Krönika: En testares upplevelser

Det jag kallar de viktigaste egenskaperna är objektivet, snabbheten och sensorns brusighet i svagt ljus. Efter dessa saker faller jag ofta tillbaka till några funktioner som jag tycker är mer eller mindre självklara för en vettig kamera. Här är det främst kompaktkameror som riskerar att fallera.

Vid manuell fokusering är det frustrerande när förstoringen inte är tillräcklig, att förstoringen bara är en lågupplöst uppskalning eller i värsta fall att det inte finns någon förstoring alls.

Animerade skalor för exponeringsvärden är nästan alltid bedrövliga. Vrider man raskt tre steg på ett hjul ska det inte vara någon som helst fördröjning till att värdet också uttryckligen står som inställt på kameran. Och apropå seghet, det är aldrig roligt när en kamera helt låser sig när den skriver till minneskortet.

Fler självklarheter är en smart konstruerad snabbmeny och några programmerbara knappar. Man ska inte behöva trycka på meny-knappen för att ändra iso, vitbalans eller vad man nu oftast brukar hålla på att justera.

Vid bildgranskning i kameran vill jag kunna zooma in för att sedan kunna hoppa mellan bilder med samma inzoomade utsnitt bevarat. Ett mindre lyckat exempel på den funktionaliteten finns i en kamera som hoppar till mitten av bilden när bildens proportion förändras. Må vara att det är lite svårt för kameran att gissa var i bilden man vill hamna när inte bilden som man stegat fram till har samma proportion som föregående. Grejen är bara den att jag kanske gick ett steg för långt och då raskt vill gå tillbaka till föregående bild. Med bevarad placering av min inzoomning. Men icke, minnet av var utsnittet befann sig försvann när jag visade bilden med den avvikande proportionen.

Men så plötsligt kan kameratestandet bjuda på lite mer stimulerande upplevelser. Som när jag nyligen tog en vända i mitt funderande över vad som gör en kamera mer eller mindre snabb. Jag insåg att det är skillnad mellan olika kameror i fördröjningen av det som visas på en skärm eller elektronisk sökare.

Ett krångligt sätt man kan mäta det på är att filma skärmen med en annan kamera och räkna antalet bildrutor som hinner gå innan det som hänt även visas på kameraskärmen. I ett försök att hitta en enklare metod byggde jag en webbsida med två blinkande kvadrater, med inställbar tidsskillnad mellan blinkningarna. Jag håller kameran framför kvadrat nummer ett och försöker matcha in fördröjningen hos kvadrat nummer två så att den blinkar i takt med det jag ser på kamerans skärm. Tyvärr svårare än jag trodde, men ändå på rätt väg.

Det viktiga är att snabbt konstatera om kameran har stor eller liten fördröjning, inte att mäta exakt hur stor den är. Kring en tiondels sekund är mycket och syns tydligt. Tyvärr är det inte alls ovanligt. Det innebär att att man redan innan man trycker ner avtryckaren har tappat en relativt stor tid om man är ute efter att fånga ett skeende exakt.

Från halvnertryckt till att bilden tas tar det nämligen normalt sett bara någon enstaka hundradels sekund. Klart att man kan välja att titta bredvid kameran för att slippa fördröjningen, men det känns inte direkt smidigt.