Foto: Magnus Fröderberg
Bildpaniken sprider sig
Min sons dagisfröken bad mig nyligen att skriva på ett papper för att godkänna att hon använder bilder på min son i sina studier på lärarhögskolan och för att förskolan använder bilderna i sin verksamhet. Frågan är ställd i bästa välmening, men jag kan inte låta bli att se frågan som ett tecken på en växande bildpanik i samhället.
Större text
Mindre text
Skriv ut artikel
Tipsa en vän
Lägg till på Facebook
Lägg till på MySpace
Förskolan behöver inte några intyg. Lagen är solklar. Jag hade hellre sett att förskolan upplyste föräldrarna om hur de hanterar bilder och sedan får man protestera om man har något emot det. Magnus Fröderberg, chefredaktör
När man ber om lov att få göra det man har rätt till, blir det som är tillåtet något som uppfattas som fel och farligt.
Jag litar på att förskolan hanterar bilder med förstånd. Att de inte skriver ut namnen i onödan eller publicerar bilder på barn med skyddad identitet. Precis som jag litar på att personalen gör det bästa för min son i all sin verksamhet. Inte ber de om lov för att byta blöja och gå i skogen?
Förskolans agerande beror antagligen på en eftersläng av 90-talets pedofilskräck då manlig personal kände sig misstänkliggjorda, men också på en internationell trend där vi bejakar den enskildes kontrollbehov på bekostnad av vad som är bäst för samhället. Det kallas att den enskildes integritet beaktas.
Bildpaniken är en känsloreaktion som tyvärr har underblåsts av en tokig personuppgiftslag, PuL, som strider mot ett mångårigt demokratiskt tänkande där bilden ses som en del av vår grundlagsskyddade rätt att uttrycka oss. PuL är omskriven och mildrad, men skadan är redan skedd och grundfelet finns kvar: Att särskilja publicering på internet mot all annan publicering.
I somras fotograferades en släkting till mig av Hitta.se:s kamerabil när hon påtade i trädgården. Dottern reagerade instinktivt att bilden måste bort. Men varför?
Vad gör det om de få som slår in min släktings adress får se henne knappt igenkännbar påtandes i trädgården? Samma sak som du kan få se om du kör förbi.
Jag hittar inga rationella skäl. Vill man inte bli fotograferad från vägen får man sätta upp ett staket.
Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund håller inte med mig och gör sitt bästa för att spä på bildpaniken. Han tycker till och med att det är integritetskränkande när personer som går på gatan syns på Hitta.se. Gräslund vill att staten, genom Datainspektionen, ska få bestämma vad som är integritetskränkande.
Detta skulle kunna innebära att det blir förbjudet att ha människor i bakgrunden på bilder som publiceras. Det skulle också innebära att obekväma journalistiska bilder kan stoppas. Ni minns kanske Schenström-affären när regeringens krischef delade några flaskor vin med en tv4-reporter när hon hade beredskap. De bilderna skulle bli omöjliga att publicera.
Så långt kommer det inte att gå, tänker du kanske. Jodå. eu trycker på och integritetskyddskommittén har lagt ett lagförslag som gör smygfotografering olaglig, även för pressfotografer.
Lagförslaget har dock en poäng. Det ska vara förbjudet att fotografera där man verkligen har anledning att förvänta sig att inte bli fotograferad, som på toaletten eller i duschen.
I en radiointervju säger Olle Abrahamsson, ordförande i Integritetskyddskommittén, att det även för pressfotografer ska vara förbjudet att fotografera in genom fönster. Även om det handlar om en makthavare som ägnar sig åt något lämpligt. Som i Schenström-affären.
Var tycker du gränsen går? Vad ska man få lov att fotografera?
