Krönika

Bengt Luthman: Dyra prylar

Det sägs ofta att foto är något av en prylsport. Ett påstående som kan vara både sant och falskt.

Idag går det att ta helt dugliga bilder med en mobiltelefon, vilket antagligen är den pryl som används mest för att fotografera i dagsläget eftersom det är den kamera som alltid är med. Och det är ju, som vi alla vet, den bästa kamera, den som är med alltså. Många fotointresserade går ofta omkring och är lite småsugna på att uppgradera någon del av kameraväskan. Kanske ett nytt tele, eller den där vidvinkeln som du känner att du saknar ibland. Men oftast så låter vi kanske tankarna stanna vid just tankar, utrustningen man har är ju ändå rätt bra och man tycker inte att man kan lägga så mycket mer pengar på just foto. Det känns inte rättfärdigt med tanke på hur mycket man fotograferar eller hur duktig man faktiskt är. Och efter en titt i kameraväskan inser man lätt att man redan spenderat en hel del pengar på det där med kamerautrustning.

Vi övertygar oss själva således att det vi har duger åt oss ett tag till, vi behöver inget annat. Vi tycker till och med att den där fasta 50mm som ligger i fotoväskan är jäkligt skarp, man läser några tester och inser att »äh, det här objektivet är ju bland det bästa i sin klass, klart att det duger till mig, det är ju till och med bättre än vad jag behöver«. Man plåtar på och är nöjd med sina bilder, skärpan sitter där den ska, färgerna blir snygga och allt man önskar får man serverat. Livet leker.

Men så händer något. Du provar någon ny pryl, något svindyrt, och när du ser bilderna på en stor skärm vill du bara gråta. Din egen utrustning känns helt plötsligt som en hög gammal skit som inte ens är värd att förvaras inomhus eftersom den sänker värdet på din bostad. Det nya objektivet eller kameran levererar bilder med sådan teknisk kvalitet att din datorskärm skäms för att den inte kan ge dem rättvisa. Skärpan är rakbladsvass, färgerna perfekta och oskärpan är drömlikt mjuk. Anledningen till att du sitter där och hulkar med snor och tårar rinnande längs kinderna är att du vet vad prylen kostar. Det är liksom inte läge att ta ett andra lån på huset, sälja bilen eller hyra ut barnens sovrum till en inneboende för att ha råd. Och du vet att din gamla utrustning inte kommer att kännas ens i närheten av bra längre. Du kommer att titta på dina bilder, sucka och drömma dig bort till en värld där de ser ut som de överlägset perfekta bilderna som levererades ur den där svindyra prylen du fick testa en ödesdiger dag. »Var det värt det?« Funderar du, var det värt all den förtvivlan för att få en liten smakbit av paradiset? Det sägs ju att It's better to have loved and lost than to never have loved at all, men du är skeptisk.