Krönika

Sara Arnald: Här är ditt liv

Att i närvaro av andra besökare sitta och iaktta sin egen utställning är en aktivitet som kan kräva starka nerver.

Publicerad

Det känns lite som att vara med i ett avsnitt av »Här är ditt liv«, ni vet det där underhållningsprogrammet från tidigt åttiotal där en person fick sitt liv fullständigt genomlyst av Lasse Holmqvist. Glädjen i huvudpersonens ögon när en förlorad vän gör entré och möter upp med stora famnen – sedan snabba klipp till ett ansikte stelt av fasa när det går upp för hen att redaktionen grävt fram en sällsynt misslyckad musikalaudition.

Det kan vara nyttigt att bli konfronterad med sig själv, även om det är skönt att ha lite mer kontroll över situationen än så.

Så jag sitter här tyst och låtsas inte om att det är jag som är konstnären. Det är ju kittlande att få höra hur ens arbete landar hos en publik.

De flesta säger ingenting, kanske läggs pannor i djupa veck. Andra pratar med varandra (eller mig) om verket och lägger mer tid på att försöka gissa var bilderna är tagna än vad jag vill säga med dem. Några uttrycker sin förtjusning – eller besvikelse. Så har vi besökarna som betraktar bilderna länge och väl och kommer med en detaljerad tolkning som dock är långt ifrån det verket handlar om. Ibland kanske det rakt motsatta. Ja, i alla fall jämfört med det jag tänkt mig.

Ett och annat får man stå ut med, men det är viktigt att lyssna på besökarna (i alla fall de flesta). Att kunna göra verk som kommunicerar väl med betraktaren handlar mycket om att förstå hur de betraktas, och om man känner sig missförstådd är det antagligen så att man gett fel ingång för tolkning.

För att alls kunna behandla informationen måste vi inse att i det ögonblick vi presenterar ett arbete så tillhör det inte längre oss själva. Vi vill gärna i detalj styra vad andra upplever, men det är en omöjlighet. Och faktiskt helt onödigt. Hade det varit så vore det tillräckligt att sätta upp en förklarande lapp med en färdigtuggad analys vid varje bild.

Det är just denna informationsfälla som slukar ovana utställare. Det är lätt att vilja så mycket att man skriver betraktaren på näsan, att man med text eller på annat sätt presenterar »rätt« tolkning.

Det motsatta förekommer förstås också, en total avsaknad av textmaterial eller titlar som kan skapa en ingång i verket. Också det tycker jag är att skjuta sig i foten som utställare, detta oavsett om man har en elitistisk hållning och tydligt vill markera att man måste vara insatt i teorin bakom ett verk för att förstå – eller om man vill maskera att man faktiskt inte har någon tanke alls.

Ett väl kommunicerande arbete grundar sig naturligtvis alltid i verkets egen styrka, men lika viktigt är att göra en presentation som leder betraktaren in i din värld utan att avslöja för mycket. En lösning kan vara att låta en utomstående skriva en text som relaterar till verket, eller att presentera ett material som har koppling till ditt projekt och som inte är direkt förklarande.

Detta skapar en avgränsning, en liten arena där du underlättar för dina besökare att relatera till dina bilder – och en plats där det är både mer givande och mindre nervöst att blotta dig själv och att sitta ner och diskutera dina bilder med din publik.