TEST: NIKON COOLPIX P1000

TEST: NIKON COOLPIX P1000 Kamera & Bild testar

Dela på Facebook

Den enorma kompaktkameran

Nikon P1000 är en mycket udda kamera. Det enorma zoomomfånget gör kameran alldeles orimligt stor. Dess användningsområde är snarare som imponerande kikare än som kamera.

TEXT & FOTO Anders Wånell

Jag har svårt att förstå mig på den här kameran. Eller, det är klart att jag förstår att poängen med Nikon Coolpix P1000 är att den har en längsta brännvidd på 539 mm, en brännvidd som med den 6 x 4,5 mm stora (snarare lilla) sensorn motsvarar det bildutsnitt man skulle få om man monterar ett 3000 mm-objektiv på en kamera för småbildsformatet (36 x 24 mm). Det är dock lättare sagt än gjort för något sådant objektiv finns inte.

Mycket tele. Med P1000 kan man nå långt (3000 mm) – eller få vidvinkel (24 mm). Här ser vi en bild tagen motsvarande 155 mm i småbildsformatet. 1/100 S • F/4 • ISO 100

Nikon tillverkade en gång i tiden ett spegeltele på 2000 mm. I ett sådant speglas ljuset fram och tillbaka för att göra dess färdväg längre, för att slippa att objektivet måste vara två meter långt.

Resultatet är ändå ett vidunder på 60 x 26 cm och 17 kilo! P1000-kamerans 539 mm lyckas faktiskt Nikon få in på knappt 30 cm.

Samma längdmått gäller Nikons objektiv 500/5,6. Att det är möjligt med objektiv som är kortare än dess faktiska brännvidd kommer ur moderna objektivkonstruktioner.

Jämfört med ett dyrt fast tele

I och med att vi nu hade 500/5,6-objektivet inne för test tyckte jag det var spännande att jämföra detta 43 000 kronors-objektiv med zoomobjektivet i P1000. Inga likheter alls mellan dessa två objektiv kan man tycka, utöver att brännvidden är snarlik. Jämförelsen innebär en extrem beskärning av bilden tagen med det fasta 500 mm-objektivet. Jag använde en D850 och av dess 45 megapixel blev det bara kring 1,5 megapixel kvar efter beskärningen.

Från Nikon P1000 får jag bilder med sexton megapixel som inte är skarpare än att jag kan skala ner till 50 procent (fyra megapixel) utan nämnvärd detaljförlust. Men vid jämförelsen med de cirka 1,5 megapixel som blev kvar från den beskurna D850-bilden så är bilden från P1000-kameran en klar vinnare. Pixlarna räcker helt enkelt inte till från D850 för en sådan kraftig beskärning samtidigt som P1000-objektivet imponerar. Det finns andra egenskaper, utöver detaljrikedom, hos ett objektiv som kan ställa till det gällande bildkvaliteten. Det vanligaste är att det blir blå kanter kring konturer. Trevligt nog är Nikon P1000 långt från ett skräckexempel gällande detta, snarare tvärt om faktiskt. Visst går det att se och visst är det skillnad mot det fasta 500-objektivet där inget syns alls. Men i ett typiskt svårt motiv som vattenblänk i motljus så syns inte några färgfel alls. Inte ens helt utan korrigering, från råfil.

Jämfört med Nikon P900

Även om P1000-modellen har en helt ny form så är det naturligt att jämföra med modellen P900 som Nikon släppte för tre år sedan. Den har i princip samma zoomomfång. Från motsvarande 24 till 2000 millimeter. Det blir 83x zoom jämfört med de 125x som P1000 kan skryta med. Med 3000 mm fås ett utsnitt vars bredd är två tredjedelar av det som fångas med 2000 mm.

Jag har svårt att se den skillnaden som så viktig att det ska motivera en så mycket större kamera. P1000 väger 1,4 kg mot 0,9 kg för P900. P1000 är ungefär 18 cm lång avstängd, jämfört med knappt 14 cm för P900. Om ljusstyrkan hade varit bättre i P1000 skulle det varit en anledning att ha en större kamera, men så är det inte.

Det är samma f/2,8 på vidvinkelläget och på 2000 mm har båda samma f/6,5. På 3000 mm är ljusstyrkan f/8.

Inte heller kan jag se att P1000-objektivet skulle vara märkbart bättre än det i P900. En exakt jämförelse mellan kamerorna är lite svår att få till. Dels skulle jag behöva fotografera med båda samtidigt, dels skulle jag vilja ha råformat från båda. Ett motiv som jag fotograferade för tre år sedan blev skarpare på 2000 mm med P900 än det blev nu på 3000 mm med P1000. Motivet var på långt håll och då spelar det stor roll hur luften beter sig, så det kan ha spelat in. Det kan även varit så att jag inte höll kameran lika stadigt.

I rätt situation, troligtvis på ett ganska kort fotograferingsavstånd, så kan det bli en bättre bild med längsta teleläget på P1000-kameran jämfört med P900. Grejen är mest att jag har så svårt att förstå att de situationerna skulle kunna uppstå så pass ofta att det motiverar en så påtagligt mycket större kamera.

Bra sökare

Däremot finns det andra saker som har förbättrats jämfört med P900. Sökaren, råformat och 4K-film tycker jag är de viktigaste sakerna. Jag vill numer inte fotografera annat än med en fullstor digital sökare. P1000 uppfyller mitt krav. Likaledes vill jag inte fotografera annat än råformat, av ren princip. P900 kan bara fotografera jpeg. Den som filmar är säkert glad över mikrofoningången på P1000, inte minst för att kunna skärma av ljudet från ett zoomande objektiv.

Jag hade alltså föredragit en ny version av P900 med dessa egenskaper. Plus en till, som inte finns i P1000. Det är att kunna växla bild i inzoomat läge. Jag tycker det är ett mysterium att någon någonsin prioriterar bort den funktionen i en kamera, oavsett hur enkel eller avancerad kameran är. Det skall väl sägas att rent generellt med inställningsmöjligheter så är inte Nikon Coolpix P1000 en avancerad kamera. Att kameran inte är avancerad märks även på vissa prestandarelaterade saker. Om jag inte vill att bilden som just tagits ska visas blir det svart en sekund. Så kan jag inte ha det, då är det lika bra att låta bilden visas, varefter jag med halvnertryck kommer åter till fotograferingsläget.

Det finns visserligen en helt ok snabb serietagningsfunktion, men en liten buffert och att kameran blir låst när den skriver till minneskortet förtar till stor del finessen med funktionen.

Skulle man råka sätta i ett gammalt långsamt minneskort så blir man snabbt varse om det redan efter att man bara tagit en bild (jpeg + råformat).

Vid snabb ändring av slutartid eller bländare tar det en liten stund innan kameran hunnit ställa in och visa hur exponeringen blir. Dessutom har kameran något som mest liknar en bugg, då den med förhandsgranskning manuell exponering satt till på, bara visar hur det ser ut inom ett spann mellan plus två och minus två steg. Om man ställer in en väldigt mörk exponering på till exempel minus fyra steg så ser man inte det förrän bilden är tagen.

Närbild på maskros.

Närgränsen

Liksom med P900 går det att ta närbilder även med längsta brännvidderna. Det är kul eftersom det kan ge ovanliga bildvinklar. Bildbredden blir drygt elva cm på 3000-läget och 10 cm på 1000-läget. På 400-läget (faktiska brännvidden 72 mm) får man den mest användbara avbildningsskalan med en bildbredd på ca 6 cm. Därefter kommer man onödigt nära motivet.

Korta närgränser är inte ovanligt på zoomkameror som denna, men då bara på kortaste brännvidden. Nikon P1000 är udda i att man redan på 80-läget (14,4 mm) har en närgräns på noll millimeter framför objektivets frontlins. Då går det ju fortfarande att zooma ut en hel del till från 80 till 24 som är mesta vidvinkel.

På 80-läget blir bildbredden för övrigt ca 4,5 cm, men då är som sagt föremålet man fotar helt intill objektivet vilket är oanvändbart.

Slutsats

Det är spännande med en kamera som gör det möjligt att fotografera på ett annorlunda sätt. Tack vare en bra bildstabilisering är kameran fullt användbar på längsta teleläget. Att få precis rätt utsnitt kan vara en utmaning eftersom bilden som lagras ofta skiljer sig lite mot hur det såg ut när man tryckte av. Det är vanligt vid långa telen och bildstabilisering, men eftersom P1000 har ett så extremt teleläge blir det mer påtagligt.

Snarare än att ge perfekta bilder på längsta teleläget kan Nikon P1000 fungera som en utmärkt kikare. Att titta på en just tagen bild är ett effektivt sätt att titta på det där som man undrade hur det såg ut långt bort. Då slipper man bekymra sig om att hålla kameran riktad exakt mot motivet under tiden man kikar och dessutom går det att zooma in i bilden för att få ytterligare lite mer detalj.

BETYG