Intervju

Serkan Günes vill fota med nerv

Stora Sjöfallets nationalpark i Lappland. Foto: Serkan Günes
Runde i Norge. Foto: Serkan Günes
Haväng i Skåne. Foto: Serkan Günes
Saxnäs i Lappland. Foto: Serkan Günes
Dörålsäter i Rondande, Norge. Foto: Serkan Günes
Jotunheimens nationalpark i Norge. Foto: Serkan Günes
Snötäckta stenar på Björnö. Foto: Serkan Günes
Isiga stenar vid Björnö. Foto: Serkan Günes
Gålö, strax utanför Haninge. Foto: Serkan Günes
Stenar på stranden på Oxnö, strax utanför Haninge. Foto: Serkan Günes
Foto: Serkan Günes
Stora Sjöfallets nationalpark i Lappland. Foto: Serkan Günes
Hamra nationalpark i Dalarna. Foto: Serkan Günes
Snöiga motiv på Oxnö. Foto: Serkan Günes
Vid Kåppasjåkka utanför Björkliden. Foto: Serkan Günes

Serkan Günes är landskapsfotografen som struntar i kompositionsreglerna och låter känslorna styra över hur han riktar sin kamera. Flera priser och böcker i bagaget är goda bevis för att han gör rätt.

När jag träffar Serkan för en intervju har det gråa vädret varit dominerande lika länge som solen varit frånvarande. I vanliga fall har inte Serkan något emot gråväder, snarare tvärtom. Men inte så här års.

Serkan Günes

Serkan Günes

Bor: Stockholm

Ålder: 34 år

Utrustning: Digital Hasselblad med Phase One-bakstycke och fasta 28, 50, 80 och 300mm objektiv. Han använder även ett mindre Fujifilmsystem för de tillfällen han inte kan fotografera med stativ.

Webb: www.serkangunes.com

– Hösten är över och alla färger är borta, nu är allt bara grått. För att man ska få fram några färger nu så behövs det lite solljus, förklarar Serkan och tittar ut genom fönstret där den gråa Stockholmshimlen härskar.

Har gett ut två böcker

Kamera Bild intervjuade Serkan för sju år sedan, 2008. Då hade han, två år tidigare, vunnit Wildlife Photographer of the Year, även kallat Eric Hosking Award. Så vad har hänt sedan dess? Jo, bland annat blev han utsedd till Årets naturfotograf av Naturvårdsverket 2010 (han fick dock priset för sitt arbete under 2009).

– Visst var det bra för karriären, men det är inte så att det helt plötsligt börjar ringa folk och erbjuda en jobb hela dagarna. Det är snarare så att andra kanske svarar på mina samtal istället, säger Serkan och skrattar.

Sedan 2008 har han också producerat två böcker. Den ena, Stockholm: sjön, skogen och skärgården kom ut 2010, här visade Serkan bilder av naturen i Stockholms närhet. Den natur som en gång drog i gång hans lust för naturfotograferandet.

I huvudet på fotografen Serkan Günes – guide till landskapsfotografi blev Serkans andra bok, som kom ut 2013. Den här boken är som en blandning av en fotobok och en lärobok. Serkan visar sina bilder och i texten förklarar han sina tankar om landskapsfotograferande. Boken är ett samarbete med fotoskribenten Göran Segeholm.

Som många andra fotografer håller Serkan också föreläsningar och workshops. Det blir ungefär två längre fotoresor till exempelvis Svalbard eller Afrika, och ett par workshops på hemmaplan varje år.

– Jag försöker att hålla det på en lagom nivå, jag är ju inte lärare i första hand utan fotograf, förklarar han och fortsätter med att berätta att han tycker att det är roligt att kunna inspirera.

– När man ska lära andra måste man tänka igenom sitt eget fotograferande på ett annat sätt, det är nyttigt och roligt, säger han.

Det är roligt att dela med sig, men allra helst vill han skapa på egen hand.Ibland använder han sina workshops och föreläsningar som fotoresor för sig själv också.

– Om jag ska ha en föreläsning på ett ställe så kanske jag stannar kvar i tre fyra dagar till och fotograferar i området, för att få ut så mycket som möjligt av resan.

Med nyfikna ögon

Innan vi gräver vidare i hur Serkan har utvecklat sitt fotograferande under de senaste åren så kan det vara på sin plats med en liten genomgång av hans fotografiska bakgrund. Serkan kom till Sverige som 20-åring från Turkiet och hade planerat att försörja sig på sitt gitarrspelande. Men på sin 22:a födelsedag fick han en kamera. Kameran kom att bli ett nytt sätt att uttrycka sig, på samma sätt som musiken var ett annat sätt.

– Jag fascinerades av att naturen fanns så nära staden i Stockholm. Det räcker med att sätta sig på en buss eller ett pendeltåg i en halvtimme så kommer man ut till fina naturområden, säger han och fortsätter:

– Jag såg på den svenska naturen med mina turkiska ögon och såg kanske saker som andra inte såg.

I början av sin karriär fotograferade Serkan en del djur också, men ju längre tiden har gått ju mer har han riktat in sig på bara landskapet.

– Jag tröttnade på djurbilderna, för mig blev det bilder med bara ett intressant motiv, djuret, och det var inte det jag var ute efter. Du kan vänta in rätt ljus, sätta din komposition och sedan är det inte alls säkert att djuret kommer att göra som du tänkt dig eller hoppats på. Det går inte att kontrollera. När man fotograferar landskap kan man visserligen inte kontrollera ljuset eller vädret heller, men det ger ändå en större känsla av skapande och det är lite mer konstnärligt, förklarar Serkan.

Känslan av att kunna styra sin komposition blev större när han inte längre tog hänsyn till de oberäkneliga djuren. Och den där kicken som han inte längre kände för djurfotograferingen fann hann nu när han fotograferade landskap.

– Utan den där kicken blir det inga bilder, man måste känna för sitt motiv för att det ska bli bra, säger han.

Landskapsfotograferingen erbjuder Serkan utmaningar i form av naturens kaos i vilket han ska försöka skapa ordning för att få till en bild. Kontrollen över exakt vad han kan välja att ta med är också det en del av utmaningen. Att välja ut exakt vad som ska vara med i bilden och lösa de problem som uppstår vid arbetet med kompositionen.

Isiga stenar vid Björnö.
Isiga stenar vid Björnö.

Låter känslan styra

Det kanske är lätt att böja sig för de vedertagna kompositionsreglerna när man fotograferar landskap. Men Serkan låter sig inte begränsas av reglerna. Han kan dem, men det hindrar honom inte att bryta mot dem hela tiden.

– Jag vill inte begränsas av några regler i mina bilder, det är min känsla som styr hur bilden ska bli. Det tog ett par år innan jag vågade lita på min känsla och ta bilderna så som jag såg dem framför mig. Men det är ju min bild, då ska jag bestämma vad den ska innehålla och hur den ska se ut, säger Serkan och fortsätter:

– Om jag vill att blickfånget ska vara centrerat istället för placerat i gyllene snittet så är det så min bild ska vara. Kompositionsreglerna gör bilder perfekta, men perfekta bilder blir lätt tråkiga. De saknar nerv, en känsla, något som gör bilden intressant och lockande, förklarar han.

Han berättar också hur han kan komma till en plats med fantastiska vyer som alla andra fokuserar på, men själv kanske han bara bryr sig om två stenar på stranden.

– Jag kan vara i vilka storslagna miljöer som helst, där alla direkt skulle fokusera på vyerna, men om den inte känns rätt, om det inte är det jag vill fotografera så tar jag inte den bilden. Det måste kännas rätt, och det kanske är de där två småstenarna på marken som fångar mitt intresse istället, berättar Serkan.

Serkans sätt att fotografera är inget för den otålige, han pratar gärna om »slow photography«, som han själv kallar det. Man måste låta det få ta tid menar han, det går inte att stressa fram bilderna.

– Man måste andas in miljön, känna sig hemma, innan man börjar se var bilderna finns, säger han.Detta arbetssätt ger honom njutning i arbetet.

– När jag kommer till en plats så går jag runt och försöker se vad som kan bli en bra bild. När jag hittar bilden riggar jag kameran och löser de problem som kan finnas med kompositionen. Att sätta en komposition handlar till stor del om att lösa problem. Hur vill jag att skärpan ska ligga? Vilka element vill jag ha med och vad vill jag ta bort. Ibland får man flytta runt kameran en hel del för att få bilden som jag vill ha den. Men det tar tid, det är inget jag kan stressa fram. När så kompositionen är satt är själva arbetet avklarat. Det är då man kan njuta, ta fram kaffetermosen, kakorna och vänta på ljuset, säger han och skrattar.

Serkan menar att om man åker ut när ljuset är bra är det för sent.

– Visst kan jag sätta upp kameran och stativet, kom-
ponera en bild och ta den snabbt om det behövs. Om ljuset helt plötsligt förändras eller något sådant, jag har ju gjort det tusentals gånger. Men det är inte så jag vill arbeta. Om man vet att ljuset kommer att bli bra framåt kvällen så måste man vara på plats flera timmar innan för att hitta bilden och ha god tid på sig att göra allt rätt.

Serkan fotograferar ofta. Han är ute minst en gång i veckan året runt, det innebär att han ofta återkommer till samma platser i närmiljön. Men även vid de längre resorna gillar han att komma tillbaka till samma områden.

– Ju fler gånger man är på en plats ju mer lär man känna platsen, man känner sig hemma. Och det är då man hittar bilderna, säger han.

Men att återkomma ofta blir också en utmaning för att inte upprepa sig, men eftersom naturen alltid förändras så ser samma plats alltid olika ut beroende på väder och ljus. Serkan har sina favoritområden att fotografera i, han har bland annat varit i samma område i Norge 14–15 gånger, men även Afrika och Svalbard. Dock har fjällvärlden en speciell plats i hans hjärta.

– Jag gillar att vara i fjällen för det får mig att känna mig liten och obetydlig i både tid och rum, naturen där är så storslagen. Den känns som en evighetsmaskin, den kommer att överleva både dig och mig. Bergen är uråldriga och vi är bara där en kort stund, jag gillar den känslan och jag tror att den återspeglas i mina bilder också, förklarar han.

Att återkomma till samma platser många gånger har många fördelar för Serkans fotograferande, bland annat lär han sig hur ljuset fungerar vid de olika platserna.

– Om jag sitter hemma och ska åka ut och fotografera kan jag titta på vädret och veta att »nu kan ljuset bli bra ute vid den kustremsan eller det skogspartiet«, berättar han.

Serkan fotograferar nästan aldrig på uppdrag utan han fotograferar för sin egen skull och sedan säljer han bilder i efterhand. Att han är ute så pass ofta är bra för hans fotograferande.

– Att vara ute ofta tränar bildseendet. Du kan inte låta kameran ligga i ett skåp i flera veckor och sen åka iväg på en fotoresa och tro att du ska ta bra bilder. För att bli bra på något så måste du träna och det gör jag hemma. Jag kan inte betala tusentals kronor för en resa och inte få med mig bra bilder hem.

Gålö, strax utanför Haninge.
Gålö, strax utanför Haninge.

Höstfärger bäst för färgfotografen

När jag frågar Serkan vilken årstid han gillar bäst tvekar han inte på svaret.

– Som färgfotograf är hösten bäst, det är flest färger och ljuset är bättre. Så här års är färgerna borta och det gråa vädret gör att bilderna blir rätt trista. Under hösten kan gråväder vara bra för att lyfta fram färgerna, men nu krävs lite solljus, berättar han.

Sommaren är för grön och ljuset är för hårt stora delar av dagen. Det kan fungera till vissa typer av bilder men vill man åt det mjukare ljuset måste man ut väldigt sent eller väldigt tidigt på morgonen.

Trots de olika årstidernas förhållanden så fotograferar Serkan ungefär lika mycket under hela året. Men det blir fler bra bilder under hösten.

– Men det finns ju egentligen inget dåligt eller fel ljus, det handlar bara om att veta vilka motiv som passar i vilket ljus. Vill man lyfta fram former och strukturer passar hårt ljus bra eftersom det ger starkare kontraster. Sanddyner till exempel, fotar man dem i mjukt ljus så kommer de inte till sin rätt, men fotar man dem i hårt ljus så byggs landskapet fram av skuggorna. Om man istället vill få fram detaljer och färger så krävs mjukare ljus för att det ska bli bra, berättar han.

Ibland blir det även svartvitt

Serkan fotograferar i stort sett bara i färg, men det händer att han konverterar bilder till svartvitt.

– Jag ser ju i färg, och oftast handlar bilderna om att visa hur jag såg det. Då blir det ju i färg. Svartvitkonverterar gör jag bara om det tillför bilden något, till exempel om det förstärker en form eller struktur. När man ska fotografera för svartvitt måste man tänka annorlunda, ljuset blir viktigare eftersom det är det som skapar kontrasterna i bilden.

Ämnet bildredigering är en het potatis när det kommer till natur- och landskapsfotografering. Men att bearbeta bilderna är ofrånkomligt om man fotograferar i råformat, eller om man bara fotograferar över huvud taget. En kamera är bara en maskin och kan inte återskapa bilderna precis som vi upplever dem med våra ögon. Och det är målsättningen med Serkans fotograferande.

– Det handlar om att justera kontrasterna i bilden så att den ser ut som jag upplevde den. Jag kan inte säga att jag arbetar mycket eller lite med bilderna för det beror på bilden. Vissa tar bara någon minut att göra i ordning medan andra tar kanske en timme, det är väldigt olika, säger Serkan.

I dag har kameran han fick i födelsedagspresent fått se sig besegrad av en digital mellanformatsutrustning.

– Det är ingen större skillnad på hur jag arbetar sen jag skaffade mellanformat, jag behöver bara en knapp för slutartider, en för bländare och en för ISO, så kameran spelar inte så stor roll, säger han med ett skratt och fortsätter.

– Men bilderna får en helt annan 3D-känsla som man inte får med småbildskameror, det är något med mikrokontrasten. Det är svårt att sätta ord på det.

Serkan har också ett mindre Fujifilmsystem som han använder när mellanformatskameran inte kan användas.

– Mellanformatskameran är väldigt bra, men den är inte gjord för att användas på frihand, den blir för tung och klumpig. Om jag inte kan fälla upp stativet, om jag sitter i en båt eller något annat som rör sig för mycket, så använder jag min Fujikamera.

När det kommer till objektiv använder Serkan bara fasta objektiv och bara ett fåtal.

– Man måste kunna sina brännvidder väldigt bra, därför blir det svårt om man har för många olika. Välj en brännvidd för varje område, en vidvinkel, en normal, ett kort tele och ett tele och lär dig »se« med de objektiven, säger Serkan.

Han menar att om man använder en brännvidd tillräckligt mycket så kommer man att lära sig hantera dem på ett bättre sätt än om man har en massa olika brännvidder.

Han tipsar om att det kan vara bra att åka ut med bara en brännvidd i väskan för att lära sig vad man kan göra med den brännvidden. Vilka bilder du kan ta med den och hur man kan lösa olika problem som uppstår när man använder den.

Väljer sina ögonblick

Förutom att han låter sitt fotograferande ta tid så tar han inte så många bilder.

– Jag hittar den komposition jag vill ha och sen väntar jag in ljuset och tar min bild. Det är bara om något händer i bilden som jag tar flera, ljuset kanske förändras eller det kanske är vågor som slår mot en strand. Då tar jag flera bilder för att inte missa någon händelse och ser i efterhand vilken som blev bäst. När han kommer hem med bilderna gör han alltid i ordning dem direkt och för in dem i sitt arkiv, eftersom Serkan inte arbetar på uppdrag utan säljer bilderna vartefter så vill han alltid ha dem redo för leverans. En del tid läggs därför på att redigera och arkivera bilderna varje vecka eftersom han fotograferar hela tiden.

Serkan har som nämndes tidigare redan gett ut två böcker, men han är sugen på fler.

– Jag har en idé till en ny bok. Mer åt fine art-hållet, en coffee table-bok med riktigt fina bilder. Nu måste jag hitta ett förlag och sedan återstår arbetet med att fotografera, formge och allt sådant. Från det att ett förlag säger »nu kör vi« kommer det nog att ta ett och ett halv till två år innan boken kan vara klar.

I vinter kommer Serkan att åka norrut för att fotografera lite vinterbilder.

– Det verkar ju inte bli någon riktig vinter här, säger han och tittar lite sorgset ut genom fönstret på den grå himlen och de regnvåta hustaken.

– Jag vill åka norrut och ta lite fina vinterbilder, men jag har inte bestämt exakt när eller var jag ska åka än.

Älskar att se naturen genom sökaren

– Jag älskar att se naturen genom sökaren, det kan gå en hel dag utan att jag tar en bild men jag är ändå väldigt nöjd. Glädjen i att fotografera ligger för mig i att se bilderna genom sökaren. När jag tittar i sökaren är det jag som väljer vad jag ska se och uppleva. Då kan jag begränsa och beskära som jag vill, berättar han.

Det märks tydligt att Serkan brinner för det han gör, så fort han pratar om att få vara ute i naturen lyser han upp och när han berättar om hur han kan gå omkring och bara titta genom sin sökare så förstår man varför han valt den karriär han gjort.