10 innovationer som förändrade fotohistorien
Från rullfilm till färgfilm, autofokus och digitalkamera – och tusen innovationer där emellan. Vilka innovationer som betytt mest för fototeknikens utveckling är svårt att sia om. Här är i alla fall ett axplock som pekar vägen fram under fotografins resa mot megapixlar, minneskort och automatik.
LISTORNAS FÖRBANNELSE
Som alltid är historia ett ämne för debatt och motstridiga fakta, fotografins historia är inget undantag. När vi valde ut prylar till den här listan resonerade vi att grejerna skulle vara de första av sin sort som kunde produceras i stor skala och därför kan ses som ett första tydligt steg i utvecklingen.
BLIXT
General Electronics började producera blixtlampor runt 1927, dessa var små engångsblixtar som monterades ovanpå kameran. Innehållet i den lilla lampan var tunn aluminiumfolie som var ihopknölad till en boll som antändes med ett litet batteri. Det var inte förrän på 1960-talet som blixtar som gick att använda mer än en gång började dyka upp på marknaden. Då hade de elektroniska komponenter som behövdes blivit tillräckligt billiga för att massproduktion skulle vara möjlig.
Den första massproducerade kameran med autofokus var kompaktkameran Konica C35 AF som kom . Det var en väldigt enkel kamera med fast optik. Det dröjde till 1980-talet innan det kom en smidig lösning för autofokus i systemkameror, Minolta 7000. 1985 var den första systemkameran med fokusmotorn inbyggd i kamerahuset.
Den första, om än inte så populära, kameran med automatisk ljusmätning var Super Kodak Six-20. Den hade en inbyggd selenmätare som gav slutarautomatik. Impopulariteten grundades delvis av priset 225 dollar, vilket motsvarar drygt 3 200 dollar i dagens penningvärde, och delvis av att den var ganska opålitlig. 1962 kom den första systemkameran med en pålitlig ttl-mätning, Topcon re-Super. Pentax visade en prototyp av Spotmatic med TTL-mätning tidigare men produktionen kom inte igång förrän 1964.
RULLFILMEN
Rullfilm med pappersbas kom 1885, men det var en kortlivad historia och därför hoppar vi fram till 1889 i stället, då en inte helt stabil, tidig variant av negativ film dök upp. Den hade en bas av cellulosanitrat och en emulsion av gelatin och silver. Cellulosanitratfilm kunde vid höga temperaturer självantända (cellulosanitrat har en kemisk sammansättning som liknar bomullskrut) och gaserna som filmen ibland gav ifrån sig var giftiga. Filmen var inte heller speciellt tidsbeständig och bröts lätt ner. På 1920-talet började man ersätta cellulosanitratbasen med acetat som var stabilare och säkrare.
Voigtländer Zoomar 36-82mm/2,8 från 1959 var det första zoom-objektivet för stillbildskameror som började produceras för allmänheten. Det tillverkades med bajonett för Voigtländer Bessamatic och Exakta, senare kom den även med m42-gänga till bland annat Pentax.
1932 kom Agfa ut med en diafilm som kallades Agfacolor, den var dock väldigt grovkornig och krävde långa slutartider vilket gjorde att den inte blev populär. Tre år senare kom Kodak med sin numera världskända Kodakchrome. Den var något svårare att framkalla än senare Agfachrome- och Ektachromefilmer eftersom den krävde en speciell process. Den här filmen blev ändå långlivad och dog inte ut förrän på 2000-talet. I december 2010 meddelades även att det sista labbet skulle sluta framkalla Kodachrome. Då tog den 78 år långa sagan slut på riktigt.
SMÅBILDSKAMERA
Oskar Barnack, en finmekaniker på den tyska Leitzfabriken, satte 1913 ihop ett par olika kameraprototyper. Dessa protyper var grunden till Leica 1 som kom 1925. Leica satte med denna modell en mängd olika standarder i kameravärlden. I Leica 1 användes ett större negativformat än vad som tidigare varit vanligt i små kameror vilket gjorde att man fick högre bildkvalitet.
Fem år efter den första Leicamodellen, alltså 1930, kom Leica 1 Schraubgewinde. Nyheten den här gången var utbytbara objektiv. Till en början fanns ett 35 mm, ett 50 mm och ett 135 mm, dessa gängades på kamerahuset med en 39 millimetersgänga som senare kom att kallas Leica Thread Mount eller LTM.
Nikon var först, med lite god vilja, att ha motordriven filmmatning. Det var motorn S-36 till mätsökarkameran Nikon SP som dök upp 1957. Praktina hade motormatning innan Nikon, men denna var så pass opålitlig att man kan hävda att Nikon var först med något som faktiskt fungerade. Laddade man med de kraftigaste batterierna kunde man få iväg tre bilder i sekunden.
Den första digitalkameran som producerades för kommersiellt bruk, Dycam Model 1 eller Logitech Fotoman som den också kallades, såg dagens ljus 1990. Med den fantasieggande upplösningen 0,9 megapixel. Bilderna lagrades på ett 1 MB stort internminne och nog för att upplösningen var låg men fler än 32 bilder fick man inte plats med. Bilderna sparades i tiff eller pict 2-format. Om man ville använda blixten var man tvungen att ansluta kameran till en dator och med hjälp av det med kameran medföljande programmet slå på blixten, samma sak gällde för att stänga av den.
