Spotmätning ger kontroll

Det finns flera vägar till perfekta exponeringar. För oss som fotograferar digitalt är kanske det vanligaste att chimpa - ta en bild, kolla histogrammet, justera exponeringsvärdena och ta en ny bild. Fortsätt tills exponeringen sitter. Nackdelen: Det är långsamt och kräver många bilder.

Bättre kontroll kan du få med spotmätning (kallas också utsnittsmätning eller punktmätning). Det är snabbare och du behöver inte prova dig fram till rätt resultat.

Av de tre vanligaste ljusmätningsmetoderna - flerfältsmätning, centrumvägd mätning och spotmätning - är spotmätning den som ger störst kontroll. Istället för att arbeta med genomsnittliga värden för hela motivytan kan fotografen välja ut specifika delar av motivet och bara mäta på dem.

Men många fotografer som provat spotmätning upplever att exponeringarna blir sämre. Att allt blir krångligare och tar längre tid. Många gånger beror det på att de kombinerat spotmätningen med exponeringsautomatik, alltså lägena P, A eller S.

Spotmätning fungerar egentligen bara riktigt bra i kombination med manuell exponering. Varför då? I grunden utgår alla exponeringsmätare från att ett genomsnittligt motiv är medelgrått. Eller mer exakt - att det reflekterar 18 procent av det infallande ljuset. Det antagandet fungerar hyfsat tillsammans med mätmetoderna centrumvägd mätning och flerfältsmätning. Då mäts ljuset i stora delar av bildytan, och genomsnittsvärdet blir ett hyggligt riktvärde.

Om du ska arbeta med spotmätning på samma sätt måste du hitta detaljer i motivet som ska återge just medelgrått. Och det är inte alltid så lätt. Eller så får du använda spotmätning i kombination med exponeringskompensation. Men i det här fallet är det krångligare än att exponera manuellt.*

Det här svåra motljuset är ingen match för den som spotmäter. Mätpunkten mot ansiktet, +0,7. Foto: Göran Segeholm

När du fotograferar med spotmätning vill du bara i undantagsfall att exponeringsmätaren ska ställa in sig i mitten av exponeringsmätaren. Om du till exempel vill utgå från ljus hud i bilden är den märkbart ljusare än medelgrå.

Om du vill ha riktig nytta av spotmätningen måste du vänja dig vid att tänka på hur ljusa de olika detaljerna i ett motiv bör bli i den slutliga bilden. Om du lyckas utveckla en känsla för det kan du punktmäta mot vilken del av motivet som helst. Välj bara det som är viktigast för bilden.

Om det är viktigt att molnen blir vita, men inte så vita att alla detaljer försvinner, så rikta bara mätpunkten mot det ljusaste i molnet och ställ in exponeringen så att den visar på + 1,7 eller + 2. Då vet du att molnen blir ljusa, men inte urfrätta.

Om det viktigaste är att detaljerna i en svart skinnjacka inte försvinner, mät mot skinnjackan och se till att inte mätvärdet går under -1,7. Och så vidare.

Spotmätning kräver viss övning. Men det betalar sig. Glöm bara inte att ställa tillbaka kameran till flerfältsmätning eller centrumvägd mätning om ni är fler i familjen som använder kameran. Annars är det fara för att semesterbilderna blir exponerade uppåt väggarna.

*) Med ett undantag. På en del kameramodeller finns det en inställning som gör det möjligt att koppla funktionen för exponeringskompensation direkt till en inmatningsratt utan att användaren samtidigt måste hålla ner en knapp. Det fungerar bra i kombination med spotmätning för den som trots allt helst håller fast vid automatiken.

Brudklänningen ska bli så ljus som det går utan att det försvinner några detaljer. Värdet +1,7 ger tillräcklig säkerhetsmarginal. Foto: Göran Segeholm

LÄS PÅ I MANUALEN!

Spotmätning fungerar olika på olika kameror. Vissa modeller mäter ljuset vid den aktiva autofokuspunkten. Andra punktmäter alltid ljuset precis i mitten av sökarbilden. Läs på i manualen.

Spotmätning fungerar sämre i svagt ljus än andra ljusmätningsmetoder. Hur stor skillnaden är varierar också mellan kameramodellerna.

Lär känna din kamera

För att du ska ha nytta av spotmätning måste du utveckla en känsla för hur ljust något egentligen blir när det ligger på +1,3 eller -0,7 på skalan i sökaren. Och du måste veta var gränsen för över- respektive underexponering går.

För att nå den kunskapen finns det inget som slår den här praktiska övningen. Den ger dig dessutom specifik kännedom om hur just din kamera fungerar.

1. PREPARERA KAMERAN

- Ställ in exponeringsväljaren på M.

- Ställ in lägsta möjliga ISO-tal.

- Ställ in tonkurvan i kameran på "normal". För att göra det måste du ge dig in i menysystemet.

- Ställ in kameran på att ge bilder i .jpg-format. Råformat behövs inte för den här övningen.

- Välj spotmätning som ljusmätningsmetod.

- Ställ in kameran så att den exponerar i tredjedels bländarsteg och inte i halva (om det är möjligt på din modell).

2. FÖRBERED FOTOGRAFERINGEN

- Hitta ett medelgrått motiv, gärna utan färgton. Det kan vara en bit grått papper.

- Se till att papperet är jämnt belyst.

- Sätt kameran på stativ och rikta den och zooma så att det gråa pappret fyller upp hela bildytan.

- Ställ in kamerans vitbalans så att du inte får färgstick i bilden.

- Välj manuell fokusering och ställ in fokus så att bilden blir helt oskarp. Nu ska det bara synas ett grått sudd i sökaren.

3. FOTOGRAFERA

- Ställ nu in exponeringen så att exponeringsmätaren i sökaren står på 0. Om du använder exponeringsmätaren på displayen på kamerans ovansida, som vi gjorde, kom ihåg att täcka för okularet. De flesta kameror levereras med ett litet plastlock för ändamålet.

- Minska nu exponeringen nio tredjedels bländarsteg. Enklast är att räkna klicken medan du vrider slutartidsratten.

- Nu har du kameran inställd på exponeringen -3 bländarsteg. Ta en bild.

- Vrid slutartidsratten ett snäpp (till -2,7) och ta en bild till.

- Upprepa tills du nått exponeringen +3. Det blir sammanlagt 19 bilder.

4. UTVÄRDERA

- Nu har du alltså på kamerans minneskort 19 bilder med olika exponeringar. Det skiljer ett steg på exponeringsskalan mellan varje exponering, vilket motsvarar 1/3 bländarsteg.

- Tryck på "play" eller "review", så att du ser den senast tagna bilden. Bläddra dig fram till bildvisningsläget där du får se ett histogram. Om du gjort allt rätt innehåller histogrammet i stort sett bara en enda stapel. Risken är stor att den stapeln ligger allra längst ut till höger för din +3-bild. De flesta kameror ger kritvitt där.

- Klicka dig igenom alla bilderna för att se vilket ljushetsvärde de olika exponeringarna ger.

- Överkurs: Du kan tanka över bilderna till en dator och mäta värdena i ett bildbehandlingsprogram. Men det är inte nödvändigt för att få nytta av övningen.

5. FOTOGRAFERA

Så nu vet du - om du mäter upp en punkt i motivet med spotmätning och får värdet + 1,3 vet du precis var det kommer att hamna i din tonskala.

Välkommen till kontrollfreakklubben.

FOTNOT: Testbilderna är tagna med en kamera av märket Nikon. De flesta andra kameramärken har plus till höger och minus till vänster på exponeringsskalan. Om du ändrar tonkurva i kameran ändras också resultatet av den här övningen. Om du fotograferar i råformat kan du välja tonkurva i efterhand.