I dag är en kamera inte bara en stillbildskamera, utan även en filmkamera. Utvecklingen har under ett decennium gjort kameror till kompetenta multimediamaskiner, något som gör att alla numera kan producera rörligt material. Men vad behöver man hålla koll på och inte när man filmar? Vi reder ut begreppen tillsammans med Nikons tekniska produktspecialist Robin Levin.
TEXT & FOTO Calle Rosenqvist
Minns du tiden när man laddade sin videokamera med stora, plastiga kassettband? Eller är du olyckligt ovetande om den numera retroklassade analoga tekniken? Hur som helst så har tekniken utvecklats en hel del sedan dess, på flera plan.
En sak som förändrat möjligheterna till rörlig bild är tillgängligheten och integreringen i den digitala systemkameran. För Nikons del öppnades videovärlden upp för användarna under 2008 när de släppte sin D90, Nikons första kamera med möjlighet att spela in film. Mycket har hänt sedan dess, och numera är det självklart att en kamera kan hantera och spela in film.
Egentligen finns det olika vägar att gå för att spela in video: den enkla vägen med en färdig standardlösning som ger dig en färdig videofilm att spela upp, till de mest avancerade möjligheterna med att använda tekniken och funktionerna för att vidare förädla materialet precis som man vill ha det – något som också kräver mer tid och kunskap.
För att navigera rätt bland alla begrepp, förkortningar och abstrakta inställningar har vi talat med Robin Levin, teknisk produktspecialist på Nikon. Robin har full koll Nikons kameror, och hjälper oss förstå några av de vanligaste delarna man vill ha koll på när man börjar tänka rörlig bild.
Vad tror du har förändrats på senaste som gjort att det blivit så mycket enklare att filma med en systemkamera i dag jämfört med förut?
– Tidigare har man nästan alltid använt sig av manuell fokusering för att få ett bra resultat, men nu kan man använda sig av väl fungerande autofokus, bland annat genom att bara trycka på pekskärmen. Kollar vi exempelvis på de nya Z-objektiven så är de också bättre anpassade för film, med tysta motorer som inte stör inspelningen. Vissa objektiv har även två motorer, där en arbetar långsamt och en snabbt, och möjligheten att ställa in hastigheten mellan långsam och snabb fokusjustering i 9 steg.
Men om man ändå vill fokusera manuellt och lära sig detta, hur kan man göra för att det ska bli lättare eftersom det ibland är svårt att se var fokus befinner sig?
– Då finns funktionen för fokuskonturförstärkning, på engelska »focus peaking«, alltså möjligheten att i kameran att ställa in så att konturerna förstärks runt det som är i fokus i bilden.
Okej, men även om kameran hjälper till med fokuseringen så kan det ibland bli lite skakigt när man flyttar sig oavsett om man fokuserar men skärmen eller manuellt. Då finns ju ett annat hjälpmedel – bildstabiliseringen. Men hur fungerar den och när ska man använda den?
– Tittar vi exempelvis på Nikon Z6 och Z7 som har inbyggd bildstabilisering eller så kallad IBIS (In Body Image Stabilization), så innebär det att kameran har en mekanisk stabilisering. Denna arbetar i fem axlar, som uppåt, nedåt, tilt, shift och roll, och hjälper till att stabilisera bilden när du som filmar exempelvis rör dig eller går. Sedan finns det även en elektronisk bildstabilisering som till skillnad från den mekaniska beskär själva bilden. Genom att den gör det så finns möjlighet att förflytta bilden på sensorn för att kompensera för skakningar.
Så när ska man använda den elektroniska bildstabiliseringen?
– Beskärningen av bilden gör att även brännvidden förändras, vilket är bra att veta. Dessutom är den inte lika effektiv, men om man exempelvis sitter i en bil och det skumpar ordentligt så kan det vara till stor hjälp med den elektroniska bilstabiliseringen.
En annan fråga är ju alla inställningar och val man kan göra i kameran för själva videoinspelningen. Oftast är det många olika begrepp och olika siffror att hålla reda på. Kan du förklara det viktigaste man behöver hålla koll på?
– Exempelvis kan man läsa att en kamera kan spela in internt i 8 bitar 4:2:0. Bitarna anger antal färger som kan sparas, själva färgrymden, och ju fler bitar desto fler färgnyanser. En helt okomprimerad signal, kallad 4:4:4, sparar färgen från varje pixel exakt som den är, något som ger mycket stora filer. Vid komprimering till 4:2:2 hoppar man över varannan färg horisontellt, vilket minskar datamängden. Vid komprimering till 4:2:0 hoppar man över varannan färg både horisontellt och vertikalt, vilket minskar datamängden ännu mer.
Intressant! Men vad ska man då välja? Och när?
– Vi tycker att en lagom nivå att ha i kamerorna är just 8 bitar och 4:2:0. Detta för att det inte ska bli för dyrt eller för avancerat. Man vill heller inte att filerna ska bli för tunga och stora, det kräver också mer av minneskortet. Här är vår idé att man även med en lite mindre budget ändå ska kunna göra något med bra kvalitet.
Men vad exakt är det som blir bättre med att spela in i 10 bitar 4:2:2 och vem kan tänkas behöva använda det?
– Tar vi exempelvis Nikon Z6 och Z7 som klarar av att producera en signal i 10 bitar via HDMI så ger det möjlighet till 1,07 miljarder färgnyanser jämfört med 16 miljoner för 8 bitar. Det ger fotografen en fördel när det gäller redigering i efterhand, eftersom man kan dra mer i reglagen.
Så den som vill ha en »färdig film« direkt utan att göra någon efterbehandling klarar sig bra med 8 bitar, men den som vill justera saker i efterhand vill gärna ha fler?
– Ja, och nu kommer ju även ProRes till Z6 och Z7 som ger möjlighet till 12 bitar. Men då måste vi också skicka ut signalen via HDMI ut till en extern hårddisk eftersom vare sig kamerans interna processor eller minneskort klarar av att hantera all datamängd.
Men vad är det då som kommer ut via HDMI och sparas på hårddisken om inte ens kameran kan hantera det?
– Signalen kommer ut som en råfil som sparas på hårddisken, och signalen i 12 bitar är mottaglig för alla enheter som kan ta emot ProRes RAW. Exempel på detta är enheten Ninja 5 från Atomos, som bland annat finns med i Nikons »Filmmakers Kit«. Det som händer är att Atomos-enheten tar hand om den tunga databehandlingen som inte kameran klarar av. Däremot så måste filen efterbehandlas, genom att ställa in färg, skärpa och så vidare.
Aha – så egentligen fungerar en sådan fil ungefär som en bild i råformat – den måste »framkallas«?
– Ja, och då kan man lägga på en så kallad LUT, eller »Look Up Table«, som man använder när man ska redigera klart filmen. Den LUT:en innehåller information om skärpa, kontrast och färg för att justera råfilen. Har man en Atomos-enhet som stödjer LUT kan man också få en förhandsvisning på hur sekvensen kommer att se ut, för tittar man på en obehandlad sekvens i råformat ser den inte färdig ut.
Det finns ju också ett val som heter LOG, något man kan välja i kameran. Nikon har en så kallad N-Log som finns i Z-kamerorna. Vad är det?
– Det innebär också att man måste redigera filmen i efterhand i en dator, eftersom det med N-Log innebär att bilden är oredigerad. Fördelarna med N-Log är att man kan få tillbaka en utbränd himmel eftersom det dynamiska omfånget i filmen blir större. N-Log fungerar med 10-bitars film och ställs in under HDMI-inställningarna i kameran.
Så en video i 8 bitar ger snabbt ett färdigt resultat som går att spela direkt, men ger istället mindre kontroll – man sparar tid på bekostnad av möjligheten att gör ändringar – och N-Log ger ett ökat dynamiskt omfång. Men om man inte har någon extern hårddisk och ändå är intresserad av efterbehandling av sitt rörliga material?
– Spelar man in internt i kameran på minneskortet så rekommenderar vi att man väljer en speciell bildinställning under fotograferingsmenyn, »Picture Control«, som heter »Jämn«. Detta är det enklaste viset om man är inne på efterbehandling, och ungefär som en försmak på hur N-Log skulle se ut om man använder det.
Och angående det här med utbrända himlar och dynamiskt omfång – hur kan man undvika det utan att behöva använda N-Log eller tunga videofiler med högt bitdjup?
– Då finns den så kallade »zebra-funktionen«. Den funktionen är ett bra hjälpmedel för att få hjälp med att bevara högdagrarna så att de inte fräter ut himlen och allt bara blir vitt. Det går också att ställa in känsligheten i olika lägen som passar en själv, och det som händer är att bilden blir randig där den är överexponerad så man får en varning för hur man exponerar.
En annan sak som många frågar om brukar vara antalet bilder per sekund som man spelar in sin film i. Vad är egentligen rätt?
– Allt beror på vad man ska visa materialet på. Vill man ha en mer cinematisk look så vill man kanske inte spela in i 60 bilder per sekund, utan snarare 24 eller 30 bilder per sekund. 24 bilder per sekund har ju exempelvis varit standard på bio under lång tid. Men i grunden handlar det mycket om tycke och smak – det är ungefär som att använda äldre objektiv, det kanske är det oskarpa som gör det charmiga i bilden som det objektivet ger.
Så fler bilder per sekund är inte automatiskt bättre?
– Det går ju exempelvis spela in 120 bilder per sekund i full-HD, men fördelen med det är snarare att man i efterbehandlingen kan sakta ned detta till 24 bilder per sekund och få en slowmotion-effekt. Så för en vanlig filmsekvens är det inte rekommenderat att spela i 120 bilder per sekund. I slowmotion-läget gör kameran detta åt dig, men bara för bilden och inte ljudet.
Fler bilder per sekund, högre upplösning, video i råformat – allt detta kräver ju en del av kameran, som du berättat. Är det något vi bör tänka på när det gäller minneskortet också?
– Ja, ska du spela in i 4K så se till att ditt minneskort är tillräckligt snabbt och klarar av 4K-film. Storleken har också betydelse och eftersom filerna kan bli stora så är ett stort kort att föredra.
Avslutningsvis – har du några smarta tips till de som vill utforska och lära sig mer av den rörliga bildens värld?
– Försök att få till ett bra stöd för kameran, det är alltid bra att tänka på även om man har stabilisering. Också ljudet är en stor del av filminspelningen, så tänk även på det. Rent allmänt om film är ett tips att inte ta så långa sekvenser, det är bättre att ha många korta klipp med olika vinklar som man kan lägga ihop – det blir oftast mycket roligare att titta på.