Iscensatta minnesbilder som inte låter

I Boy Stories får ögonblick som har passerat nytt liv. Bilder fotografen Johan Willner själv upplevt.
- Jag är inte säker på att de har hänt på riktigt, men det spelar inte så stor roll, säger han. Det är otroligt starka bilder för mig och jag måste försöka ta dem för att se vad de förmedlar till mig idag.

Text: Elin Parmhed Foto: Johan Willner

Johan Willner försöker inte bara få svunna ögonblick att tala igen i projektet Boy Stories.
- Jag söker också en bra bild, säger Johan. Utgångspunkten är alltid att ta en bra bild.
Varje bild är som en mindre filminspelning där Johan med statister, rekvisita och ljus bygger upp en scen. Han lämnar ingenting åt slumpen, men låter ändå tillfälligheterna spela en roll.
Minspelet kanske inte blir som han tänkt sig från början. Uttrycket blir inte exakt som bilden i huvudet. Något som också kan bli till det bättre. Eller sämre.
- Det är alltid tillfälligheter i den här typen av iscensatt fotografi och det gör det också lite mer spännande. Man kan inte kontrollera allt. Det måste hända någonting på plats som jag inte kan kontrollera.

I det okontrollerbara uppstår spänningen.
- Det måste bli någon slags magi i det. Där tror jag att det har varit nyttigt för mig att ha jobbat som dokumentärfotograf. Att man väntar in och fångar ögonblicket. Det handlar det om här också.
En bild tar tid att fotografera. Eftersom Johan jobbar med storformat handlar det också om djup koncentration. Ett knäpp, byta film, ställa skärpa och så ett knäpp igen.
- Jag kan känna med storformataren att det är någon slags vördnad för den kameran som gör att både den som blir fotograferad och den som fotograferar skärper till sig på ett helt annat sätt. Till skillnad mot småbildskameran där man bara skyfflar ut bilder.

2.jpg
«Dagsljus»

Tekniken är en bidragande faktor till att skapa koncentration kring Ögonblicket. En samlad stund av koncentration. Med en annan kamera jobbar man fram bilden genom att fotografera.
- Här jobbar man fram ett ögonblick, sen tar man bilden. Det är lite skådespel också, på ett annat sätt. Man måste ha ett lugn och jag gillar verkligen det.
Varje bild innebär maximalt 20 exponeringar. Anledningen är enkel.
- Jag har inte fler filmhållare. Om jag känner att jag har obegränsat med film och obegränsat med möjligheter, då blir det inte total fokusering. Jag vill ha fokusering under en kortare period.
Kring begränsningarna finns det också en koncentration som är väsentlig. Bilden Ordningen med alla barnen handlar mycket om just begränsningar.
- Det här måste ske just nu. Pojken i bilen måste vara rätt, de andra barnen måste vara rätt och ljuset måste vara rätt.

3.jpg
«Battle of innocence»

Dokumentärfotograf i grunden
Snabbare gick det förr. Johan Willner hann jobba närmare tio år som frilansfotograf innan han bestämde sig för att han ville utveckla sitt fotograferande ytterligare.
- Jag hade jobbat väldigt länge som fotograf och framför allt sysslat med dokumentärfotografi. Men jag kände också att jag inte kunde gå vidare i det.
Istället för att fortsätta slita i frilansbranschen beslöt han sig för att ta magistern i konst på Konstfack.

4.jpg
«Labyrint». I början av sin karriär fotograferade Johan allt.
- Då hade jag inte superfokus på en sak, utan det var gatufotografering och dokumentärt, reportage och porträtt. Jag plåtade hela tiden. Nu tar jag aldrig med mig kameran.

Även om Johan idag iscensätter sina bilder, försöker han använda den dokumentärfotografiska traditionen i sitt bildberättande.
- Inte för att det påminner om det dokumentära, men jag försöker använda det dokumentära uttryckssättet när jag fotograferar det iscensatta. Jag försöker inte lura betraktaren och säga att det har hänt på riktigt, men ändå ska det kännas som om det kan vara på riktigt.
Ungefär som när man gör en film. Det måste kännas äkta vare sig det är fiktion eller verklighet.

5.jpg
«Sveket»

Stora rena ytor
Från snabba ryck till ett mer långsamt tempo med en storformatskamera i handen.
- Men jag kan gilla det här sättet för det blir mycket mer eftertanke.
Eftersom Johan använder storformat till bilderna i Boy Stories, blir det väldigt detaljrikt. Detaljer som egentligen bara kommer till sin rätt i riktigt stort format.

6.jpg
«Bländverk». 70 jojoar, så kallade kalmartrissor, införskaffades för att måla upp den här scenen.
- Den här bilden är säkert obegriplig för en betraktare, säger Johan Willner. Men det tycker jag är rätt kul också, att den är så skruvad. Förmodligen är det en illusion. Det borde det vara.

Trots detaljerna andas Johans bilder renhet och tystnad - bilderna låter ingenting. Det finns också en tydlighet i bilderna, även om innehållet förbryllar, ömsom får det att krypa i skinnet och ömsom utstrålar något hoppfullt.
- Det är inte bara traumatiska minnen. Men naturligtvis finns det många bilder som har någon slags dramaturgi i sig.

Historien bakom bilden är av underordnad betydelse. Johans historia i alla fall. Han vill ge betraktaren något. En inledning till en historia som betraktaren sen kan styra själv. Den enda hjälp eller styrning betraktaren får är bildernas titlar.
- Jag har haft väldigt svårt för att bestämma mig för om jag ska ge mina tankar kring bilden när folk frågar. Man kan ju bli lite för låst vid mig.
Bilderna ska kännas frågande och kanske utmana något.
- När jag ser på bilder kan det räcka med en speciell blick eller bara någonting speciellt i bilden som fångar mitt intresse. Sen att man får en hel historia bakom, det är inte så intressant. Estetiken kan vara nog så intressant.

7.jpg
«Untitled». Den enda av Johans bilder som inte har någon titel.
- Det finns ingen bra titel, säger han. Men på något sätt, om man har titlar på alla andra bilder, så blir Untitled en titel som man börjar fundera över.

Johan Willner har hållit på med Boy Stories sedan 2006. Hittills har han fått ihop tio bilder. Man skulle kunna se det som att han har ett enormt tålamod. Men Johan erkänner att han skulle vilja att det gick snabbare.
- I många av mina projekt, som jag har hållit på med genom åren, har det varit fart i början, men sen har det mattats ut. Jag skulle vilja ha lite mer energi hela vägen och avsluta det.

Så länge Johan har bilder kvar i huvudet som han vill ta, kommer han att fortsätta med projektet.
- Det handlar också om en volym. Jag kanske borde erkänna för mig själv att jag är en sån som tar korta serier. Men jag har ändå idén om att det här ska bli en bok och då måste jag ha en volym. Det gäller också att ta lika bra bilder hela vägen.

8.jpg

- johanwillner.com

---

Läs fler artiklar från mars 2008 här.

---