Bilden i fokus

John Hallmén: Minimonster blev ett projekt för hela familjen

Familjen Hallmén har gjort en barnbok tillsammans, som handlar om småkryp. Här en rullvivel. Foto: John Hallmén
De extrema närbilderna på krypen blandas i boken med andra typer av bilder för att skapa en förståelse för hur krypen ser ut. Här syns en kålfjäril. Foto: John Hallmén
I boken Minimonster i naturen är det John och Hanna Hallméns son Bruno som är ute och letar kryp i naturen, som här en amiralfjäril. Foto: John Hallmén
Ett av alla minimonster som John Hallmén har fotograferat u2013 en guldbagge. Foto: John Hallmén
Daggmasken var en utmaning att fota, eftersom den inte har så många detaljer. Foto: John Hallmén
En dallerspindel som Bruno hittar nere i källaren. Foto: John Hallmén
Ett bi. Foto: John Hallmén

Att sambos, partners eller vänner gör en bok tillsammans är inte helt ovanligt. Men det är inte varje dag man stöter på ett projekt där hela familjen blandats in i ett bokprojekt. Men det är precis vad familjen Hallmén gjorde.

John Hallmén är inte en okänd fotograf för de som läst Kamera Bild tidigare, inte heller de som varit på Fotomässan eller Naturhistoriska museet. Hans bilder har nämligen visats på dessa platser under de senaste åren. I början av sommaren kom en ny bok där hela familjen Hallmén varit med och engagerat sig.

John HallménHanna Hallmén

Bor: Stockholm

Gör: Macrofotograf, kursledare.

Aktuell med: Minimonster i naturen

De extrema närbilderna på krypen blandas i boken med andra typer av bilder för att skapa en förståelse för hur krypen ser ut. Här syns en kålfjäril.

Det är en barnbok som handlar om småkryp,Minimonster i naturen. Bilderna i boken är tagna av John, texten är skriven av Hanna Hallmén och bokens huvudperson, ja förutom krypen då, är sonen Bruno.

Fick idén efter boken Kryp

Projektet tog sin början redan när John hade gjort klart sin bok Kryp.

Kryp gavs ut av Nordstedts och medan jag var där träffade jag en av barnboksredaktörerna från Rabén Sjögren, som är Nordstedts barnboksgren, vi pratade om tanken på att göra en barnbok. Personen jag pratade med var inte i position att bestämma om det skulle bli en bok eller inte, men tyckte att idén var tillräckligt intressant för att jag skulle höra av mig till dem som tog besluten. Och så blev det, berättar han.

»Jag är så insnöad och nördig«

Hanna hade flera gånger tidigare haft tankar på att skriva en barnbok, men de hade aldrig kommit längre än till just tankar. Från början tänkte John att han kanske skulle skriva boken själv, men när förslaget att Hanna skulle skriva dök upp tyckte han att det lät roligare.

–Jag är så insnöad och nördig så risken var att jag skulle fastna i en massa detaljer, säger John.

Det var dock inte självklart vilken form boken skulle ha när de började fundera på hur de ville göra.

– Det är ju en lyx att veta att man ska få göra en bok men inte ha ett koncept klart. I vanliga fall går man ju till en förläggare först när man har en färdig idé och kanske några uppslag klara, säger Hanna. Hon fortsätter:

– De flesta faktaböcker för barn består mest av lösryckta fakta staplade på varandra. Det kändes inte så roligt att göra en sådan bok. Vi ville väva in en historia, en berättelse där faktan kommer in på ett mer naturligt sätt. Då kom idén på att vi kunde låta Bruno vara ute och leta efter eller stöta på de här krypen och på så sätt presentera dem för läsaren. Det gör också att det blir något mer än bara staplade fakta.

I boken Minimonster i naturen är det John och Hanna Hallméns son Bruno som är ute och letar kryp i naturen, som här en amiralfjäril.

Okomplicerat att leta efter kryp

– Från början tänkte jag att vi skulle använda arkivbilder och skriva texter till dem, men ju tydligare konceptet blev, ju mer insåg jag att jag var tvungen att ta nya bilder, berättar John.

En dallerspindel som Bruno hittar nere i källaren.

Totalt är det tio olika småkryp som presenteras i boken. Några andra förekommer på bild, men i huvudsak är det tio stycken. Dessa valdes ut både av förlaget men också av John och Hanna.

– Förlaget ville gärna ha med vanliga, barnvänliga kryp medan jag gärna ville presentera några ovanliga och mer udda kryp. I början kändes det som vi fick kompromissa, men i slutänden var det jättebra för hela projektet. Jag tycker att vi kom fram till en bra lösning där de vanligare krypen som förlaget ville ha med blev lite mer av en utmaning för oss eftersom vi ville presentera något roligt fakta om dem som folk inte känner till. Daggmaskar och nyckelpigor är ju ändå ganska vanliga djur, berättar John.

– Vi ville att både barn och vuxna ska kunna relatera till och bli inspirerade av boken, så därför fick vi se till att inte alla situationer var ute i skogen. När Bruno hittar daggmasken till exempel, så gör han det i en vattenpöl på gatan. När han letar efter en spindel så gör han det nere i källaren. Vi ville visa att det är ganska okomplicerat att gå ut och leta efter småkryp, berättar Hanna.

Kompletterade närbilderna

Redan tidigt insåg både Hanna och John att de extrema närbilderna på krypen skulle behöva kompletteras för att skapa en förståelse för hur krypen såg ut.

– En vuxen vet hur stor en fjäril är, även om man bara ser en extrem närbild. Men för ett barn är det inte alltid lika enkelt, det behövdes bilder som visade krypen i relation till något annat som gjorde att man förstod hur stora de var, förklarar Hanna.

– Det är något som jag antagligen kommer att ta med mig till nästa bok jag gör också, oavsett om det är för barn eller vuxna, säger John. I Kryphade jag en liten illustration på varje insekt men det här är ju faktiskt tydligare och bättre tycker jag, fortsätter han.

Fotade med vidvinkel

De kompletterande bilderna består av en sorts reportagebilder där man ofta ser Bruno undersöka eller hitta de olika krypen. Det innebar en annan typ av fotografering för John.

Ett bi.
Ett av alla minimonster som John Hallmén har fotograferat – en guldbagge.

– Jag använde vidvinkliga objektiv istället för macroobjektiven som jag använder annars. 28mm f/2,8 och 20mm f/3,5 användes mest. För att man skulle se krypet fick jag gå ganska nära, därför behövdes vidvinkeln, för att jag skulle kunna få med Bruno samtidigt, berättar John.

Men det var inte alltid så lätt att komma tillräckligt nära. När bina skulle fotograferas blev det lite bökigt, minst sagt.

– Vi besökte en biodlare, men han hade bara två skyddsdräkter som han och Bruno behövde för att inte bli stuckna när de gick fram och öppnade upp bikuporna. Bina blev väldigt arga av att vi började störa dem så direkt när vi öppnade kupan såg man ett moln av gift som de sprutade ut mot oss. När biodlaren sedan började lyfta upp kakorna så flög bina ut och började stickas. Jag fick flera stick, bland annat ett i ögonlocket. Det gjorde väldigt ont, men vi var tvungna att få bilderna så jag fick stå ut ett tag för att fånga de bilder vi behövde, säger John.

– Bina var också de enda krypen som Bruno var lite tveksam mot att besöka. Men efter lite övertalning gick det bra, han hade ju dräkten på sig så för honom var det ingen fara, säger Hanna.

Till boken hör också en hemsida (www.kryp.se/minimonster) där det finns mer information om krypen. Där kommer man också att kunna lära sig lite mer om hur man fotograferar kryp. Här kommer läsare också att kunna skicka in sina egna bilder på kryp.

Flera exponeringar läggs samman

– I vanliga fall när jag är ute och fotograferar kryp brukar jag inte ha några färdiga idéer när jag går ut utan jag är mer opportunistisk och fotograferar det som dyker upp när jag väl är ute. Den här gången var det lite annorlunda eftersom vi hade bestämt vilka insekter vi ville ha med och vilka situationer som skulle med i boken och då behövde vi ju bilder på just det, berättar John.

Eftersom de olika situationerna diskuterades fram gemensamt var det inte så viktigt om bilden eller texten kom till först eftersom de redan visste ungefär hur uppslaget skulle se ut.

De flesta närbilderna är tagna i studio, det är lättast eftersom de består av flera hundra exponeringar med olika skärpa som sedan läggs samman för att skapa en bild med större skärpedjup. Men bilderna är inte tagna på något annat sätt bara för att de skulle vara med i en barnbok.

– Det ligger nog lite i motivens natur, det man vill visa skiljer sig inte beroende på vem som ska se bilden, förklarar John.

Daggmasken – inte så estetisk

Daggmasken var det kryp som bjöd på mest motstånd när den skulle fotograferas. Den var både svårast och roligast.

Daggmasken var en utmaning att fota, eftersom den inte har så många detaljer.

– Det var svårt att hitta en vinkel som var bra och att hitta någon detalj att hänga upp bilden på också. Den har ju inte direkt några estetiska attribut, det är snarare så att den ser lite obscen ut. Men till slut fastnade jag för de små krokarna som den har för att ta sig fram, säger John.

Gör gärna fler böcker i framtiden

Både Hanna och John är sugna på att göra fler böcker framöver. Men några spikade planer finns inte än.

– Barnböcker är ganska tacksamma eftersom det inte är ett så stort projekt, säger Hanna.Minimonster i naturen,tog ungefär ett halvår att göra, det blir liksom lite mer överskådligt fortsätter hon.

– Jag skulle gärna göra flera barnböcker. Det är roligt att prata med barn om kryp, de är så fantasifulla och ställer så roliga frågor. Inte alls lika akademiska och faktabaserade som vuxna kan vara, tycker John.

Så att det kommer flera böcker från familjen Hallmén verkar det inte vara något tvivel om, men när det blir och exakt vad de kommer att handla om får framtiden utvisa.