Vi förklarar

Vi Förklarar: Blixtljus genom tiderna

Profoto B2 och B1 är några av de modernaste blixtarna.

Fotografi handlar ju till stor del, för att inte säga helt och hållet, om ljus. Och finns där inget ljus, ja då får man skapa sig ett eget. Och här får du en kort genomgång av hur de olika teknikerna för att skapa artificiellt ljus sett ut genom historien.

Ordet »fotografi« betyder ju, enkelt förklarat, att måla med ljus. Att säga att ljuset är en av grundstenarna i fotografi är därför en underdrift. Utan ljus blir det inga bilder. Men vad gör man då när det inte finns något naturligt ljus? Men framför allt, hur gjorde man förr i tiden? Och hur har utvecklingen sett ut fram till våra moderna, lätthanterliga och batteridrivna blixtar?

I fotografins barndom var solen den självklara ljuskällan. Därför blev fotografi nästan en säsongssyssla. Vintertid är det inte långa stunder det var tillräckligt med ljus för att fotografera. Det här gör det ju så klart givet att någon form av artificiellt ljus behövs för att utvecklingen ska gå framåt.

Det började med eld

De första försöken med artificiellt ljus kom på slutet av 1830-talet. I form av en vätgaslampa. Den bestod av en vätgaslåga som antändes och värmde en bit kalciumkarbonat tills denna började lysa med ett starkt sken. Metoden blev dock ganska kortvarig då den inte var speciellt säker, och inte heller producerade så bra ljus för fotografi. Man provade även andra sorters kemiska lösningar med ungefär samma resultat. Ett av problemen var att ljuset inte innehöll hela ljusspektrat.

Goldsworthy Gurney uppfann grunden till den första artificiella belysningen som användes för foto.

De första experimenten fick ses som ett misslyckande, trots att de ändå varit en förbättring mot det totala mörker som rådde tidigare. En fransk journalist och fotograf ville kunna fotografera i Paris avloppssystem. Där nere var det så klart ganska mörkt och på grund av alla gaser är det inte lämpligt att ha en öppen låga där heller. Istället användes en lampa som producerade en elektrisk båge mellan två noder som sken upp. Den här tekniken kunde producera bilder med slutartider på runt 2–3 sekunder.

Inte heller den här lösningen var något som skapade tillräckligt starkt ljus för att hänga kvar. Istället började man experimentera med magnesium.

Pulver och tråd

Det tog inte så lång tid från det att man började experimentera med magnesium tills dess att det fanns en lösning att köpa. Men det var inte det klassiska pulvret som var först ut. Istället var det en magnesiumtråd som var den första spelaren på banan. Tråden lindades i olika former och monterades med en reflektor bakom sig. Tråden brann sedan och spred sitt sken i vilket man kunde fotografera. Formen på tråden och vilken reflektor som användes berodde på vad det var som skulle fotograferas. Tekniken blev populär trots att magnesiumtråden var dyr att köpa. Trots de många olika varianterna var den aldrig riktigt optimal. Tråden brann ofta inte fullständigt och ljuset var inkonsekvent vilket gjorde att man hade svårt att exponera rätt. Det brinnande magnesiumet lämnade också en tjock rök efter sig som vare sig var nyttig eller speciellt smidig om man ville ta en bild till. Trots priset och svårigheterna blev magnesium­blixtarna populära. Men som vanligt var det några som inte var nöjda. Nya experiment började ta form.

På 1880-talet provade Adolf Miethe och Johannes Gaedicke att blanda magnesiumpulver med kaliumklorat, något som de skulle komma att marknadsföra som »Blitzlicht«, »blixtljus« på tyska. Men idén fick de från en annan pionjär, Charles Piazzi Smyth. Piazzi Smyth forskade om pyramiderna och deras ursprung. För att kunna fotografera inuti pyramiderna behvövde han artificiellt ljus. Istället för den opålitliga magesiumtråden provade han att blanda magnesiumpulver med krut. En teknik som inte heller var helt lyckad, men som inspirerade de två tyskarna till att skapa »Blitzlicht«.

Blixtpulvret var en ganska osäker blixtmetod.
Charles Piazzi Smyth

Den som sett blixtpulver antändas vet att det brinner snabbt och kraftigt. Det här var så klart ett stort lyft för blixtfotografin. Man kunde nu producera bilder med mycket kort slutartid.

Men inte heller blixtpulvret var en perfekt lösning. Pulvret var väldigt explosivt och inte helt ofarligt att varken tillverka, göra i ordning för användning eller att använda. Olyckor var inte helt ovanliga, tyvärr. Röken, som varit ett problem med magnesiumtråden, var fortfarande ett bekymmer. En annan lösning behövdes.

Nästa steg på utvecklingstrappan var blixtlampan. Från början var det en glaslampa fylld med syrgas i vilken man antände små tunna remsor av aluminiumfolie med hjälp av elektricitet (man använde även magnesium och senare även zirconium). Blixtlampan var säker, ljudlös (i stort sett), rökfri samt konsekvent vilket så klart var ett stort lyft mot det tidigare pulvret som hotade att förgöra dina fingrar när det hanterades. De första blixtlamporna började produceras kommersiellt runt 1925. Och inom några år blev de omåttligt populära.

Blixtlamporna utvecklades, en av deras nackdelar var att de var en engångsprodukt. Därför utvecklade man till exempel blixt­kuben där fyra blixtlampor satt i samma lilla enhet och därför kunde användas fyra gånger innan den fick kastas.

Blixtröret

Det tog dock inte så lång tid förrän nästa stora uppfinning stod för dörren. Redan 1931 satt Harold Edgerton och funderade på hur han kunde använda en varningslampas korta blinkande för att frysa bilder. Edgerton var det elektroniska blixtröret på spåren. Genom att leda in ström i en glaslampa fylld med gas (i dag används bland annat xenon) fick han gasen att lysa upp. Varierade han styrkan på strömmen blev ljusstyrkan olika. Därmed var grunden till den moderna blixten född.