Bengt Luthman: Wifi förstör mina fotoalbum

Facebook har på de senaste åren blivit lite av en självklar plattform för både kommunikation och interaktion. »Kul att jag får veta mer om Bengts Facebookanvändande« tänker du säkert inte just nu. Men det jag noterar när jag tittar igenom mitt flöde är en stor skillnad i hur jag delat med mig av bilder. Fram tills för bara några år sedan skapade jag album för alla större resor, expeditioner eller händelser och fyllde dem med de bilder jag efter noggrann urvalsprocess och efterföljande bearbetning tyckte representerade det som skett. Jag sitter fortfarande ofta och tittar igenom gamla album från resor eller händelser och kan på så sätt återuppleva saker jag annars sällan ägnar en tanke åt i mitt vardagsliv.

Det är ett effektivt sätt att dämpa den där känslan av att »fan, jag gör ju aldrig någonting, bara sitter här och stirrar« som kommer över mig då och då när jag tycker att vardagen är tråkig och en eller flera kompisar dumpar bilder från någon spännande resa i sina sociala mediakanaler. När jag tittar igenom albumen på Facebook ser jag ju att jag gör ju visst saker! Och att jag, tro det eller ej, verkar ha roligt medan jag gör dem också!

Men när jag tittar igenom min tidslinje ser jag att jag för några år sedan plötsligt slutade skapa album. Jag har ju gjort flera resor och gjort flera saker som borde ha genererat bildmaterial värdigt nog att stoppa in i ett Facebookalbum efter det. Vadan denna brist på bilder i samlad form då? Varför är det bara någon enstaka bild här och där istället för ett samlat album som berättar en vettig historia? Efter en stunds fundering tror jag att jag har listat ut vilka de skyldiga äro. Wifi och min smartphone.

»Skärp dig, Bengt!« tänker du kanske nu. »Hur kan det vara den tekniska utvecklingen som sabbat din vilja att göra fotoalbum på någon sajt på nätet?« Problemet är att de senaste åren har allt hela tiden börjat gå snabbare. För några år sedan kände jag mig inte stressad av att jag kommit hem från en resa två veckor tidigare och ännu inte laddat upp några bilder för påtvingat påseende av släkt och närmast sörjande vänner. Nu när bilder snabbt kan laddas upp direkt från min smartphone eller föras över till min smartphone från en kamera via wifi så sitter jag och stampar med fötterna som en treåring som behöver gå på toa inom tio sekunder om det tar mer än två andetag att ladda upp en bild på Instagram som också ska delas på Twitter och Facebook, samtidigt. Ju längre ut i vildmarken telebolagen skapar möjlighet för mig att ladda upp något på sociala medier, desto mindre är chansen att jag åstadkommer ett fotoalbum. För som informationsspridningen ser ut i dag så ska allting ske nu och det som händer nu vill vi att andra ska kunna se nyss. Jag är tyvärr förhållandevis lättpåverkad när det gäller sådana här saker så jag dras med i det snabba flödet och något som hände för två veckor sedan tycker jag känns gammalt och förlegat när det dyker upp i sociala medier.

Att det blivit så här är ju trist. Jag gillar ju fotoalbum. Så jag kanske får ta och lägga band på min internet­stress och faktiskt göra lite album. Vem vet, det kanske blir kul.

Tillägg: Nu har det gått en helg sedan jag skrev den här krönikan och igår kväll satte jag mig och gjorde mitt första album på ett par år. Det var rätt kul. Bara så ni vet.