Krönika

Anders Wånell: Alltid råformat

Jag är tillbaka där jag började. Under ett antal år har jag förfallit från det självklara att spara alla bilder jag tar som råformat. Nu är det slut med det.

Publicerad

Men hur kunde det gå så fel? Ja, det finns flera förklaringar. Först och främst berodde det på att jag vande mig vid detta hemska att ha originalbilder i form av jpeg eftersom jag var tvungen (?) att använda kameror som inte klarade av att lagra något råformat.

Dels var det telefonen, dels var det en vattentät kompaktkamera. Den princip jag dittills hade haft att bara lagra råformatsbilder föll. Och med det uppstod även ett annat läge när jag föredrog att »fota jpeg«. Det är när bildens värde finns i själva fotograferingstillfället och inte i bildresultatet. Det var nästan så att jag kunde njuta mer av att fotografera när jag visste att resultatet inte spelade någon roll eftersom jag ändå inte sparade bilden som råformat.

Ska väl säga att jag fortfarande har några motiv som passar bäst som jpeg. Det är om jag fotograferar av något som inte är en bild. När det inte handlar om fotografering. Det kan vara en skylt med information som man vill läsa senare. Eller en minnesnotering som säger att det var idag jag bytte den delen på cykeln.

Så varför är det så viktigt för mig med råformat? En sak skulle kunna vara att jag tycker mitt bildarkiv blir en vackrare skapelse om jag vet att det enbart består av råfiler. Att jag kan njuta av att lagret består av bästa möjliga data. Men det finns även något mer konkret och relaterat till själva bilderna. Inte bara att man kan redigera råformatsbilder på ett helt annat sätt än man kan göra med en jpeg-bild, det är självklart. Redigeringsmöjligheten är snarare något som jag lägger in i vetskapen om det perfekta arkivet.

Nej, nu handlar det om mitt favoritämne »hdr«. Jag vill ha mina bilder i råformat för att kunna växla version av bilden beroende på hur den ska visas. Om bilden ska visas som utskriven eller på en skärm i ett starkt omgivningsljus så ska den vara som vanligt. Om bilden istället ska visas på en skärm i ett nersläckt rum så uppstår andra möjligheter. Dessa vill jag utnyttja och då behöver jag ta fram bilden på ett annat sätt.

Det som skiljer är hur högdagrarna ska hanteras. För en normal bild finns det tre alternativ. Att låta det ljusaste bli utfrätt, att sänka kontrasten för det ljusaste, eller att partiellt göra det ljusaste mörkare. Det sista alternativet fungerar bra för motiv med en stor mörk yta och en stor ljus yta. För naturbilder talar man om ett avtonat gråfilter som placeras så att undre delen, förgrunden, tillåts vara ljusare än den egentligen skulle kunna vara i en bild där man vill ha en ljus himmel återgiven vacker och kontrastrik.

Om metoden används måttfullt så är det svårt att se att bilden manipulerats, men tyvärr är det alldeles för ofta man med säkerhet kan säga att »gråfilter-metoden« har använts. Självfallet en smaksak, men jag gillar det inte. Visst blir bilden häftigare, men det ser inte naturligt ut.

Trots det så tycker jag att det är bra att telefoners kameror har denna metod (»hdr«) påslagen som standard. Tillräckligt många bilder blir tillräckligt mycket bättre helt enkelt. Man kan förstås också ställa sig frågan vad som är naturligt och om det har något med bildskapande att göra.

Troligtivs skulle de flesta svara »lite«. Troligtvis skulle även jag svara »lite«. Möjligen hänger min förkärlek till naturliga bilder ihop med att jag inte har någon talang för att skapa »kreativa saker«. Min talang ligger i att se när ljus och form samverkar så att det blir en bra bild. Det räcker med det jag ser.

Hur som helst är råformat en förutsättning för att kunna skapa naturliga bilder. Att det dessutom är tekniskt intressant att försöka få till något som är så naturligt som möjligt skadar inte heller.