Som rastlös tonåring fick han följa med pappa på en resa till Kurdistan i norra Irak. Allt dokumenterades med en kompaktkamera. – Vi var med om massor med spännande och starka saker men jag hade bara väldigt dåliga bilder med mig hem. Pål Laukli bestämde sig för att göra det ordentligt nästa gång och började läsa på. I dag är han en av Norges mest eftertraktade fotografer.
TEXT Ola Jacobsen | FOTO Pål Laukli
Precis hemkommen från en resa till Kambodja, för att hjälpa en organisation som ska minska analfabetismen i fattiga länder, sitter Pål Laukli i en bil i Oslo när Kamera & Bild får tag på honom. Han håller på att »scouta locations« till en kommande fotografering.
– Det är speciellt att komma hem från den miljön och alla utsatta barn. Dagen efter sitter man här och jobbar med kampanjbilder för en sportkedja eller en ullunderställströja. Ingen dag är den andra lik, säger Pål Laukli.
Det var resan till Kurdistan som startade allt. Pål Laukli hade problem som tonåring och hans far visste inte riktigt vad han skulle göra med sin energiske son. Han arbetade som humanitär hjälparbetare och landchef för UNHCR i Irak, så han tog med Pål till irakiska Kurdistan.
– Han skulle dit och jobba och tänkte att det skulle vara bra för mig att få se lite hur andra folk hade det.
Det fungerade. Pål Laukli fick smak för fotografering och började läsa på om de stora krigsfotograferna och drömma om ett yrkesliv som fotograf. När han var 16 år fick han en spegelreflexkamera av sin mor. Sedan dess har Pål Laukli fotograferat.
– Jag gick på Internationella skolan i Bryssel då och fick tillstånd av rektorn att starta en fotografiklubb och inreda ett mörkrum i skolan. Vi tog många dåliga bilder och hade väldigt kul.
Jobbade som krigsfotograf
Under den här tiden upptäckte Pål Elliott Erwitt, Albert Watson och Annie Leibovitz. Som student köpte han boken Cyclops av Albert Watson.
– Den gjorde enormt intryck på mig. På den tiden var jag väldigt upptagen av fotojournalistik så det var häftigt att se bilder med en sådan ikonisk kvalitet. Det fanns en tydlighet i ljussättning och komposition som fullständigt golvade mig och som fick mig att se att det fanns mer inom fotografi än det rent dokumentära hantverket.
Som ung vuxen flyttade Pål Laukli till USA och studerade journalistik, men passionen låg hela tiden i fotografin.
– När jag var hemma i Norge på semester sökte jag jobb som assistent och fick det hos Dag Thorenfeldt, där jag var kvar i två år. Efter det var jag fylld av hybris och självsäkerhet. Jag var övertygad om att jag skulle bli Norges största fotograf det året.
Pål Laukli jobbade som krigsfotograf i Sierra Leone. Han gjorde utställningar med bilder av stilleben. Han förstod att han var långt ifrån Norges bästa fotograf.
Istället började Pål Laukli arbeta på ett fotolabb med att printa stora bilder för Norges största fotografer. Samtidigt byggde han vidare på sin egen portfolio.
– Jag jobbade en del för Natt&Dag, motsvarande svenska Nöjesguiden i Oslo. Det var festbilder, porträtt och några försök till fashion. Det gick slag i slag och plötsligt fick jag ett erbjudande från TinAgent att bli en del av deras team. I och med det gick min karriär från 5 till 100 km/h på två år. Det var år 2000.
2013 var Pål Laukli i New York för att fotografera den norska ishockeyspelaren Mats Zuccarello. Under resan köpte han en Fujifilm X20.
– Vid det här laget hade jag arbetat många år som stillbildsfotograf men den här lilla kameran gav mig tillbaka känslan som jag hade när jag började fotografera som tonåring.
Han kompletterade snabbt med X-Pro 1 och X-T1 och diverse objektiv.
– Kamerorna var små och diskreta samtidigt som de levererade en bildkvalitet som jag tyckte var helt fantastisk. Jag har fortfarande min Phase One och Schneiderobjektiv liggande i studion, men jag använder nästan bara Fujisystemet.
Viktigt att snabbt komma nära
Som porträttfotograf har Pål Laukli många gånger väldigt lite tid på sig att ta bilden.
– Många som jag träffar har fullbokade kalendrar och bara lite lite tid att bli fotograferade. När man jobbar med ett litet tidsfönster är det viktigt att snabbt komma nära den man ska fotografera. Här har jag stor hjälp av att Fujikamerorna är så små. Det upplevs som väldigt avväpnande och mötet blir snabbare mer intimt och personligt.
Litenheten var även till nytta när Pål Laukli var i Guinea nyligen och fotograferade utsatta barn.
– Jag är man, vit, europé… Om jag åtminstone har en liten kamera är det lättare att mötas. Att kunna arbeta med ledljus och Fuji X-T2, istället för en stor kamera och stora lampor och kraftverk, har varit en revolution i hur man kan jobba. I dag kan jag och min assistent Casper åka själva med varsin ryggsäck och göra uppdrag som för bara några år sedan hade krävt ett stort crew.
Oftast filmar Pål Laukli med X-T2 tillsammans med en Atomos recorder för log-bilder och hög »bitrate«.
– Tidigare filmade jag mycket med Red men nu använder jag de små Fujikamerorna i väldigt hög utsträckning. Jag får ofta förklara för kunder att de är bra nog. Jag brukar visa annat som jag har filmat med Fuji, så blir de lugna.
En fördel med att filma med Fujisystemet är det enklare arbetsflödet.
– Genom att filma i 10-bitars ProRes har du goda möjligheter till »grading« (förändra färgerna, reds. anm.). En av mina klippare var helt mållös när jag kom med de här filerna från Fuji första gången.
Eget projekt med barnen
Pål Laukli jobbar mycket. Och reser mycket. Det betyder att han inte träffar sina fyra barn så mycket som han skulle vilja. Men när sommaren kommer riktar han all sin uppmärksamhet mot familjen.
– Jag startade fotoprojektet Endless Summer samma år som jag köpte Fujifilm X20 och sedan har det bara fortsatt. Jag ska fortsätta till barnen blir vuxna. Jag har ju lätt ADHD så efter två dagars avslappning börjar jag fotografera. Barnen är så vana att de inte märker att jag fotograferar dem.
I många av Pål Lauklis projekt efterfrågar kunderna förutom själva bilderna eller filmen också innehåll att använda i sociala medier. Det kan handla om korta intervjuer och behind the scenes-material.
– I Norge 2018 är det få stillbildsfotograferingar som inte innehåller ett mått av filmning.
I dag kan vi lösa det väldigt enkelt genom att assistenterna filmar medan vi jobbar. Genom att använda de filmsimuleringar som finns i kamerorna får vi ett väldigt snabbt arbetsflöde för det här materialet.
Om Pål Laukli till exempel fotograferar en kampanj där bilderna ska gå på stortavlor så använder han själv GFX för själva huvudfotograferingen. Under plåtningen filmar assistenterna hela tiden med två eller tre X-T2 på stabiliserade mobila riggar.
– En grej som jag uppskattar mycket med Fuji är att de lyssnar på oss fotografer. Vi får vara med och testa prototyper. Medan många andra tillverkare är upptagna av image och varumärke upplever jag Fujifilm som ett företag som intresserar sig för att göra kameror som fotografer verkligen vill använda.
– Kamerorna är bra, men optiken är helt fantastisk. En X-T2 med 35/1.4 är min favorit i hela världen. Objektivet är bara helt fantastiskt, det är något med det som skapar magi. Jag använder den hela tiden. Både när jag arbetar och när jag bara ska ut och gå är den alltid med.
– När jag fotograferar med till exempel Phase One och Schneiderobjektiv är det alltid så tekniskt. Det blir bara teknik. En avbildning. När jag plåtar med Fuji känns det alltid på riktigt. Den där känslan av att det bara stämmer.
I parken Dette er et fint sted i Oslo (på svenska: Detta är ett trevligt ställe) står utställningen Flykt. Det är händer som tillhör överlevare, deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Parken ligger på den plats där judar och andra förföljda gömde sig i lastbilar för att smugglas till säkerhet vid den svenska gränsen.
Omkring 1 000 personer, varav 500 judar, räddades på det här sättet undan deportation och mord när nazisterna drog åt snaran kring de norska judarna under 1942. Operationen gick under namnet Carl Fredriksens Transport och var den enskilt största räddningsoperationen av judar i Norge under andra världskriget.
– Från början hade vi tänkt att fotografera porträtt och låta överlevarna stå med namn vid sina bilder. Men Polisens säkerhetstjänst avrådde den judiska föreningen från det. Det är väldigt otäckt att vi har kommit dit igen när man inte kan visa sin bakgrund offentligt utan risk. Samtidigt säger händer mycket om en människa, så jag tycker att det blev en stark utställning i alla fall, säger Pål Laukli.
Närvarande i mötet
Under ett uppdrag i Guinea för Plan Internationell i höstas reste Pål och hans assistent Casper i ett riskfyllt område.
– Då är det väldigt skönt att kunna resa med liten och väldigt kompetent utrustning. Vi visste att det var stor risk att utrustningen skulle bli stulen eller förstörd så vi använde billiga ringblixtar från Kina tillsammans med Fuji X-T2.
De träffade barn som mist sin familj i ebola. Många starka och tragiska människoöden som var en del av jobbet att förmedla.
– Då hjälper det mycket att inte komma ett helt crew med massor av utrustning. Det är lättare att vara människa om man inte har en massa teknik att hantera hela tiden.
– Fotografi handlar om att vara närvarande i mötet med andra människor. Det är en del av min person, jag har aldrig gjort något annat. På det sättet är det heller ingen skillnad på jobb och fritid för mig. Det är helt enkelt hur jag är.
»Tyckte att hon var så cool«
I snart tio år har Pål Laukli arbetat tillsammans med artisten Maya Vik. Det har blivit musikvideor, skivomslag och promotionbilder.
– Det började med att jag tyckte att hon var så cool. Jag behövde bilder till en utställning och hon behövde promotionmaterial, så det var en »win-win«.
I alla egna projekt arbetar Pål tillsammans med sin fru som art director.
– Hon var make up-artist och vi träffades på en av mina plåtningar. Nu har vi fyra barn och jag arbetar ofta med henne som art director. Så det är hon som kommer med idéerna kring Mayas bilder, ofta med utgångspunkt i hennes musik. Vi har blandat mycket verklighetstrogna bilder med kraftigt retuscherat material genom åren. Maya har väldigt höga kvalitetskrav men är lätt att jobba med. Det är kul.
Även om Pål Laukli är bred, är ett lite avvikande projekt Påls bok om Svalbard. Medan de flesta av hans bilder kretsar kring människor söker han sig här ut i vildmarken.
– Det började med att jag plåtade ett jobb där, och blev så tagen av landskapet. Det är torrt och kallt, så alla spår blir kvar. Inget ruttnar och försvinner. Oavsett var man reser är det spår av olika misslyckade projekt. Övergivna samhällen och industrier i det overkligt vackra landskapet.
Boken ska komma ut inom ett par år. Pål tror att det är tio–tolv turer kvar. Tio till tolv turer i total ensamhet.
– När jag reser till Svalbard drar jag med en ryggsäck full med Fuji, bara ut i vildmarken.
Pål Laukli
- Ålder: 43 år.
- Familj: Frun Trude och deras fyra barn.
- Bor: Holmenkollen, Oslo.
- Gör när jag inte fotograferar: Fotograferar.
- Utrustning: Fujifilm X Pro2, X-T2, X100F, GFX 50S.
- Favoritobjektiv: 16/1.4, 35/1.4, 56/1.2, 90,16–55, 50–140. På Svalbard: 100–400 med telekonverter.