansande curator, som bland annat jobbar med Fotografiska i Stockholm. Hon har och är inblandad i Stockholm Photography Week (nästa gång våren 2014) där fotografer ges möjlighet att visa sina portfolios för en hel drös representanter från etablerade gallerier med mera runt om i världen. Maria har också varit med på portfoliogenomgångar i Paris och Houston.

Vad tittar du efter?

– Rent konkret har jag upptäckt att vi svenskar är sämre på att sätta samman en presentation. Man måste vara väldigt strikt i urvalet. Vill man visa ett utställningsförslag måste man göra ett hårdare urval och hellre visa tio bilder än 30 som är av blandad kvalitet. Som fotograf tjänar man på att gå igenom portfolion mycket – visa den för andra människor innan man till exempel visar den för en gallerist eller en curator. Men även att man gör en bra presentation. Rent praktiskt tycker jag att det är bättre att ha bilder i plastfickor i en låda. Då kan man titta på den på ett annat sätt. Som curator kan man plocka bort och lägga ut bilderna.

Curatorn Maria Patomella med Joakim Strömholm inför utställningen om Christer Strömholm på Fotografiska.

Maria återkommer igen till urvalet som måste göras hårdare.

– Fotografer vill visa allting de gjort, men det är bättre att de visar någonting de verkligen kan stå för och har genomarbetat. Jag tycker mer och mer att det är vitkigt att fotografen tänkt igenom det de presenterar och står för det.

Hur mycket hjärta och hur mycket hjärna?

– Bara med hjärtat hela vägen. I alla fall när det gäller utställningar. Reklam och den biten, där måste man tänka mer med hjärnan, men ur mitt perspektiv är det åtminstine 80 procent hjärta och resten hjärna. Man märker om någon verkligen är passionerad i det den gör.

Vilka fel märker du att folk gör?

– Osäkerheten, hur man agerar och hur mycket man också lyssnar på den som tittar på bilderna. Hur bra man kan ta kritik eller beröm.

– Men det främsta är att det ska vara genomarbetat med bra kopior – kanske 20x30 centimeter inplastade i en bra låda. Sen säger jag kanske inte att man behöver ha ett artist statement, men att man har ett papper där det står vad man har för tanke och syfte bakom bilderna.

Jämfört med till exempel Paris har vi en sämre vana vid att visa våra portfolios. Möjligen har inte rätt forum funnits.

– Centrum för fotografi har haft såna här portfoliovisningar, men dem har jag aldrig varit på. Stockholm Photography Week kommer i vår att köra för tredje gången och försöker utveckla det här. Men jag tror det behövs mer sånt. Det är winwin för både gallerier och curators. Jag kan ju träffa en massa fotografer på två dagar under Stockholm Photography Week, alltså se mycket under en kort tid. Och fotografer kan träffa curators från hela världen. Det här har medfört att fler åker till Paris och visar bilder också. Det kostar mycket med flyg, hotell och sånt, men man tjänar på det.

Till skillnad från att bara mejla med en curator.

– Jag får tusen mejl med titta på mina senaste bilder. Det är bättre att ses.

En start kan vara att mejla några jpeg-bilder och försöka boka in ett möte.

– Om man mejlar ska man se till att bilderna kommer upp på en gång, att man slipper klicka upp något eller hoppa till en massa länkar. När man får så många mejl med förslag orkar man inte till slut. Boka tid och ha sen din portfolio genomarbetad. Det märks på en gång om du har tänkt igenom saken eller inte.

 

    Senaste kommentarerna