Bakom kulisserna där Leica skapar sin magi

För den oinvigde är Wetzlar en idyllisk tysk provinsstad med 50 000 invånare en knapp timme norr om Frankfurt. Det medeltida gatunätet kantas av korsvirkeshus och det hela känns som kulissen i en reklam för modelljärnvägar.

För Leica-entusiasten är det helig mark. Det var hit Ernst Leitz I kom i mitten av 1800-talet för att grunda den i dag legendariska firman »Leitz Wetzlar«. Ett namn som förknippas med optisk och mekanisk perfektion och ett namn som ger fotografer världen över gåshud.

Det var hos Leitz Wetzlar som den fotointresserade ingenjören Oskar Barnack jobbade i början på 1900-talet. Den astmasjuke men naturälskande Barnack hade svårt att släpa dåtidens stora kameror under sina vandringar i kullarna runt staden. För att lösa problemet byggde han 1913 en prototyp för en liten och behändig kamera. Denna »Ur-Leica« kunde laddas med samma 35-mm film som än i dag används i filmkameror. En ruta biofilm mäter 24x18mm och för att få ett passande format för sina landskapsbilder fördubblade han helt enkelt ena sidan. Resultatet blev 24x36 och med det föddes småbildsformatet – samma mått som sensorerna har i dagens fullformatskameror eller småbildskameror som vi för det mesta kallar det.

1925 släpptes Leica i på marknaden och blev en omedelbar succé. Kamerans lilla format och objektivets redan från början höga kvalitet öppnade nya möjligheter för dåtidens fotografer. Leica blev snabbt verktyget att föredra för allt från ryska surrealister till ambitiösa amatörer. Men framför allt kom kameran att förknippas med reportage- och dokumentärfotografi. Otaliga bilder från stora och små händelser under 1900-talet är tagna med en Leica; kyssen på Times Square, porträttet av Che Guevara eller den nakna flickan som flyr efter en napalmbombning under Vietnamkriget.

Minst lika viktigt var också personerna bakom kameran som tillsammans med bilderna bidragit till att skapa myten om Leica. Garry Winogrand, Mary Ellen Mark, William Egglestone och Nan Goldin. Stora namn som alla förknippas med Leica.

När man går runt i sömniga lilla Solms finns det överallt skyltar som pekar mot Leica. Foto: Carl Undéhn

Störst av alla är ändå Henri Cartier Bresson som mer än någon annan bidragit till bilden av Leica som gatufotografens förstahandsval. Den klara sökaren och spegellösa konstruktionen gör det till en kamera som både är snabbjobbad och diskret – två viktiga egenskaper för att fånga vardagliga situationer. Cartier Bresson själv beskrev gärna kameran som en förlängning av sin egen syn.

Sedan lanseringen av modellen M3 1954 har konstruktionen i princip varit densamma. Mekanisk slutare, mätsökare för fokusering, tidsratt ovanpå kåpan och bajonettfattning för objektiven som hyllas för sin skärpa.

»Gammalmodigt« enligt vissa. »Tidlöst« enligt andra.

Säkert är i alla fall att Leica tilltalar användare än i dag. En del vill åt den erkända och robusta kvaliteten i konstruktion och objektiv. Andra vill uppleva en del av »Myten Leica« och känna Henri Cartier Bressons vingslag varje gång de trycker på avtryckaren.

Det kan tyckas fåfängt men är onekligen en aldrig sinande källa till inspiration för nya generationer av fotografer.

Leicas gamla fabriksbyggnad i Wetzlar där det i dag tillverkas mikroskop. En byggnad som syns från många delar av staden med företagets karakteristiska logotyp på taket. Foto: Carl Undéhn

Men att vara legendariska Leica är inte alltid en dans på rosor. Efter mängder av felbeslut och det katastrofala misstaget att inte hoppa på det digitala tåget i tid stod Leica på gränsen till konkurs i början på 2000-talet. Försäljningen av analoga m-kameror hade minskat rejält och alla frågade sig varför det inte kom en digital variant.

2006 var det äntligen dags i och med lanseringen av Leica M8. Entusiasterna satte dock snart jublet i halsen då det visade sig att kameran led av många barnsjukdomar som dåligt IR-filter.

Den 9 september 2009 (090909) släpptes till slut Leica M9, modellen som fulländade den digitala M-kameran. Utrustad med fullformatssensor var cirkeln nu sluten till Oskar Barnacks Ur-Leica.

Lars Netopil är något av en guru i Leicavärlden och har extrem koll på kameror och objektiv som han säljer världen över med utgångspunkt från sin lilla butik i Wetzlar. Foto: Carl Undéhn

Lars Netopil driver en liten kameraaffär i en av stadens alla gränder. Och ja, han säljer enbart Leica.
Han kommer själv från regionen och talar gärna om hur befolkningen än i dag är tacksamma för att Leica satte lilla Wetzlar på världskartan.
–  På 1950-talet jobbade 7 000 anställda i treskift dygnet runt. I dag har antalet medarbetare minskat rejält, men ännu märker man stoltheten hos dem, säger Lars Netopil.

Den som vill fynda billigt är däremot fel ute. Lars Netopil är expert på sällsynta föremål och säljer över internet till hela världen.
Plötsligt slänger han ett öga på datorn och avbryter hastigt men artigt vårt samtal.
–  Jag måste till posten, en kund i Hong Kong måste ha en vara snabbt, säger han och börjar packa ihop ett paket.

De flesta av Leicas kunder finns i dag i Asien. Länge var Japan den största marknaden men under det senaste året har Kina kommit starkt.
–  De har ett enormt sug efter Leica där just nu. De köper gärna nya Leica M9 men vill ha sällsynta gamla objektiv till dem, säger han samtidigt som han stänger ned butiken.

Leicas fabrik i Solms är inhyst i en gammal möbelfabrik. Ingen vidare syn utifrån, men det finns långt gångna planer på att flytta tillbaka till Wetzlar. Foto: Carl Undéhn

Andreas Dippel från pressavdelningen tar emot och visar runt bland alla montrar i deras Leica Store.
–  Vi får dagligen besök av kunder från Asien och usa vilkas främsta skäl att komma till Europa är att köpa ny utrustning här på plats, säger han innan vi går in i själva fabriken.

Överallt står maskiner och vore det inte för två saker skulle det kunna tas för vilken mekanisk fabrik som helst. För det första är alla maskiner vita och för det andra är det rent. Väldigt rent.
–  Det är en dammfri miljö och råder konstant övertryck. Luften filtreras och renas ständigt och alla instrument tvättas med tryckluft hela tiden, säger Andreas Dippel.

Kvinnor och män i alla åldrar jobbar iklädda vita rockar och hårnät, sammanlagt 450 personer.

Vi kommer till monteringen av objektiv där en ung kvinna med kvicka men precisa handrörelser sammanfogar två linselement. Bredvid sitter en kollega och monterar ihop delar med hjälp av en pincett.

Leica Store.

Det hela är alltså precis som det ska vara i Leicas fabrik. Orden »precision« och »perfektion« upprepas gång på gång tills öronen börjar blöda.
Vi fortsätter genom gångar där det står vitrinskåp var tionde meter med hela objektiv, genomskurna objektiv, kåpor till olika m-modeller, sensorer till M8, M9 och S2 samt ett exemplar av Leicas första digitalkamera S1 från 1996 som trots sina 75 megapixel blev en flopp.

Det hela kulminerar när vi går genom en knappt upplyst korridor med flera Leica M8 knappt synliga i en monter. Kameror för närmre 200 000 kronor, undanställda i ett skåp i en mörk korridor!

Det börjar bli bisarrt.

Andreas Dippel fortsätter tala om precision och diamantslipar innan turen är slut och Stefan Daniel tar över. Han har tillbringat hela sin yrkeskarriär i företaget efter att ha börjat som lärling i reparationsverkstaden. I dag är han produktansvarig och den som i mycket ligger bakom utvecklandet och framgången med Leica M9.

Kritiska röster säger gärna att Leica är ett bakåtsträvande märke för samlare och att det var anledningen till att det dröjde länge innan en digital m såg dagens ljus. Stefan Daniel har en mer krass förklaring.
–  Vi hade inte råd innan. Konstruktionen i en Leica M skiljer sig mycket från en dslr och det går inte att bara köpa in en sensor och sätta den i ett kamerahus. Sensorn måste specialbyggas och anpassas till våra kameror och objektiv, säger han.

När den okonventionelle Andreas Kaufmann tog över Leica 2005 kom till slut kapitalet som behövdes för att utveckla en digital m. För första gången på länge hade företaget nu möjlighet att planera långsiktigt.
–  Vi kan tacka Herr Kaufmann för att Leica ännu finns. Han är annorlunda, inte den vanlige managertypen, med sin bakgrund som grundare av tyska miljöpartiet och lärare på en Waldorfskola. Men han älskar Leica och är bra att jobba med.

Därmed finns det alltså nu möjlighet att ta fram nya produkter. Hypen kring Fujifilm X100 har visat att det finns ett sug efter små kvalitetskameror med både traditionella inställningsmöjligheter och utseende. På 1970-talet samarbetade Leica med Minolta och tog fram Leica CL, en mindre variant av Leica M och inte helt olik Fujifilm X100. I dag hoppas många på en digital variant av cl som en instegsmodell med mindre smärtande prislapp än Leica M9.
–  Helt ärligt, jag är imponerad av sökaren i Fujifilm X100 och det är en produkt som skulle passa oss, säger Stefan Daniel men försvarar sig med att Leica med sin lyxkompakt X1 med APS-C sensor redan gjort det som Fujifilm nu gör.
–  Men jag är inte dum, det saknas något mellan Leica X1 och Leica M9, säger han och radar upp de båda kamerorna med ett stort hål mellan dem.

Sedan ler han ett finurligt leende.

Leicas produktmanager Stefan Daniel har arbetat nästan hela sitt liv på företaget och har en enorm passion för kamerorna han utvecklar. Foto: Carl Undéhn

Det är knappast en överdrift att säga att något är i görningen hos Leica i Solms. Efter många skakiga år börjar de nu få en stabil grund att stå på. M9 har blivit en enorm succé och efterfrågan är större än vad de hinner producera. Ännu värre är det på objektivfronten där väntetiden varierar från några månader upp till ett år.

Myten Leica lever alltså vidare på 2000-talet. Något som Stefan Daniel är både stolt och medveten om.
–  Jag ser det hela på två sätt. Dels är den positiv, men den kan bli en börda. Dels finns den bara så länge man föder den. Hade vi inte släppt M9 skulle myten om Leica dött ut och hamnat i historieböckerna. Vi måste hålla den levande.