Full kontroll med Olympus E-30

Nu har Olympus täckt in hålet i sitt modellprogram mellan konsumentmodellerna E-420/E-520 och proffsmodellen E-3 med den nya E-30, som i mångt och mycket är en E-3 på bantningskur.

E-30 är främst tänkt för hobbyfotografer, eller semiproffs som marknadsförarna brukar säga, om de inte säger «prosumer».

Familjefotografer och yrkesfotografer har ett gemensamt drag – de vill som regel inte ha några onödiga knappar och rattar. Nej, enkelt ska det vara så att man inte riskerar att trycka fel.

Precis som familjefotografen vill yrkesfotografen sällan ändra på några inställningar under fotograferingen. Inget laborerande som kan förstöra bilderna.

Hobbyfotografen är ofta den mest krävande kundkategorin. De har stora kunskaper och gott om tid att testa och laborera med sin kamera. Detta innebär inte att alla hobbyfotografer vill ha knappar och rattar direkt på kameran, men en del vill ha det och dem har Olympus siktat in sig på.

Hobbyfotografens kamera

Olympus E-30 är precis som Pentax K20D inriktad på de hobbyfotografer som vill kunna ändra på allt. Mängden funktioner och inställningsmöjligheter tycks vara oändliga.

Pentax K20D är något mer städad på ytan medan Olympus E-30 antagligen slår knapprekord.

Jag tror att den som köper Olympus E-30 måste vara medveten om att det är rena knappkalaset. Den som är ute efter en enkel men rejäl Olympus ska nog leta efter en E-3 istället.

Kamerahuset är något mindre än E-3 men ändå klart större än E-520. Kameran ligger väldigt bra i mina relativt stora händer tack vare ett kraftigt utformat grepp. Jag känner inget större behov av att skruva på ett batterigrepp. Istället njuter jag av att kameran ligger nära det läget där den inte är större än nödvändigt, men inte heller för liten.

Det gummerade greppet gör att kameran ligger säkert i handen. Naturligtvis är greppet hos E-3 något större, men greppet hos E-30 räcker gott och väl för mig.

Men på en punkt är kameran för liten. I mitt tycke blir det för små och plottriga knappar. Antingen får knapparna eller kamerahuset bli större.

Något stort problem är dock inte knappstorleken. Man lär sig hitta knapparna. Men med handskar är det svårt – å andra sidan är det inte en proffskamera. E-3 har knappar som är mer separerade och som sticker ut mer så att man kan manövrera kameran med tunna handskar.

Oavsett vem som ska använda kameran så tycker jag att on/off-vredet är på tok för litet och felplacerat. Nikon och Pentax har sina vred kring avtryckaren vilket är idealiskt enligt min mening.

Det blir fumligare att hitta en knapp på baksidan som hos Olympus och Canon. Ett plus är dock att det är lättare att sätta på kameran med tummen än med E-3.

Vridbar skärm

Liksom E-3 har E-30 en vridbar skärm. Den har vuxit och blivit något bättre vilket gör att det börjar kännas som läge för en uppdatering av E-3.

Fördelarna med den vridbara skärmen är flera. Det går enkelt att ta självporträtt. Fotograferar man i låg eller hög vinkel underlättar det manövreringen betydligt. Den vridbara skärmen är betydligt mer användbar och smidig än Sonys vikbara variant.

Men det finns en nackdel också – kameran blir större. Det är inte konstigt att de mindre och billigare modellerna saknar denna finess. De skulle bli för klumpiga. E-30 känns inte klumpig på grund av skärmen. Som jag varit inne på tycker jag att grundformen är närmast idealisk.

Överskådligt

Sökaren är tyvärr inte i klass med E-3 och prismahuset är därför inte heller lika stort. Sökarbilden är inte besvärande liten hos E-30, men E-3 har klart större sökarbild.

Precis som tidigare olympusmodeller har E-30 en överskådlig översiktsvisning av kamerans inställningar. Det fina med den är att man kan gå direkt in och ändra ett värde eller en inställning. Det fungerar så bra att flera andra kameratillverkare har börjat ta efter.

Olympus hade dock gärna fått finpusta lite på formgivningen av menyerna. Formen är inte helt modern, men väl fungerande.

Högre upplösning

Frågan är vem som ska köpa E-3 nu när E-30 kommit? Även om E-3 har rejälare kamerahus med vädertätning och bättre sökare räcker det nog inte till för att stå emot E-30 som har lägre pris, förbättrad skärm och högre upplösning.

Viktiga saker som hastighet, autofokus och exponering är identiska.

E-30 har en sensor på 12 megapixel mot 10 hos E-3. Vi tycker att Olympus borde ha satsat på högre bildkvalitet istället för att maxa antalet megapixel, men antagligen har marknadsavdelningen haft en del att säga till om i denna fråga.

Möjlighet till sekvenstagningar med 5 bilder per sekund gör att E-30 kan konkurrera med snabba kameror som Canon EOS 50D (6,3 bps) och Nikon D90 (4,5 bps). Runt 5 bilder per sekund är en lämplig hastighet för en hobbykamera som vill som vara mångsidig. Funkar bra till sport med andra ord.

Seg autofokus

När E-3 kom skröt Olympus om världens snabbaste autofokus. E-30 har samma autofokussystem som E-3 och är därmed lika snabb – och lika långsam.

Autofokusen lever ett dubbelliv. I dagsljus är den blixtrande snabb precis som reklamen säger. Men när man försöker ta en bild i inomhusbelysning är det segt värre.

Att det inte rör sig om ett fel hos just detta exemplar är säkert eftersom två olika E-3-hus som vi testat beter sig på samma sätt.

Jag har tagit en del bilder med den inbyggda blixten och inte ens den pulserande autofokusbelysningen lyckas få upp hastigheten på autofokusen.

Inbyggda effektfilter

En kul grej med E-30 är att den fått så kallade kreativa programlägen (art scn). Jag skulle hellre kalla det effektlägen.

Det innebär att man direkt får bilder som är kraftigt bildbehandlade, exempelvis kan kameran imitera hur bilder från en hålkamera ser ut. Det går också att få bilderna modernt bleka och ljusa eller svartvita med extrem kontrast.

Den vane kan göra allt detta med vilken bild som helst i ett bildbehandlingsprogram, men även för den vane kan det vara kul att testa olika effekter. För den mindre vane är funktionen till stor hjälp eftersom det är svårt att visualisera hur slutresultatet kommer att bli om man lägger på effekter i efterhand.

Det går också att utföra mer traditionell bildhantering i kameran såsom beskärning, svartvitkonvertering och skuggupplättning. Tyvärr behandlar kameran originalbilden och inte en kopia vilket gör det omöjligt att ångra sig om man fotograferar i jpg-format.

Dubbla minneskort och vattenpass

E-30 har liksom flera andra kameror utnyttjat den gyrosensor som avgör om bilderna tas stående eller liggande för att skapa ett virtuellt vattenpass. Men Olympus har gjort funktionen bättre och mer användbar än många andra tillverkare eftersom vattenpasset i E-30 klarar att balansera kameran i två led. Det går till och med att låsa vattenpasset i ett läge om man vill ta flera bilder man samma lutning på olika platser.

En annan nyttighet hos kameran är möjligheten att använda dubbla minneskort. E-30 har fack för ett CF-kort och ett XD-kort. Frågan är varför Olympus envisas med sina egna XD-kort när nästan alla använder SD-kort? Det hade onekligen varit mer användbart med SD-kort för alla utom de hängivna Olympusfotografer som redan sitter på en bunt XD-kort.

Tre IS-lägen

Precis som lillebror E-520 har E-30 tre lägen för bildstabilisering: ett allmänt, ett för panorering i liggande bildformat och ett för panorering i stående bildformat.

Att det behöver finnas ett läge för panorering kan jag förstå, men varför inte kameran själv klarar att hålla reda på om bilden tas stående eller liggande är märkligt. Detta gör fotograferingen onödigt komplicerad.

Den förklaring vi fått från Olympus är att det behövs ett särskilt läge för stående bilder för att få maximal kvalitet. Men nog borde kameran veta om bilden tas stående. Det finns ju en sensor i kameran för att känna av detta.

Bildkvalitet

Den slutliga bildkvaliteten beror inte bara på kamerahuset. Objektiven är också avgörande, liksom hur man fotograferar. Utan stadigt stativ är det knappt lönt att prata om maximal upplösning.

Olympus har en stor tillgång till ett brett objektivprogram med många bra zoomar till vettiga priser. Ett exempel är den nya zoomen 14-54/2,8-3,5 som ger hög ljusstyrka för vettiga pengar. Objektivet kan exempelvis jämföras med Canons EF-s 17-85/4-5,6 is som också säljs i paket med kamerahus och som har liknande omfång och pris. Men olympuszoomen har högre ljusstyrka, vilket gör att Olympus kan använda lägre ISO.

Den högre ljusstyrkan kan behövas eftersom E-30 inte klarar att ge lika lågt brus som Canon EOS 50D och Nikons D90. Här är Nikon D90 bäst följt av Canon EOS 50D. Avståndet till Olympus E-30 är ungefär ett exponeringssteg sämre. iso 1600 hos E-30 motsvarar alltså ungefär ISO 3200 hos Canon och Nikon i brusnivå.

Brusreduceringen gör ett bra jobb och detaljerna i bilden bevaras bra. Jämna ytor smetas inte ut lika mycket som Nikon gör med sin brusreducering

Slutsats

Om natur- eller semesterfotografering är din grej finns det inte så mycket att tveka på hos Olympus E-30. Kameran är mycket kompetent med många inställningsmöjligheter och flera bra objektiv till vettiga priser.

Den som vill fotografera inomhus med högt ISO riskerar däremot att bli besviken på Olympus E-30.

Så satte vi betyget

Bildkvalitet 7

Hög upplösning och fina objektiv, men högt brus ger något sämre betyg än de flesta kameror i hobbyklassen.

Byggkvalitet 8

Väldigt lagom kamerahus som känns rejält även om det är i plast.

Ergonomi logik 8

Kamerahuset är varken för liten eller för stort. Inte heller för tungt eller lätt. Bra grepp. Men många små knappar som sitter tätt.

Inget för den som vill ha en enkel kamera.

Mångsidighet 7

5 bilder per sekund och många nyttiga och onyttiga finesser gör att kameran passar olika användningsområden. Tyvärr fungerar autofokusen dåligt i svagt ljus vilket sänker betyget.

Valuta för pengarna 6

Priset är alldeles för högt med tanke på att man kan få en snabbare kamera med högre bildkvalitet till långt lägre pris i Canon Eos 40D. Eller att man kan få fler pixlar. högre ISO och vädertätning i Pentax K20D för en mindre summa. Den här punkten kan dock Olympus rätta till i efterhand.